Slutledningsförmåga

Som blind har jag många gånger funderat på min slutledningsprocess och även jämfört den med andras. Många gånger måste jag dra slutsatser utifrån bristfällig information eller utifrån information som inte är uppenbar för seende personer. Hur många gånger har jag inte suttit på en föreläsning eller ett möte och hört den talande peka på ”tavlan” och säga saker som: ”den här punkten är som ni ser den vanligaste…”, ”det där har ni säkert hört talas om förut…”, ”en sådan här kan alla ha nytta av ibland…”.

 

Jag har alltid varit lite blyg även om många inte skulle tro det. Jag tycker inte om att höja upp min starka basstämma i föreläsningssalen eller i mötesrummet och titt som tätt avbryta med frågor som: ”vilken punkt?”, ”det där??”, ”en sådan här vadå…?

 

Istället har jag lärt mig vänta tills det kommer mer information, för det gör det nästan alltid. Den talande pratar på och till slut förstår jag allt jag behöver förstå. Jag har också många gånger noterat att jag håller kvar information i huvudet länge för att sedan kunna foga ihop det med ny information och utifrån det dra min slutsats. Runt omkring mig sitter seende personer vars slutledning verkar fungera på ett annat sätt. Jag kommer ofta på mig själv med att tycka att de inte lyssnar uppmärksamt eller väntar på att mer information ska komma. Våra slutledningsprocesser verkar helt enkelt fungera olika.

 

Exempel 1. Jag går på en stig med hunden lös. Jag möter en kvinna som säger: ”Bosse gick upp i skogen”. Samtidigt hör jag hur det prasslar från skogen till höger om mig.

Vem är Bosse? Vad ska han göra i skogen? Varför vill hon berätta för mig att Bosse gick till skogs?

Jag ställer inte de frågorna. Jag hör så ett pyttelitet metall-ljud från något som måste vara ett hundhalsband, ljudet kommer från skogen till höger om mig. Okej, Bosse… Bosse är en hund som går lös och han gick upp i skogen när jag och min hund kom. I see…

 

Exempel 2. Jag står i kö inne i en klädbutik. Det tar lång tid. Jag hör ingen bakom disken, ingen som expedierar personen före mig. Okej, expediten har antagligen gått iväg för att hämta något, byta något eller så. Fingrar lite på mobilen och mer tid går. I den här butiken brukar de vara snabba med service. Jag måste nog fråga personen framför mig vad som händer. Jag tar ett steg framåt för att lokalisera personen framför och ta kontakt. Jag råkar ofrivilligt röra vid personen, känner känslan av klädesplagg mot min hand och en oväntat hård och stum kontakt med personens arm. Personen känns stel och ger ingen respons. Vänta nu, det här är inte någon person. Det här är en provdocka…

 

Exempel 3. Jag går på en stig med hunden lös. När jag får en gren i ansiktet som aldrig brukar vara där samtidigt som jag känner lukten av kolonilott, förstår jag att jag har gått lite vilse. I samma stund uppfattar jag att jag är på väg att krocka med någonting som verkar vara på marken framför mig. Ett hinder. Kanske något slags blomlåda? Eller bara en buske? Under fötterna känns det inte riktigt som en stig längre, utan mer som bara mark… Känner med käppen på hindret framför mig. Det är mjukt så ingen blomlåda. Känner lite till med käppen, bankar försiktigt några gånger. Det är definitivt inte någon buske heller. Är jag inne i någons koloniträdgård? Känner lite till med käppen samtidigt som jag tänker att jag ska kalla in hunden, sela henne och låta henne hitta rätt. Då kommer det plötsligt en harkling med mansröst från hindret. Jag hoppar till. Va! En person! En person som sitter tyst på marken och låter sig undersökas med en käpp!

Oj, säger jag, är du en person? Ja, säger han. Ursäkta, men jag trodde du var ett hinder…

 

Exempel 4. Hunden tar sig med ett plaskande upp ur ån och vi börjar gå hemåt i kanten av fältet. Det är tyst och stilla i naturreservatet Håga. Verkar bara vara vi här. Hunden går några meter framför mig. Efter en kort bit tänker hon till slut skaka vattnet ur pälsen vilket hon gör med ett frustande. Samtidigt hör jag ett skrik med kvinnoröst som kommer exakt från där min hund befinner sig: ”woooooooo!”. Aha, Vi var vist inte själva här. Och min hund har just skakat av sig allt vatten på vederbörande…

 

Exempel 5. Får hjälp av manlig yngre expedit att packa ned matvarorna i min ryggsäck. Allt får inte plats i väskan, säger han. Det finns en påse i ryggsäcken, säger jag. Jag hör hur han prasslar med påsen. Ja fast, jag tror vi tar en ny påse ändå, säger han och går snabbt för att hämta en sådan. Jag tänker för mig själv att påsen i väskan kanske inte var tillräckligt stor, trots att jag var rätt säker på att det var en vanlig lagom stor plastpåse. När jag kommer hem och packar upp mina matvaror noterar jag att, jodå, det var en vanlig stor plastpåse jag hade i min ryggsäck precis som jag trodde, varför ville han inte använda den? Jag tänker att jag kan använda den som soppåse och då när jag kör ner min hand i den märker jag att det finns någonting i den. Ett par trosor… Just ja, den här påsen har jag nog använt som smutspåse när jag var bortrest senast. Ett par smutstrosor ligger kvar längst ner… Aha, det var därför han fick så bråttom med att ordna en ny påse…

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: