Men snart ska våren komma

Att gå upp före kl sex på morgonen, det är faktiskt något som många människor gör. Det är inget konstigt med det, det är bara det att jag blir konstig av det. Först den oroliga sömnen, två, tre, fyra uppvaknanden – tänk om jag försover mig! Dröjer innan jag kan somna om, ligger och tänker på allt, men mest jobbet. Vaknar före klockan, med en bestämd känsla av att inte ha sovit särskilt bra. Med en bestämd känsla av att genast behöva gå på toaletten. Det är inget konstigt med det. Säkert går många människor på toaletten det första de gör på morgonen. Säkert är det många fler än jag som besväras av åkomman ”disharmonisk tarm under pågående arbetsvecka”. För det är den diagnos jag slutligen fått ge mig själv, efter att ha avstått från gluten och arbetsliv en tid, för att sedan börja om med arbetsliv. Prestationsångest, tankar om att inte klara, tankar om att inte vara bra nog, tankar om att hinna färdigt, göra hemma för att hinna färdigt. Allt det tycks komma med arbetsliv. Och då kommer även disharmonisk tarm.

Nej, jag tror inte det var på samma sätt i min telefonväxel för länge sedan. Det hänger ihop med min omvandling till psykolog. Borde jag gå i terapi? Varför inte. Borde jag försöka omvandla mig igen, bli något annat? Inte troligt att det går. Men min inställning till min prestation, den skulle behöva förändras helt. Terapi alltså.

Mina samtal med mig själv är som ett enda ältande. Varför sa du ja till att börja nytt jobb, du måste väl ha fattat att det skulle bli asjobbigt? Ja, men jag tänkte ju att det skulle vara ett lättare arbete och det är ju bara på 50 %, det är bara nu i början som det totalt dränerar mig, det kommer att bli bättre.

Bättre, vad får dig att tro det? Du har mycket att leva upp till, din föregångare gjorde bra resultat, jobbade snabbt, var helt trygg med sig själv och sina metoder. Tycker du att det finns mycket som talar för att ditt resultat under det här året kommer att komma i närheten av det han åstadkom? För utom att du ska försöka nå upp till samma antal behandlade personer och samma överlag goda resultat, ska du dessutom lära dig området och utveckla behandlingsupplägget utifrån vad forskningen säger. För just den biten tyckte han inte var så väsentlig, din föregångare. Du måste också få ordning bland föregångarens efterlämnade saker, med hjälp av din hjälpreda som inte alltid finns på plats. Så behöver du tid på dig att verkligen lära dig undervisningsmaterialet. Det är filmer, det är blädderblock (vore det inte bättre med Powerpoint?) och det är instrument. Ja, för det här är ju exponeringsterapi så du ska bland annat visa patienterna olika instrument som de ogillar i varierande, men genomgående hög, grad. Det är inte bra att instrumenten är i en sådan oordning. Ligger intrasslade i varandra, varför bad du inte föregångaren fixa till lite innan han drog? För visst var det så här om dagen att du plötsligt märkte att något hängde och dinglade vid handleden i din tröjärm? När du kände efter så var det en skumgummibit med ett par kanyler nedstuckna i sig. Oanvända kanyler förstås, demokanyler, visningskanyler. Men ändå… Hjälpredan tyckte att ni skulle plocka bort alla kanyler, det är en skaderisk.

Ja, jag vet, vi borde verkligen fixa med instrumenten. Nej, det var inte alls bra det där med kanylerna som hade fassnat i min tröja, men det hände faktiskt ingenting, jag upptäckte det ju. Hade väl inte varit så farligt om jag stuckit mig, värre skulle det ha känts om de där ostyriga kanylerna lossnat i fel stund, tagit ett skutt mot en spruträdd patient och stökat till det bland känslor och tillit hos vederbörande. Men det hände inget sådant.

Och jag bad faktiskt föregångaren att vi skulle skapa ordning bland instrumenten och han sa att vi skulle göra det när det blev återbud, men det blev aldrig tillräckligt många återbud, så vi hann inte. Problemet är att jag och hjälpredan alltid har andra saker som vi behöver fixa först. Blädderblocket till exempel, jag behöver verkligen ha det i ordning så fort som möjligt. Lite punkter och uppställningar att prata kring, så att det blir struktur och så att de seende har något att luta sin uppmärksamhet mot. Föregångarens punkter och noteringar är för otydliga, hjälpredan kunde knappt se vad det stod och så är en del av det lite inaktuellt, för att inte säga malplacerat.

Jo, men varför avsätter ni inte tid för att fixa saker, du låter ju hjälpredan boka fullt i din tidbok, många nya patienter som ger mer efterarbete.
Jag tänker på att kön bara ska vara en månad, jag måste få in alla som står i november- och decemberkön så fort som möjligt. Och vad jag förstår så blir det alltid återbud i den här patientgruppen och då hinner jag dokumentera och fixa med saker.
Jaså, varför sitter du hemma med saker som du inte har hunnit då?
För att det inte har varit så många återbud nu och sedan är det också det här med tekniken, journalprogrammet är fruktansvärt svårt för mig att använda. Det krånglar så att jag kan bli galen och tar jättemycket tid. Så ibland har det tagit mig 45 minuter att dokumentera en jättekort anteckning. Det är inte mitt fel. Och förresten så har vi faktiskt bokat in tid i tidboken nu, hjälpredan och jag, för att fixa med viktiga saker. Hjälpredan har ju inte varit där hela tiden, det blev omständigheter som gjorde att hon var tvungen att ta oförutsedda arbetsuppgifter i ett par veckor. Vi tycker båda att det blev mindre bra, men vi kunde inte påverka det. Eller vi har i alla fall gjort det bästa av situationen, vi är på väg att reda upp det nu.

Förresten så är det nog ett riktigt bra ställe egentligen, den här arbetsplatsen. Precis som den förra. Och den förrförra. Ja, jag har gillat mina arbetsplatser, med undantag för en enda och där var jag bara en kort period. Men det tar tid innan man känner sig hemma på ett nytt jobb. En arbetskamrat sa för ett tag sedan att det tog henne ett år. Det var så skönt att höra det, för jag har verkligen känt att det är jobbigt att vara ny. Inte betyda något särskilt för någon, ingen som betyder något särskilt för en själv. Inte vara så pass avspänd att man kan skratta hejdlöst rakt ut ihop med någon. Det saknar jag.

Och en sak till, det är faktiskt helt orimligt att förvänta sig att jag ska prestera samma resultat som min föregångare. Han hade jobbat med det här i 15 år, jag i ett par månader. Det är viss skillnad. Dessutom måste arbetsgivaren fatta att jag inte kan ta lika många patienter när jag samtidigt uppmanats att metodutveckla och utbyta kunskap med kollegor inom samma område. Fattar de inte det är de tröga!
Ja, men det är de ju! Eller snarare, de har helt andra yrken, de har ingen aning, du måste berätta för dem.
Det gjorde jag i förrgår, på medarbetarsamtalet, litegrand.
Jaha, vad bra, tycker du att det verkade som att det gick fram då?
Litegrand.
Fint, lovande! Men ärligt talat, när du kommer hem efter jobbet, hur känner du dig då?
Trött.
Bara trött?
Skittrött, helt slut.
Bara det?
Lite ledsen också. Fast det är bara för att jag är som jag är. Jag har alla de här tankarna om att inte kunna, hinna och klara, det är väl klart att jag blir låg av det! Det kommer att bli bättre.

Okej, och hur känner du dig när din korta arbetsvecka är slut då?
Jag känner att jag måste vila. Att jag har ont i huvudet, nacken, ryggen. Att det är tungt att andas. Det blir så när man har muskelspänningar. Och så pulsljudet i örat, det är extra starkt när jag är så där spänd. Fast jag känner mig också glad och lättad över att jag får vara ledig i fyra dagar!
Jaha. Så inga andra tankar, svarta, dåliga tankar?
Nej.
Ingenting mer alltså?
Nej, ingenting.
Bara lite jobbstress.
Nej, inte bara, det är ju det här med hunden också. Skynda sig iväg från jobbet varje tisdag för att hinna till hennes vattenträning. Sedan igen dit ett par dagar senare. Och all oro som har varit efter att hon skadade sig, så obeskrivbart mycket oro. I slutet av den här månaden är det exakt ett halvår. Och det har ju fört med sig andra dåliga saker, exempelvis har jag ju slutat motionera. Jag är van vid att gå snabbt en eller ett par timmar varje dag, men det har jag inte kunnat göra nu. Jag skulle behöva träna, men jag har nog ingen lust. Eller jag simmade faktiskt intensivt under en period, men då fick jag nackproblem och pulsljudet kom.

Men alltså, saker är faktiskt på väg att bli bättre. Nästa vecka börjar kören och den kunde jag knappt vara med på förra terminen, för allt som var kring hunden. Det var så många problem hela tiden. Jag ska skriva om det en annan gång. Men nu går det bra med hunden. Hon har gått utan ortos nu i flera veckor och vi kan gå mer än en timme varje dag, uppdelat på kortare turer. Det har inte varit några bakslag med henne den senaste tiden. Vi går till jobbet och hem från jobbet. Vi kan gå de kortare promenadrundorna i naturen här omkring. Det känns underbart. Och så har jag börjat tänka på att våren ska komma. Då får jag ny energi.

Ja, det har varit tungt rätt länge nu och då blir det lätt så att jag tänker på sorgliga saker också. Jag kan liksom inte filtrera bland alla tragiska nyheter jag tar del av. Jag har tänkt jättemycket på störda, galna ledare, meningslösa krig, ondska, brutalitet. Brist på empati, egoism. Flyende människor, människor som drunknar i havet, barn som drunknar i havet. Men det är bara sådan jag är, det har alltid varit så. Långt efter att jag hade hört dokumentären om lilla Yara, grät jag över henne. Flyktingflickan som misshandlades till döds av vidriga människor som hennes familj litade på. Det var som att jag inte kunde komma över det. Och hur många gånger har jag inte gråtit över djur som plågas, utnyttjas och jagas.

Jag ska försöka tänka på bra saker nu. Först måste jag bara komma på några bra saker att tänka på. Fina, empatiska människor, glada djur och växter. Och snart är det februari och sedan mars. Och då kommer bofinken att sjunga igen och sedan ska jag vänta på att alla de andra fåglarna börjar sjunga. Fåglarnas sång, det är kanske det vackraste jag vet. Och vårsolens ljus och värme är kanske det skönaste jag vet. Och att jag har människor i mitt liv som bryr sig om mig och som jag bryr mig om, det är kanske det viktigaste. Och hunden förstås, hon är också det viktigaste. Hon och jag ska gå tillsammans mot ljusare tider nu och den hemska händelsen med senan som gick av ska få ett lyckligt slut. Och jobbet… Det blir bättre. Bara våren kommer så.

Annonser

2 kommentarer

  1. Men åh! Du som är så bra! Du klarar det! Men du har så höga krav på dig själv! Försök tagga ner lite :). Försök att inte jämföra dig med din föregångare. Gör det på ditt sätt. Jag är säker på att det blir mycket bättre. För dig. Och för dina patienter. Och så kommer ju snart bofinken! Jag kommer alltid att koppla ihop bofinkar med dig. Jag är tyvärr fortfarande osäker på hur de låter. Men jag tränar på att lära mig det! KRAM

    1. Tack Carina. Gjorde mig glad att läsa din kommentar! Visst har du rätt ang tagga ner! Farao att det ska vara så svårt. Bofinken drillar och låter jätteglad. Kort men intensiv sång. En del förväxlar den med löfsångare men lövsångaren är släpigare. Jag tror bofinkens drill har blivit förknippad med goda barndomsminnen och vårkänslor för min del. Den gör mig så himla glad. Ta hand om dig och kram tillbaka!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: