Du som inte längre finns

Jag tänkte att jag skulle kontakta dig. Du var en av dem som jag ville höra av mig till efteråt, en av dem som jag skulle sakna. Tiden gick men jag tyckte att jag hade tid på mig. Tror också jag tvekade att höra av mig, eftersom jag inte hade några intressanta karriärnyheter att ge. Ja, för jag sökte ju jobb, men fick inget. Så var det i ett halvår, i ett halvår till och i ett halvår till. Eller det allra jobbigaste Var Kanske att jag inte ens visste om jag ville ha ett jobb. Men så blev jag plötsligt vald. Mitt självförtroende växte och krympte på en och samma gång.

Fortfarande tänkte jag att jag skulle kontakta dig och även några andra som jag inte hade hört av mig till än. Men jag dröjde. För hösten hade kommit och jag kände mig mer än vanligt allvarstyngd. Det nya jobbet oroade, hundens status oroade ännu mer och så kände jag mig sorgsen över att min farmor i Kroatien gått bort utan att jag någonsin lärde känna henne. Sorgsen över att hon aldrig fick se sina barnbarn och barnbarnsbarn växa upp. Om det inte varit för henne, skulle ju ingen av oss ha funnits. Men det är som det är.

Sedan kom mejlet som delvis handlade om dig. Det var svårt att förstå det, för det stod något om minnesstund, minnessida, Fonus. Några mejl till och jag fick lov att försöka ta in det omöjliga. Du var borta. Du hade valt att lämna. Du fanns inte mer.

Jag har inte varit någon som stått dig nära. Jag visste ingenting om ditt privatliv. Vi jobbade inte ens på samma avdelning. Men jag tyckte om våra små pratstunder och våra skratt vid kaffeautomaten. Blev glad när jag hörde din röst i fikarummet. Ett par gånger talade vi på tumanhand inne i mitt rum. Då pratade vi om jobbet och om att orka på jobbet. En gång, det var under min sista termin, bad jag dig om hjälp med en arbetsuppgift som jag fann betungande. Jag visste att du hade väldigt mycket att göra. Du försökte hinna med jobbet på deltid eftersom du hade börjat forska. Du fick lägga mycket av din fritid på forskningen. Jag anade att du började bli lite trött. Men du tvekade inte att säga ja när jag bad om hjälp. Jag kände som vanligt ett uppriktigt engagemang från din sida. Jag uppfattade dig som professionell och inkännande. Den svåra arbetsuppgiften kändes mycket lättare efter det.

Några månader senare slutade jag jobba där. Vi sa hejdå. Du önskade mig lycka till och jag tänkte att jag skulle sakna dig, men det sa jag inte. Och jag tänkte att jag skulle höra av mig, men det gjorde jag inte.

Så du är verkligen borta. Jag försöker fortfarande ta det till mig. Jag märker att jag också försöker förstå. Varför-frågor. Jag kan inte få ihop min bild av dig som kollega med bilden av en människa som kör ut till en sjö och gör slut på sig. Jag kan inte se dig i den förtvivlade, slutgiltiga handlingen. Jag kan inte se dig, en levande och närvarande människa, övermannas av den typen av mörker. Jag känner en så stor sorg över den smärta och ensamhet som det måste innebära att se det som sin enda utväg.

Och ändå. Efter alla samtal jag haft med människor som försökt ta sina liv, eller funderat på att göra det. Jag tänker att vem som helst kan hamna där. Jag vet att gränsen mellan att vilja leva och att inte vilja det, är hårfin. Ibland är det bara en liten skör tråd som gör att en människa håller fast vid livet. Det kan vara vetskapen om att en viss närstående skulle ta ens död alltför hårt. Det kan vara en tro, ett moraliskt ställningstagande. Det kan vara hoppet om en förändring. Och visst har jag själv haft stunder då jag har tänkt att allt är meningslöst, att världen är för hård, livet för svårt och jag för dåligt utrustad för att klara av det. Jag har själv känt det där mörkret breda ut sig inom mig. Men steget från de tankarna till en sådan handling, det har alltid varit långt. Hur långt var steget för dig? Det tänker jag mycket på.

Jag gick inte på din begravning. För mig är begravningar fruktansvärda. För mig finns inget sådant som en fin minnesstund eller en fin begravning. För mig är en sådan tillställning bara naken dödsångest. En lönlös kamp mellan känsla och förnuft. För det går ju inte att fatta att någon är borta för alltid och att det ska hända oss alla.

Nej, jag föredrar att hedra ditt minne genom att tänka på dig. Jag skulle inte vilja veta hur andra kände dig, jag vill behålla min bild. Jag lägger mitt minne av dig till vila djupt i mitt inre. Då och då tar jag fram det, håller det nära helt kort, tills det börjar göra ont. Då lägger jag undan det igen.

Jag jobbar hårt på att ge bra ställen till de tyngre minnena. Det enklaste är att bara kasta in dem lite huller om buller och sedan stänga igen om dem fort. Men det blir inte bra. Nu försöker jag göra en skön plats till varje minne, där det kan vila lugnt och stilla tills jag kallar på det. Det finns en plats till minnet av dig med. En skyddad plats, svårtillgänglig men trygg. Där är det gott att vara, gott att vara i vila.
Vila i frid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: