Låt verkligheten bli dröm

Jag drömde om dig i natt mormor. Mamma var där också och några andra, kanske mina systrar. Vi satt ute och fikade runt ett bord. Du hade inte den där väldigt trötta rösten som sist när jag hörde dig. Du lät som förr. Du verkade lugn och glad. Solen sken och vi skrattade ihop.

 

Du läste en liten text, en vers. Den var eftertänksam på något sätt men jag minns inte orden. Det var i alla fall inte något du själv hade skrivit. Du skulle aldrig läsa upp något som du själv hade gjort, eller hur? För Du skrev ju dikter, mormor. Det fick jag veta nu, efteråt. Mamma berättade det. Hon sa att du slängde dem. Det finns inga kvar. Ännu en likhet mellan dig och mig. Jag raderar oftast det jag skriver. Så oöverträffat självkritisk. Inte vill någon annan läsa det här shafset! Det är ändå ingenting. Jag vill inte ens läsa det själv.

Men vet du, jag skulle så gärna ha velat läsa.

 

Medan du läste versen i min dröm, blev jag plötsligt förvirrad. En brutal tanke, en insikt nådde fram. Din begravning nästa vecka. Hur är det möjligt, du sitter ju här livs levande och läser för oss! Kan det vara så att du trots allt fortsatte att leva, utan att jag har förstått det förrän nu? Men, nej. Det som händer just nu, att vi sitter här och fikar i solen runt bordet, händer inte nu. Det har hänt tidigare. För i det riktiga nuet finns du inte kvar längre. Det är din begravning nästa vecka.

 

Jag vände mig bort. Ville inte att ni skulle se mina tårar. Ville inte att du skulle få veta att din begravning är nästa vecka.

 

Jag vaknade med drömmens tårar fortfarande rinnande. Det var lugnt och stilla omkring mig. Hunden kom och godmorgon hälsade som vanligt. Jag gav henne en puss på nosen och berättade för henne att jag inte ville gå upp. Jag drog upp täcket så långt det gick och tänkte på dig. Det är din begravning nästa vecka och jag är rädd. Hur ska jag kunna möta din kista mormor? Hur ska jag kunna möta tomrummet där du en gång fanns? Tomrummet som uppstår igen och igen varje gång jag tänker på dig.

 

Jag tror inte på någon fortsättning efter livet. Men ändå är det som att jag inte kan låta bli att tänka att du ser och hör. Att du kommer vara där när alla tar sina avsked. Men att du kan se oss utan att känna det vi känner. Jag kommer för en gångs skull ha med mig näsdukar. Det kommer behövas många. Jag kommer att försöka hindra kroppen från att skaka och skälva, för jag vill inte att du ska se mig så. Fast du är ju inte där. Du är borta och det är det enda jag kommer att kunna tänka på.

 

Men jag skulle hellre vilja fånga in en del av den där drömmen jag hade. Runt bordet i solen. Höra ditt skratt, höra dig säga: ”uscha mig!” när du tyckte att något var lite eländigt. Höra dig lägga märke till detaljer i omgivningen, blommor, fåglar, bygnader. Känna den uppriktiga glädjen och värmen i din kram vid ett återseende. Låta verkligheten bli dröm. Mötas igen, flamsa och småprata medan de andra håller begravning.

 

Det är din begravning nästa vecka mormor. Vi ses.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: