Livet går inte vidare

Den första oron kom i juli. Det var något annorlunda med hur du gick, liksom snuddade med klorna i marken lite nu och då. Jag blev orolig för att din artros hade förvärrats, men jag trodde egentligen inte det. Du hade ingen hälta. Efteråt tänkte jag att jag var en idiot som inte förstod. Du började helt enkelt bli fysiskt trött och det gjorde dina steg mindre lätta. Nästan omärkligt tilltog det. I augusti började jag tänka att du kanske verkligen var trött. Samtidigt tog du dina vanliga initiativ till lek och du speedade i gång ordentligt så fort vi skulle ut eller iväg på något, precis som vanligt. När jag frågade andra tyckte de att deras hundar också var trötta, det var ju ganska varmt och kvalmigt ute.

 

Nästa gång oron slog till var den sista veckan. Du började lämna mat, åt bara hälften av dina portioner. Jag undrade om du fått någon magbacill, men det stämde inte för jag hade koll på ditt bajs och det var som det skulle. Jag noterade att du verkade hungrigare än vanligt även mellan måltider.

 

En kväll när du hade ätit hela måltiden och dessutom ett ben, upptäckte jag plötsligt hur din mage kändes konstig. Den var liksom uppsvälld, eller knölig, eller hade en annan form än den brukar. Då sög rädslan till på allvar. Vad händer? Jag höll dig under uppsikt men ditt allmäntillstånd verkade inte förändrat. Morgonen därpå var magen normal igen, eller var den verkligen det? Nej, inte riktigt. Ett par dagar senare konsulterade jag ledarhundsveterinären. När jag beskrev dina symptom tyckte jag att jag lät hypokondrisk. ”Hon har en knölig mage hon verkar lite trött, hon har bara ätit halva portioner den här veckan…” Jag fick rådet att ta dig till djursjukhuset. ”Det behöver inte alls vara något allvarligt, sa ledarhundsveterinären, ”men om det skulle vara något med mjälten så ska vi inte göra något”.

Okej. Där kom klumpen i halsen. Låt det inte vara något med mjälten, låt det bara vara min oro, låt mig vara hur hypokondrisk som helst.

 

Djursjukhuset en lördag har jag varit med om förut. Var förberedd på väntan, men vi fick komma in snabbt. I sista minuten hade vi fått sällskap av x-sambon och hans lilla labradortik. Flocken samlad. Du var förväntansfull först, hoppades få syn på katter, men jag tror inte du såg några. Det kunde jag känna på dina öron.

 

Veterinären pratade med norsk brytning. Jag tyckte hon lät fin, mjuk men också rättfram. Hon undersökte dig och rätt snabbt kom den första bekräftelsen på att jag hade känt rätt. Hon sa att det fanns något i din mage som inte skulle vara där. Det skulle kunna vara en tumör.

Där kom klumpen i magen. Den försågs genast med många små knivblad som började karva i mina inälvor. Mina alra värsta farhågor. Låt det inte vara så.

 

Vi lämnades i undersökningsrummet i väntan på röntgen. Det tog otroligt lång tid. Timmar passerade. Vi gick ut med hundarna en gång så att de fick rasta och dricka vatten. Till slut var det dags för undersökningen. Jag bad att få vara med, så jag försågs med blykläder. Britsen där de ville att du skulle ligga på rygg, var inte formad som en vagga vilket gjorde det svårare för dig att klara av positionen. Du blev lite stressad över det. Det gjorde mig upprörd att undersökningen måste vålla dig obehag. En sköterska skötte bilderna, den norska veterinären och jag hjälptes åt att hålla dig fast. Jag pratade hela tiden med dig och berättade för dig hur duktig du var. Du var så snäll och tålig i den där typen av situationer, alltid.

 

Efteråt fick vi vänta igen. Det kröp i hela min kropp av oro och tilltagande utmattning. Till slut kom veterinären, det var en annan eftersom den norska hade slutat för dagen. Men den här var också jättebra. Hon berättade att undersökningen hade visat en tumör i mjälten. Hon rekommenderade inte operation. Om man ändå valde att operera skulle förväntad överlevnad vara 4-6 månader. Jag fick nu också förklaringar till dina diffusa symptom. Tumören sög din energi och gjorde dig trött, du hade lätt blodbrist. Den var stor som en grapefrukt och tryckte på magsäcken, därför orkade du inte äta upp hela portioner längre. Tumören skulle till slut få mjälten att brista och inre blödningar skulle då leda till en snar död.

”Så vad händer nu?”

”Antingen kan vi låta henne somna in nu på en gång, eller också tar du med henne hem och planerar det på det sätt du finner bäst. Du kanske vill att det ska ske hemma, eller på något annat ställe. Eller så är du välkommen tillbaka hit.”

 

Hennes röst var lugn och full av medkänsla. Situationen började gå upp för mig. Det var så här det skulle sluta för oss. Du och jag, oupplösliga. Alltid så nära, alltid närmast. Nästan alltid i kontakt. Vår alldeles speciella kommunikation som ingen annan helt skulle kunna förstå. Båda lika beroende av varandra men på olika sätt. Du, med din helt unika kunskap om mig och mina vägar. Din genomgående strävan att läsa av och tolka mig. Jag har haft glädjen att få sola mig i din ohöljda uppmärksamhet i sju och ett halvt år. Och jag, som inte är något annat än en ynklig, desorienterad krake utan dig. Mina tankar har alltid gått till dig först, du har alltid varit viktigast.

 

Jag kände hur något hemskt hände med min kropp och mitt psyke. Det var som att en avgrund öppnade sig och jag puttades närmare och närmare kanten. Jag ville bete mig som et barn. Slänga mig ned på golvet och skrika nej. För jag vill inte, det går inte, jag kan inte, jag är inte redo…

 

Veterinären såg. ”Jag tycker ni ska åka hem”, sa hon. ”Åk hem och smält det här först”.

Tack och lov för lugna, kloka människor som kan läsa av någon annans kaos och förstå vad som behövs. Jag kände mig så tacksam mot henne. Jag frågade om hon trodde att du hade ont. Men hon sa att det inte var ett smärtsamt tillstånd, utan det var tröttheten som var värst. Även om mjälten brast, skulle det inte vara smärtsamt, men det skulle vara traumatiskt, särskilt för djurägaren.

Vi det här laget hade vi varit på djursjukhuset i över sex timmar. Så vi åkte hem.

 

Det skulle bli två och en halv dag till. Höll fast vi de vanliga rutinerna med dig, men försökte låta din ork styra. Du fick bara lättsmält färskfoder uppdelat på flera mål om dagen för att ätandet inte skulle ge dig obehag. Jag gick inte till jobbet. Alla runt omkring var mycket förstående och omtänksamma. En del var väldigt ledsna. Jag pratade med ledarhundsveterinären och x-sambon om hur din död skulle gå till. De pratade också med varandra när jag inte orkade. De skaffade information som jag behövde. En vän berättade via SMS om hur hon tänkt kring sin hunds död. Allt var till stor hjälp för mig. Till slut landade det ändå i att göra det på djursjukhuset. Du hade ju varit där så mycket under din rehabilitering av senan. Du gillade att komma dit. Det skulle inte innebära någon som helst stress för dig att åka dit en sista gång.

 

Hur säger man hejdå? Hur tar man sig samman, åsidosätter sina egna behov? Hur möter man det ofrånkomliga med en gnutta sans och någon rest av värdighet?

 

Bilder av vårt liv tillsammans flimrade förbi. När du kom till mig blev jag lite rädd för din ändlösa energi och dina starka åsikter. Du var utåtriktad, du svarade alltid blixtsnabbt och med hög intensitet på allt. Din livsglädje smittade av sig. Jag har gått igenom stora förändringar med alla mina tre hundar, men med dig tog jag saker ett steg till. Inte bara ny stad, nytt jobb, utan jag flyttade också ihop. Och separerade…

 

Ibland har jag fått frågan om någon av mina hundar varit bättre, mer speciell än de andra. Jag brukar säga nej, men det är kanske inte riktigt sant. Du och jag kom oerhört nära varandra. Om möjligt ännu mer efter din långa rehab. Jag hjälpte dig bokstavligen att komma på fötter igen. Alla övningar vi dagligen skulle göra, massage och stretchning. Jag kom att känna varje del av dig, bättre än jag kände mig själv. Och att få se resultatet, att du kom tillbaka som om ingenting hade hänt. Jag beundrade din förmåga att skaka av dig jobbigheter och bara fortsätta mot målet. Jag tänkte att du skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Vid nio och ett halvt års ålder var du fortfarande mer energisk än dina föregångare varit vid fem. Jag lyckades övertyga mig själv om att din död låg långt fram i tiden. Då förbisåg jag det faktum att du inte bara var mentalitet, en hjärna, utan också hade en åldrande kropp.

 

Den Sista morgonen. Du kom alltid skyndande fram till min säng för att säga god morgon. Oftast hoppade du upp med frambenen i sängen, eller så gosade du in ditt stora huvud under täcken och kuddar för att nå fram till mitt ansikte. Slickade energiskt. God morgon, god morgon, god morgon… Sedan gick du och la dig i din säng. När jag till slut masat mig upp, brukade jag krypa ned hos dig. Ena armen bakom din rumpa, andra under ditt huvud. Du var så inställd på det att du lyfte upp huvudet för att jag skulle kunna lägga min arm där. Sedan gosade du in din nos mot min arm. Jag vilade mitt ansikte mot din hals eller sidan av din kropp. Så kunde vi ligga helt stilla i flera minuter, medan båda andades lugnt. Ibland var det jag som avbröt och gick upp först. Ibland var det du. Den sista morgonen var det du.

 

Efter den sista morgonrastningen visade du tydligt att du ville gå hem. Ingen promenad idag. Inget initiativ till lek. Du var trött. Inom mig gav den enorma förtvivlan vika för en insikt som växte sig starkare och starkare. Det var helt rätt att låta dig slippa detta. Det fanns inget jag kunde göra för att ändra på situationen. Men jag kunde sluta upp med att grotta in mig i mina sista-gången-tankar, sluta hänge mig åt min egen dödsångest. Förra gången jag skulle vara med en hund i slutet, tog min dödsångest över. Jag var så uppfylld av den att jag knappt var närvarande i det som hände. Efteråt drömde jag mardrömmar om hennes död i åratal och föraktade mig själv för att jag hade befunnit mig i mitt ego istället för att vara med henne. Den här gången ska det inte bli så. Jag ska vara där och ingen annanstans.

 

Så vi åkte än en gång till djursjukhuset. Återigen var hela flocken samlad. Det kändes overkligt att stå där framme vid receptionsdisken och svara på frågor om din död, medan du satt bredvid och såg dig omkring. Ja, det stämmer att Qita ska få somna in idag. Ja, vi vill vara med allihop, två människor och en hund. Ja, jag vill att hon ska kremeras enskilt.

 

Vi fick snabbt ett rum. En sköterska kom och frågade om vi visste hur det skulle gå till. Det gjorde vi. Du skrek när sköterskan gav dig den lugnande sprutan. Jag tänkte att hon var en jäkla klantskalle, för du brukade aldrig säga någonting när du fick sprutor. Men jag förlät henne, eftersom du snabbt kom över det. Du slickade mig i ansiktet och gick sedan mot dörren som om du ville säga: ”okej, det där var inte så skönt men är vi klara nu?”

”Vi ska vara kvar här, tjejen. Kom och lägg dig och vila här.”
Jag visade var jag tyckte att du kunde vara och du accepterade. Den lugnande sprutan började göra dig trött. Jag tog av dig halsband och koppel. När jag reste mig för att lägga det i min väska, lyfte du på huvudet och tittade efter mig en sista gång. Sedan gick du mer och mer in i tröttheten.

 

Veterinären kom, återigen en lugn och fin person. Hon berättade att du först skulle få det lugnande medlet direkt in i infarten. Sedan sövningsmedel. Sist avlivningsmedlet. Jag vilade hela tiden mina händer mot din kropp. Kände din bröstkorg höja och sänka sig. Kände ditt hjärta slå. Och så avtog rörelsen av din bröstkorg. Ditt hjärta slog inte mer. Du hade lämnat oss helt lugnt och stilla. Och jag hade varit där hela tiden, bara tänkt på dig och på hur mycket jag älskade dig. Det kändes inte bra, men det kändes rätt.

Nu var din resa slut. Min skulle fortsätta. Jag borde vara tacksam för det, men det var jag inte.

 

Vi stannade kvar där i omkring 20 minuter. Jag fick frågan om jag ville att du skulle hämtas innan jag gick därifrån eller efteråt. Förra gången gick jag ifrån min döda hunds kropp och det blev inte bra. Jag drömde mardrömmar om hur kroppen låg kvar där och att hon inte var riktigt död. Den här gången valde jag att de skulle hämta innan jag gick. De var två personer, veterinären och sköterskan. De lyfte upp din kropp på båren. De la en filt över dig. Jag rörde vid dig en sista gång. Jag hörde att sköterskan grät. De körde bort dig.

 

Efteråt ville jag vara ensam. Jag fick många meddelanden från alla fina människor som finns i mitt liv. Min x-sambo fick då och då med mig på en promenad, eller en måltid. En av mina vänner skrev till mig: ”läs böcker, lyssna på musik och minns henne, prata, prata, prata om henne”. De två första råden följde jag. Påbörjade många böcker som jag inte orkade läsa vidare, kunde inte koncentrera mig. Men ägnade timmar åt att lyssna på musik, söka ny musik och lyssna om och om igen, tills det ringde i mina öron av överansträngning. På jobbet gick det bra med patienterna, men jag orkade inte med den sociala gemenskapen med arbetskamrater. Så fort arbetsdagen var slut, längtade jag intensivt efter att få komma hem och lyssna på musik. Det var det enda jag verkligen ville göra. Musiken skapade en värld där jag orkade vara. Den riktiga världen konfronterade mig med din frånvaro på ett sätt som jag inte klarade av att hantera.

 

 

Nu har det gått nästan två månader. Jag pendlar mellan ett obehagligt avstängt tillstånd där jag inte känner något annat än rastlöshet, och ett tillstånd där jag känner mycket mer än vad jag mäktar med. Det är då jag igen och igen drabbas av insikten om din död. Insikten är nästan chockartad varje gång. En elektrisk stöt genom hela min kropp och själ. Jag har drömt om dig ett par gånger och det är så underbart att få träffa dig, men så fruktansvärt att vakna upp. Utan dig känner jag mig oändligt ensam. X-sambo, vänner och familj bjuder in till aktivitet och samvaro och även om jag vet att det är bra för mig, så vill jag oftast säga nej. Jag är överlag inaktiv, mest inne i min lägenhet. Jag är urusel på att klara mig ute med en blindkäpp. Det är bara med stöd av en hund som jag kan kompensera för de svårigheterna och leva ett någorlunda normalt liv. Om jag inte ska jobba låter jag mornarna börja någon gång efter lunch. Jag behöver inte gå upp. Jag mår bäst när jag får dra upp täcket till nästippen, sätta på mig lurarna och försvinna in i min musik.

 

Qita. Vilken tur jag hade som fick ha dig hos mig. Min tacksamhet går inte att formulera i ord. Men jag kan inte hantera att du och jag för alltid är över. Andra människor tycks kunna hantera sådant, de tycker att minnena man har kvar är viktiga, att den förlorade individen finns kvar i dem. Men det tycker inte jag. Så har jag inte känt efter något förlorat djur eller någon förlorad person. När jag minns blir jag alltid djupt sorgsen på ett sätt som gör att jag helst låter bli att minnas nästa gång.

 

Jag tänker inte framåt. Jag vill inte tänka på mitt liv överhuvudtaget. Om jag ska hoppas på något så är det att få möta dig i drömmen, natt efter natt efter natt. Att sedan få vakna upp varsamt, att insikten om din död bäddas in i mjuk och fluffig bomull innan den slår till.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: