Pappa, jag har baggar

En del saker som jag undrar över, vågar jag inte fråga vem som helst. Vissa saker kan jag bara fråga min mamma. Till exempel kolla igenom trosorna i troslådan, se om några av dem börjar se solkiga och dassiga ut. Skulle inte be ledsagaren om en sådan sak. Eller se om jag har något gammalt i skafferiet. Det skulle jag kunna be pappa också och systrarna. Kanske även ett par av de många ledsagare jag haft, de bästa.

En vacker dag är min mor på besök. Just den dagen har jag en känsla av att det kan finnas gamla saker i skafferiet, så jag ber mamma ta en titt. Hon skakar alla paket med torrvaror, ett i taget och skådar ned. Ja, en gammal sak hittar hon faktiskt! Ett paket God morgon-välling. Vällingen visar sig vara bebodd. Baggar. Usch! Vi slänger den jättefort. Mamma tittar lite till, men, nej, inget mer är gammalt och inga fler paket har några invånare. Eller? Ska man inte i själva verket slänga allting när en sak har baggar? Det är inget jag tänker på då, men efteråt har jag fått anledning att fundera över det.

Tiden går och mina dagar böljar förbi som vågorna på ett fridfullt hav. Eller hur! Det blir sommar och jag älskar sommaren. Men en känsla av obehag har börjat gro i mig. Jag tycker att det är något konstigt med mitt skafferi. Det luktar inte som vanligt och… sh, Kan jag inte höra ljud där inne? Knappt förnimbara, pyttesmå ljud, som om många, pyttesmå djur rör sig med pyttesmå rörelser inuti paket med torrvaror. Jag yppar min oro för olika personer. De är alla tvärsäkra – nej, det är omöjligt att du kan höra eller lukta baggar. Min syster är på besök och jag ber henne titta. Hon kör in huvudet i skafferiet och konstaterar att där finns bananflugor. Usch! Vi slänger bananerna jättefort. Mitt skafferi är på den här tiden väldigt mörkt, kanske ungefär som en svensk vinternatt på landet utan snö, stjärnor eller måne. Klart att det inte går att se något där inne. Men det finns något där, något mer än bananflugor. Jag är helt säker.

Jag börjar undvika skafferiet. Inga bananer där längre. Brödet har jag i kylen. Mysli, havregryn och allt sådant som står i skafferiet låter jag vara. Men inte varje dag. Ibland talar jag mig själv tillrätta och tar lite mysli. Det smakar ju okej, eller? Jag sträcker in huvudet i skafferiet då och då, lyssnar, luktar. Visst är väl allt normalt där inne? Är inte min oro för baggar uttryck för något helt annat, stress, en livskris, ångest? Men innerst inne tycker jag i alla fall att skafferiet känns förändrat. Opålitligt, ockuperat, förlorat.

En dag är det precis en sådan där dag när jag tänker att jag måste skärpa mig. Det är inget konstigt med mitt skafferi. Jag mår bara dåligt av att gå här och inbilla mig saker. Jag bestämmer mig för att göra gröt. Jag har en jättegod ekologisk grötmix från den ekologiska butiken. Det är kväll. Det är nog i slutet av sommaren.

Jag öppnar skafferiet. Det finns inga baggar, det finns inga baggar, det finns inga baggar. Jag sträcker in handen. Hittar grötmixpåsen. Tar ut den och ställer den på bänken. Letar fram ett decilitermått. Tar bort påsklämman, eller var det en gummisnodd? Oavsett vad det var så var det otillräckligt. Inte alls nog för att hålla tätt, stänga inne, stänga ute. Jag öppnar påsen och börjar gräva ned decilitermåttet i grötmixen. Luktar det inte lite konstigt i påsen, gammalt? Eller är det så ekologisk grötmix ska lukta?

Jag hinner inte fundera mer på det. Något inträffar. Den omisskänneliga förnimmelsen av ett litet djur som landar på ovansidan av min hand. Och samtidigt den där obehagliga lukten, samma som i skafferiet. Visst kan du föreställa dig känslan? Det kittlar till lite i huden när den pyttelilla insekten landar och din reflex är att stryka undan den, skaka bort den eller klia dig. Min reflex är att rycka åt mig handen, vräka undan grötmixpåsen, rusa ut ur köket och slänga igen köksdörren. Sedan springa runt till den andra köksdörren och stänga den också. Sedan ta min hund och fly bort.

Men jag gör det inte. Jag behärskar mig i flera sekunder. Otroligt. Visserligen skriker jag, men jag gör inga häftiga rörelser. Tar försiktigt upp min hand ur påsen, sluter igen den och stoppar ned den i soporna. Knyter till och med igen soppåsen. Jag vet ju att jag annars skulle få grötmix och insekter i hela köket. Och då vet jag också att jag inte skulle gå in i köket mer och det måste jag. Där finns ju hundens mat och vatten om inte annat. Där finns ett kylskåp utan några äckliga invånare. Jag behöver mitt kök. Men efter att jag har slängt påsen tar jag sats ut ur köket. I dörröppningen möter jag hunden som kommit till min undsättning – du skriker, matte, vad händer? Det är insekter, förklarar jag med återhållen upprördhet, kom så går vi ut här ifrån. Jag stänger köksdörren bakom oss.

Sedan sätter jag mig ned på hallmattan. Ger ifrån mig några klagande läten. Jag visste det. Jag har vetat det hela tiden. Jag kände dem. Deras lukt, deras närvaro. Jag hörde dem. Baggar. Hela köket fullt. Ingen kan komma och hjälpa mig nu, jag har mina anhöriga i andra städer, till och med delvis utomlands. Mina fina arbetskamrater skulle jag aldrig be om hjälp med en sådan här äcklig sak. Jag måste sansa mig. Jag måste gå och lägga mig nu eftersom det är sent och så måste jag ta tag i baggfrågan i morgon, på min lediga dag.

Jag sover oroligt och drömmer om baggar. På morgonen smyger jag ut i köket ytterst motvilligt, men hunden behöver ju mat och jag behöver kaffe. Idag har jag ledsagningstid och vi skulle göra ärenden. Men nu får vi jaga baggar i stället och ledsagaren blir säkert väldigt glad över en sådan ovanlig arbetsuppgift. När vi har kollat hur mycket baggar det är, ska jag ringa Anticimex. Och så får pappa komma, allt kommer att ordna sig.

Ledsagaren anländer. Stammande och stakande berättar jag det förskräckliga. Hon blir inte glad, hon har själv insektsskräck. Hon har visst inte riktigt kommit över en obehaglig händelse då hon fann alla kläder och textilier i sitt hem invaderade av pälsängrar eller om det var silverfiskar. Men hon är lojal, inkännande. Hon tänker hjälpa mig.

Hon öppnar skafferidörren. Det är mörkt så hon ser inga baggar, men vi plockar ut paket för paket i ljuset, burk för burk. Stackars henne. Jag står bredvid och vågar inte ta i förpackningarna. Hon ser baggar i alla mina paket och burkar och jag ringer Anticimex. När ledsagaren beskriver djuren och deras utbredning bekräftar Anticimex att, ja, det är mjölbaggar.
– Släng allt, säger de. Inte bara det som är angripet, släng alla andra matvaror i skafferiet också. Möjligen går det att spara kryddor, möjligen.
Nähä då, här ska inte sparas några kryddor!

Ledsagaren föreslår att vi ska diska burkarna som det varit baggar i men jag vill inte, jag vill att allt ska bort, även burkarna. Ledsagaren hittar en ensam död bagge bland tallrikarna också, alltså i ett helt annat skåp. Min panik växer. Är de överallt, i sovrummet också?
– Ja, säger Anticimex, de kan ta sig runt ganska bra, baggarna, de kan ju flyga också. Men de dör om det inte finns något att leva av, så i sovrummet kan de inte överleva, om jag inte har mjöl där inne förstås, eller annat de gillar.
Nej! Jag har inte något som baggar gillar i mitt sovrum.
– Men när kommer ni då, när kommer ni och tar bort dem? Ni kan komma när som helst idag!
– Idag kan vi nog inte komma. Vi är ute och sprejar vissa dagar i veckan.
– Va, inte idag?!
– Jo vi är ute idag men nu är det för sent för att boka in det idag, de har fullt.
– Va!? – Va!? Men var ska jag bo då, jag jobbar ju nästa vecka och jag kan inte bo här bland alla baggar! Kvinnan i telefonen är väldigt lugn.
– De är inte farliga.
– Nej men de är äckliga, de är överallt och jag ser dem inte så jag vet inte var de är, jag vågar inte gå omkring. Ska jag bo med dem till på tisdag menar du?
– Ja, men om de är så många som du beskriver så har du antagligen bott med dem ganska länge, konstaterar hon.
Hennes lugn smittar inte av sig. Min hysteri tilltar och min självkontroll avtar.
– Nej, det går inte, ni måste komma idag, jag klarar inte av det här.
Hon är snäll. Hon säger att hon ska ringa och kolla med de som kommer ut och sprutar. Vi lägger på.

Då skriker ledsagaren. Hon har hittat larver. Hon håller på att ta ut mina gratängformar som står längst ned i skafferiet, eftersom de inte får plats någon annanstans. Under den understa formen har baggarna sin barnkammare. Eller är det ett dagis? Gratängformarna hamnar i diskvatten med väldigt mycket diskmedel. Och larverna? Jag minns inte vad vi, hon, gjorde med dem.

Jag ringer pappa. Han svarar inte. Ledsagningstiden är slut. Ledsagaren känns lite pressad, hon verkar ha fått nog av insekter nu. Anticimex ringer upp. Ja, de kan faktiskt komma senare idag, passar det? Jag måste tömma alla skåp och lådor i köket innan de kommer.
– Ja! Ja! Ja! Det passar otroligt bra. Tack gode Anticimex.

Pappa ringer upp.
– Pappa, kan du komma hit och hjälpa mig, jag har insekter, baggar!
– Va! Pappa sitter i bilen och ska köra syrenplantor till min syster.
– Mjölbaggar! Jag måste tömma alla skåp, jag måste diska allt, Anticimex kommer och sprejar men då måste allt vara klart innan och jag kan inte, det går inte, jag klarar inte det här…!
Stackars pappa. Den vuxna dottern, den äldsta dottern i yngre medelåldern. Ändå får en pappa vara beredd att rycka ut. Åka en timme från sin stad till dotterns stad för att ta hand om hennes mjölbaggar. Jag känner mig oerhört infantil.
– Oj då. Jag kommer, jag ska bara hämta syrenbuskar.
– Åh, tack! Tack! Du är… Du är… Helt fantastisk, en riktig pappa…! (tänker jag).

Pappa anländer. Han tittar in i det mörka skafferiet och ser ingenting. Han tar på sig glasögon och ser någonting, men han tycker det ser ut som smuts. Han hjälper mig att plocka ut allt ur alla skåp och lådor, jag diskar saker. Vi hinner precis klart tills Anticimex ringer på dörren. Anticimex-mannen tittar in i skafferiet och ser baggar. Han säger att det är ett större angrepp, men att de framförallt har varit i skafferiet, bara delvis tagit sig vidare ut i köket. Han ska ändå spreja allt i köket. Han råder mig att ta hunden därifrån, återkomma om ett par dagar. Inte blir jag ledsen över det. Jag bara undrar hur det ska gå med min tvätt som jag har tänkt att tvätta just den helgen. Pappa säger att vi ska ta med oss hela tvätt-tunnan, han har tvättid. Enorm lättnad och tacksamhet blandar sig med skamsenhet. Tankar om att inte kunna klara sig själv. Tankar om att en pappa ska behöva göra den här typen av saker för sin vuxna dotter. Men om jag kan, om det behövs, ska jag göra oväntade saker för honom med. Honom och hela min familj. Alltid.

På söndagskvällen återvänder vi. Pappa städar bort bagglik från skafferiet enligt de instruktioner vi fått. Plockar tillbaka allt i skåp och lådor. Det luktar annorlunda i mitt kök, baggmedel. Skafferiet ska jag inte använda, det får vila. Det ska gå ett antal veckor, sedan ska fällor ställas dit. Om inget fastnar är det lugnt. Så blir det, lugnt. Men jag väntar ändå med att använda skafferiet. Pappa kommer tillbaka en annan gång och målar skafferiet vitt inuti. Det är bra, då kan man se baggar och så gillar inte baggar lukt av färg. Förresten så hade jag rätt hela tiden, mjölbaggar luktar faktiskt någonting. De avsöndrar ett slags sekret som heter lysol och sägs påminna om fotogenlukt. De ger ifrån sig det särskilt när de blir störda.

Själv blev jag faktiskt en smula störd efter den här händelsen med baggar. Under mycket lång tid efteråt hade jag en mängd säkerhetsbeteenden för mig som kunde förbrylla min omgivning. Här är några tips till dig som känner dig otrygg:
*Innan du använder innehållet i en förpackning med torrvaror, skaka den, rejält!
*Därefter, lukta ned i förpackningen. Baggar utsöndrar som sagt lysol när de blir störda.
*Därefter, för att vara på den säkra sidan, skrik litegrand ned i förpackningen!
*Lukta igen. Är allt okej, då kan du nog använda dess innehåll.
*Innan du tänker bre din knäckemacka, skaka den över diskhon. Därefter blås på den. Sedan, lukta på den. Om allt verkar okej, kan du nog äta den.
*Köp inte ekologisk grötmix, eller om du gör det, behandla den som köttfärs.
*Lägg torrvaror i burkar, så att eventuellt liv som gror inte kan komma ut därifrån och flytta in i dina skåp.

Nu har det gått flera år och jag är inte lika rädd för baggar längre. Men jag undrar en sak – hur många åt jag? I de där mysli- och havregrynsförpackningarna, i grötmix, välling och knäckebröd. Jag levde ju med de små liven i flera månader, jag måste ha knaprat i mig ett antal. I just det fallet stämmer det där ordspråket som jag annars inte gillar: ”det man inte vet lider man inte av”. Fast jag visste ju. Jag bara trodde inte på mig själv. Igen. Det straffade sig. Det gör ju alltid det, på ett eller annat sätt. Att jag aldrig lär mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: