En sorts förlåt

En del människor verkar ha lätt för att minnas vad de har pysslat med i sina liv. Var de har varit, varför de var där och vad som hände sedan. En del minns också väldigt bra vad jag har gjort i mitt liv och det är väldigt spännande att få höra om. Själv har jag nämligen vissa problem med att komma ihåg det. Ofta behöver jag bli påmind. Då glider minnet fram från sin undanskymda plats, men det kan mycket väl vara insvept i ett stort överkast där bara vissa delar sticker fram. Andra gånger är minnet skamlöst blottat. Det börjar spela upp scener eller hela händelseförlopp. Det släpper ur sig sinnesintryck, tankar, känslolägen. En tidigare version av mig själv kliver fram och sträcker sin hand mot mig: ”goddag i stugan!” Då brukar jag förläget backa undan, mumla något om att jag står lite dumt till. Jag vill helst inte umgås med den där upplagan av mig själv, känner inte riktigt igen mig, eller känner igen mig alldeles för väl.

När jag frågar mig själv varför jag minns så dåligt från mitt liv, måste jag nog svara att jag inte är bra på medveten närvaro. En benägenhet att låta tankarna löpa snarare än vandra, flaxa omkring snarare än glida förbi längs en stilla flod. Jag öppnar grinden till hagen och låter tankarna springa ut i friheten. Min uppmärksamhet försöker ge akt på nuet, tankarna, igår och i morgon samtidigt. När upplevelserna i nuet så att säga har hänt färdigt, stuvas de undan lite huller om buller av den ofokuserade uppmärksamheten. Det är min bild av varför jag har dåligt minne.

Folk brukar undra hur mina minnen ser ut, minnen utan synintryck. De kunde lika gärna undra hur upplevelserna i mitt liv ser ut, upplevelser utan synintryck. Det brukar de i och för sig också undra. Det känns inte meningsfullt att försöka förklara det. Min värld har varit sådan sedan jag var två och ett halvt år gammal och den går nog inte att förstå om man inte har varit där själv. Min värld är kontraster, konturer och rörelser, som min hjärna tolkar och känner igen med hjälp av andra sinnesintryck och sammanhanget. Vissa saker fattar jag inte alls. Avlägsna företeelser som månen och himlen, eller gigantiska uppenbarelser som skyskrapor och valar är svåra att göra sig en bild av. Visst har jag fått känna på taktila bilder och modeller av det ena och det andra, men i vissa fall har jag inte blivit klokare. Jag kan ändå inte greppa exakt hur stjärnhimlen ser ut och det kan jag faktiskt leva med.

En av mina hyfsat tydliga minnesbilder visar mig själv sittande längst till vänster i en soffa. Det är hemma hos en kompis. Det är fest och vi är unga. I minnet finns en lite diffus vardagsrumsform, skum belysning, musik på stereon, ett soffbord framför mig. Jag har en drink i handen. Jag dricker snabbt, ser fram emot berusningen. Så skönt att bli någon som vågar saker, någon som struntar i hur det kommer att gå. En känsla av förväntan omgärdar just den här delen av minnet.

Några andra är på väg, kompisars kompisar. Kul! Men jag hajar till när jag hör namnet på en av dem som ska komma. En kille jag var rädd för när jag var barn. Ungefär jämnårig, men otäck, elak. Brukade ropa blindstyre efter mig. Brukade säga fula saker om mina ögon. Det värsta var att han sa de där sakerna högt, så att andra kunde höra. Andra barn som sa elaka saker, gjorde det ofta i smyg, eller när vuxna inte fanns i närheten. De barnen visste att de gjorde något de inte borde. Men den här killen brydde sig inte om det. Det var det som var skrämmande med honom. Det värsta av allt var skammen. Hur jag skämdes när han pekade ut mig med de där orden. Rädslan för att utpekandet skulle stämpla mig, att andra skulle börja se mig så, som han gjorde. Alt det kunde jag förstås inte sätta ord på när jag var barn, men jag gick runt med en oro över att han skulle dyka upp och säga något, att andra skulle höra det.

Jag hör hur ytterdörren öppnas och folk kommer in i hallen. Det finns inget ljud av någon dörrklocka i det här minnet. Kanske blev de nya gästerna bara insläppta. Något drinkglas senare är det någon som dimper ned bredvid mig i soffan. Det är han. Nej, jag känner inte igen hans röst, för nu har han en ung mans röst, lågmäld, mörk. Inte någon gäll pojkröst längre. Skönt att den rösten är för alltid borta. Det är när de andra pratar med honom och säger hans namn som jag förstår att det är han. Han är fåordig, tystlåten, ja, hade jag inte mina vassa barndomsminnen av honom, skulle jag beskriva honom som bortkommen, blyg.

Jag är själv en osäker och reserverad tonåring, men nu har jag blivit flera drinkar modigare. Jag kan inte tänka på något annat än att han sitter där bredvid mig i soffan, han som plågade mig med ord. Vi har inte sagt något annat än hej till varandra. Jag undrar om han också minns och vad han i så fall tänker. Jag känner att jag måste få veta. Nej, jag känner att jag måste få slå tillbaka.

Och då plötsligt får jag lite hjälp på vägen. Min kompis kommer fram och frågar om vi två känner varandra. Antagligen har hon noterat att konversationen mellan oss går lite trögt. Jag vänder mig mot honom och säger medvetet högt:
– Inte känner, men jag vet vem du är, du brukade kalla mig för blindstyre när vi var barn.
Jag hör ingen reaktion från honom, men min kompis reagerar med något slags lätt chockat utrop:
– Va!? Nämen fy!
Sedan sveper hon ut ur rummet. Han sitter tyst bredvid mig. Vad de andra runt bordet gör i den här stunden, har jag ingen minnesbild av.

Mitt tillfälliga mod börjar rinna av mig, mitt glas är tomt. Jag vet inte vad jag ska säga. Han harklar sig. Börjar tala, stötigt, kärvt. Orden lägger sig inte tillrätta inne i meningarna. Eller också sitter orden fast någonstans och han måste dra tag i vart och ett av dem för att få de att släppa. Men fram kommer i alla fall en berättelse om en pojke. Som kände sig utanför och annorlunda. Som inte kunde lära sig klockan när alla andra kunde det, som inte kunde lära sig saker i skolan. Som inte fick något stöd hemma.

Och jag förstår. Det är inte många ord han säger, men det räcker. Det handlar om en liten person som kände sig lite mindre liten när han kunde ge sig på någon annan. Lyckas ta makten, visa för resten av gruppen att han var någon att räkna med. Och kanske noterade han också hur den där blinda flickan fick allt det som han önskade sig– uppmärksamhet, respekt, stöd. Jag tänker att det är helt begripligt. Jag var rädd för honom då, men det är jag inte längre. Och även om han inte alls säger att han ångrar sig, att han skäms, att han är ledsen för det som hände, så har han gett mig sin berättelse. Det är som en sorts förlåt.

Plötsligt minns jag något otrevligt. Jag är inte bättre än han, jag har också varit ett elakt barn. Hans berättelse påminde mig. Nej, det här minnet har jag ingen lust att komma i kontakt med, bort, bort du otrevliga minne! Du kan gärna få vila stilla i otillgänglig terräng. Fast det är för sent. Minnet vilar inte längre. Det sträcker på sig, tar på sig tofflor och morgonrock. Det kommer hitåt. Det har med sig några otydliga bilder från lågstadietiden. Där är jag och mina klasskamrater. Vi beter oss som om vi har känt en otäck lukt, samtidigt som en flicka i vår klass kommer förbi. Vi säger något, vad är det vi säger? vi ger ifrån oss ljud som om vi håller på att storkna och vi säger: ”gasbomben”. Vi tycker tydligen att det går bra att säga ”gasbomb” till någon som vi tycker luktar illa och vi tycker tydligen att det går bra att på detta sätt låta den här flickan få veta att vi tycker hon luktar illa.

Det finns ett sting av obehag i det här minnet, men jag vet inte om det är en efterkonstruktion eller om det barn jag var, kände obehaget. Egentligen var jag nog medveten om att det var jag som var mest annorlunda, bland alla seende och icke funktionsnedsatta barn. Att det fanns en betydande risk för att jag skulle bli den utpekade, avfärdade. Det hände mig då och då. Ändå deltog jag i detta. Eller just därför?

Jag vet inte hur det började eller hur inblandad jag var. Men med tanke på mitt ovanligt stora fokus på lukter runt omkring mig, kan det mycket väl ha varit en reaktion från mig som triggade de andra. Jag hade också en fördelaktig position i gruppen, hur jag nu kunde få en sådan roll. Kanske för att jag var den starkaste tjejen i klassen, starkare än många av killarna också. Om det behövdes kunde jag lätt brotta ned de flesta av dem. En gång slängde jag in en av dem i en taggbuske efter att han hade kallat mig för blindstyre. Han grät. Senare blev vi ihop. Jag kunde springa fort också, både springa ifrån och i kapp de dumma. Det fanns alltid någon som ville hjälpa mig genom att springa med mig. Jag lärde mig även vikten av att dölja känslor som kunde tolkas som svaghet. Jag visade upp en oberörd utsida. Kanske en bra ledartyp?

Jag minns inte hur länge det pågick, det vi gjorde mot tjejen i vår klass. Våra lärare var väldigt observanta och skärpta, så det kan inte ha pågått länge – låt det inte ha pågått länge. Jag har en suddig minnesbild av hur klassläraren vid något tillfälle noterar att vi spelar luktillamående när den här tjejen går förbi och helt enkelt ryter ifrån. Jag hade, har, stor respekt för dem som ryter ifrån, eller som tydligt visar när en gräns passeras. Efter det vågade jag nog inte fortsätta och jag minns det som att det klingade av. Men minnen är inga solida, oföränderliga konstruktioner. De är inte en kopia av ett skeende och inte ens en bra skiss av ett upplevt skeende. Antagligen hade jag goda skäl att retuschera mina upplevelser av de här vanhedrande händelserna innan de ens lagrades i minnet.

Det viktigaste är de frågor som det här gamla, uppväckta minnet vill ställa till mig. Hur kan jag sitta där på festen och ta mig rätten att avkräva förklaringar? Tycka att jag kan ställa någon till svars när jag själv har gjort liknande saker? Borde jag inte ägna mig åt lite egen rannsakan, förtjänar jag alls någon upprättelse? Jag sänker mitt huvud i skam medan minnet triumferande avlägsnar sig.

Ja, jag minns den där flickan. Samma förnamn som jag. Snäll, tystlåten. Luktade otroligt mycket rök, var helt inpyrd. Hade mycket dålig andedräkt. Naturligtvis tänkte jag aldrig på hennes omständigheter. Tror det var något struligt med hennes familj, tror jag hörde de vuxna prata om det ibland. Oftast var det hennes morfar som hade hand om henne, kom på föräldramöten och så.

Men en dag möter jag henne i verkligheten, flickan från minnet. Då är vi i trettioårsåldern och jag är på besök i min födelsestad. Hon låter så glad och trevlig när hon hälsar på mig. Snäll, mjuk röst. Hon har flera barn. Vi frågar varandra vad vi gör nuförtiden och den korta stund som vi står och småpratar, möter jag det där minnet gång på gång på gång. Skulden får mitt leende att strama och min kropp att vilja sjunka ihop. Jag förtjänar inte hennes vänlighet.

Minns hon? Vad tänker hon om mig? Är jag med i något av hennes otrevliga minnen precis som han från festen var med i mina? Eller förlät hon mig för länge sedan? För mot slutet av mellanstadiet, när jag gled ifrån vissa kompisar, var hon och jag med varandra på rasterna då och då. Vi hade liksom båda blivit över. Vi spelade inte fotboll eller ville inte stå och titta på när de andra spelade. Vi kände oss inte välkomna in till de tuffa tjejerna som stod framför speglarna på tjejtoan och prövade smink. Det var bättre att vara med någon än att gå ensam, så tänkte vi kanske båda två. Jag tror att jag skämdes lite. Jag mindes vad vi hade kallat henne. Men hon var alltid så glad och snäll att jag lyckades stoppa undan det minnet. Jag tänkte aldrig på att säga förlåt.

Men som vuxen har jag velat göra det. Fast det har ju bara blivit att jag sagt förlåt till flickan i minnet. Och så har jag önskat att våra tarvligheter bara rann av henne, studsade tillbaka, flög förbi henne. Att de inte för ett ögonblick snuddade vid henne eller dröjde sig kvar, grävde sig in, skadade henne. Lutar mig mot minnen från när vi var med varandra på rasterna eller från när vi möttes som hastigast där i trettioårsåldern. Tänker på hur glad hon verkade. Vill tro att det var hennes sätt att säga att jag inte hade gjort henne illa, att det var okej, att jag var okej.

Det finns en skugga som följer i spåren på de bilderna. En obehaglig fråga. Är alla människor i stånd att göra saker som de inte trodde att de skulle göra, saker som de inte tycker är rätt? Eller är det bara vissa människor och är jag då en sådan människa? Men jag var ju bara ett barn, försöker jag slå ifrån mig, jag har ju inte gjort sådana saker som vuxen. Eller? Vad skulle hända om jag låste upp några av de mest otillgängliga minnesförråden, om jag började leta runt på hyllor och i lådor där inne? Finns det fler otrevligheter som jag har stoppat undan? Nej, jag vill inte gå dit. Jag tror inte att det finns något, men jag vill ändå inte. Jag gör det en annan gång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: