Återseende

Här om dagen hörde jag mig själv skratta, samtidigt som jag kände skrattet i min mage. Det är faktiskt väldigt stor skillnad mellan att skratta med och utan sitt skratt i magen. De senaste veckorna har mitt skratt varit bortrest, utan att lämna något meddelande om när det skulle komma tillbaka. Jag noterade att det kom något annat i dess ställe, något som visade sig vara horder av djupa, ångestfyllda suckar.

Men för några dagar sedan var det alltså här igen, skrattet. Inte riktigt komplett, lite som en komprimerad upplaga av det gamla vanliga, som ett mp3-skratt. Fast jag tror inte andra lägger märke till det, det är bara jag som känner att skrattet tar mindre plats i magen. Suckarna är kvar. Mitt inre samhälle har nog för det mesta upplåtit förhållandevis stor boyta åt suckar, men nu är de fler än vanligt. Det är okej, så länge skrattet är här igen.

Det handlar om min hund. Ja, allt handlar ju om henne. För jag har ju byggt upp mitt liv kring henne och hennes föregångare, både mitt praktiska konkreta och min mentala balans. En ledarhundsförare jag pratade med en gång uttryckte sig så här: ”ledarhunden är det bästa och närmaste man har”. Jag blev lite förvånad när hon sa så, för hon hade man och barn, dessutom en tydlig yrkesidentitet. Ändå beskrev hon sin relation till ledarhunden på det sättet. Jag känner precis likadant.

Min hund reser runt i Sverige med sin tillfälliga vårdnadshavare, som jobbar i ledarhundsverksamheten. Ibland är de hemma också. Hunden fortsätter att stappla sig fram i sin annorlunda tillvaro på sin stödskena. Eller just nu är det ett mjukgips. Fortfarande har hon restriktioner, det vill säga stillhet, femminuterspromenader, inga trappor. Bandaget byts en gång i veckan hos specialist, som då också gymnastiserar senan. Den specialist som varit involverad de senaste gångerna tycker att senan är ovanligt mjuk och fin, vilket är positivt. Min hund har fått skav av bandaget och operationssåret har vätskat sig, men det är under kontroll.

Det krävs mycket passande från den tillfälliga vårdnadshavaren, eftersom min hund tar alla chanser att trotsa restriktionerna. Fast hon vet antagligen inte om restriktionerna så det är väl därför. Hon vill inte heller vara lugn och fin när hon lämnas ensam, om hon inte är i en bil. Bil gillar hon. Men mest gillar hon den katt som hon får bo med mellan resorna, fast katten känner visst inte på samma sätt.

För några dagar sedan bestämdes det att jag får ha hand om min hund veckan innan det nya ultraljudet ska tas. Den tillfälliga vårdnadshavaren är upptagen då och jag har ordnat ett boende för mig och min hund som kan matcha restriktionerna. Det är hos min mamma. Trapporna trollar vi bort och så finns det ju seende ögon som kan observera om hundens hälta eller relation till sitt bandage visar några tecken på att förändras. Nu är det exakt en vecka och en dag tills jag får träffa min hund. Då har det gått exakt fem veckor och en dag sedan jag skildes från henne.

Den längsta tiden som jag och hunden har varit skilda åt innan det här, var i tre veckor för snart fem år sedan. Det var över jul och nyår på en länge planerad USA-resa. Då var alla mina dagar fyllda av upplevelser och intryck, så jag hann inte med att sakna min hund så mycket, mer än rent praktiskt förstås. För i New York var det verkligen inte lätt att ta sig fram utan hund. För fem år sedan var det ju 2010 och det var samma år som jag fick denna fantastiska hund. Jag hade bara haft henne i ungefär tio månader när jag reste till USA. Hundvakten var hennes dressör och jag visste att hon snabbt skulle finna sig tillrätta i den gamla välkända miljön. Ändå kändes det väldigt svårt att skiljas från henne när hundvakten kom och hämtade henne. Jag ansträngde mig för att inte släppa fram några tårar, för jag ville faktiskt inte att hundvakten skulle tycka att jag var helt hysterisk. Åtminstone ville jag försöka dölja detta faktum så länge som det bara var möjligt.

När drygt tre veckor hade gått och vi sågs igen, hunden och jag, trodde jag att min hund skulle få en hjärtattack. Hon skrek rakt ut och försökte kasta sig över mig. Efter det lugnade hon sig en stund, men utan förvarning körde hon sedan en repris på den vilda hälsningsceremonin, sedan en till och en till. Min hund kan vara lite intensiv av sig, milt uttryckt. Återseenden blir alltid högljudda och fysiska, även om vi bara varit åtskilda i några timmar. När hon möter folk som hon gillar och återseendet äger rum på allmän plats, blir folk alltid fundersamma och kanske även förfärade inför min hunds beteende. Hon vrålar rakt ut och det låter nog inte som om hon är glad, utan snarare galen eller plågad. Det går inte att få tyst på henne innan hon är klar.

Den här gången måste återseendet matchas med restriktionerna. Hon får helt enkelt inte hoppa och studsa just nu och inte på länge. Skrik och vrål är okej. Så jag tror att återseendet kommer att ske medan hon är i bur. När hon har lugnat sig kan vi ta ut henne, fast förstås med kort koppel och restriktions mode på. Forskning har visat att hundens puls går ned mycket snabbare i en återföreningssituation med sin närmaste person, om den närmaste personen rör vid hunden under återseendet. Om ägaren bara hälsar på hunden utan fysisk kontakt, tar det längre tid innan hunden lugnar sig. Så jag kommer att röra vid min hund genom burens galler så mycket jag bara kan. Och om inte mina tårar kommer att rinna då, av ängslan, lättnad och glädje, så är det väl för att mitt neurotiska jag har rest bort och kanske inte lämnat något meddelande om när det har för avsikt att återvända. Fast det har aldrig någonsin hänt att den delen av mig rest någonstans.

Återseendet skulle kunna övergå i ännu en period av stränga restriktioner och ännu en separation. Men den här gången är jag förberedd. Det var jag inte sist, det var därför jag blev så chockad och rörig. Att inte veta någonting, att inte själv kunna bedöma hur hunden verkar må, själv ställa de där viktiga frågorna till specialisterna vid varje bandagebyte. Att lämna över kontrollen till andra, det har plågat mig. Visst är det jobbigt att min hund är skadad. Visst blir det praktiskt svårt för mig i mitt liv. Men det kan jag ta, ja, till och med oron för att det inte ska gå bra med senan kan jag ta, bara jag får ha henne hos mig. Det är okej att åka färdtjänst hit och dit med henne, det är inga problem för mig att anpassa mitt liv efter henne, tänka mig för i varje stund för att göra det bästa för henne. Men att lämna bort henne och bara gå här och vänta, det är nästan för svårt. Fast jag gör det också, om det är vad som krävs för att hon ska bli bra.

Men just nu väljer jag att inte tänka på det. För nu är skrattet tillbaka och det är även hoppet och längtan. Kom de samtidigt? Jag tillåter mig att gå upp i min förväntan inför återseendet. Plötsligt känns tiden lättare och kortare. Att gå och vänta på ett lyckligt ögonblick, att längta, det är som att känna hur skrattet och hoppet är i ens mage, tar plats och börjar sprida sig till andra delar av kroppen. Kanske kommer jag snart att känna dem i mina trötta ögon och i mitt dröjande leende. Igår hörde jag mig själv sjunga: ”jag är en person”. Det är ett gott tecken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: