Körslagen

Jag får en jätteskön känsla i mig när jag sjunger. Så har det varit så länge jag kan minnas. Men det har faktiskt inte bara varit så enkelt. Jag har en mörk röst och de flesta andra kvinnor har inte det. I skolan kunde jag aldrig sjunga med i några sånger eftersom det blev för högt.
– Vi kan sjunga med killarna, sa min speciallärare uppmuntrande till mig där jag satt tyst. Hon hade också en mörk röst, så jag borde verkligen ha tagit chansen och sjungit med henne, för full hals! Men det vågade jag inte. Det var ju lätt för henne som var vuxen, tänkte jag. Vuxen och inte rädd för att göra bort sig, höras, utmärka sig. Men jag var rädd för det. Väldigt rädd.

– Du kan ju försöka sjunga lite tyst i alla fall, föreslog hon. Hon menade att det gick ganska bra att sjunga lite ljusare om man sjöng tyst, sa att hon brukade göra så ibland för då kunde hon åtminstone vara med och sjunga.
Men, nej. Det skulle inte gå, Ingen idé att försöka ens. För det var ju just det, jag kunde inte sjunga lite tyst. Jag har en stark röst. Om jag sjunger hörs jag över alla andra. I alla fall i ett litet barnklassrum.

Så jag sjöng aldrig med. Men hemma försökte jag sjunga med i låtar som jag fastnade för. Först svensktoppen och låtar som mina föräldrar spelade på grammofonen. Minns tydligt att jag nynnade på Magnum Bonums Skateboard ”ner ner ner ner för backen ner och att jag blev hemskt fäst vid en sång på svensktoppen som hette Jag har vandrat mina stigar. Jag förstod inte vad den handlade om, men kände en stark dragning till sorgsenheten som jag uppfattade i låten.
”Jag har vandrat mina stigar, jag har trott på det jag sagt. Jag har stått vid maktens portar, jag har sett den i sin prakt. Men jag känner att jag lever först när jag får vara fri, och se sommarängar smekas av den vind som drar förbi”.
Jag längtade till nästa svensktoppen för att få höra låten igen, men den var bara där några få gånger. En dag var den borta och jag kände en saknad. Låten fortsatte att spelas upp inom mig.

Mina äldre kusiner var viktiga förebilder för mig och det måste ha varit de som introducerade Ebba Grön. Jag var väl nio år när jag satt vid mitt skrivbord framför kassettbandspelaren och lyssnade till Kärlek och uppror, helt fascinerad. Tralliga, vemodiga melodier, skrik och vrål. Spännande, berörande. Mina föräldrar var tveksamma när jag bad att få följa med kusinerna på Ebba Grön-konsert, men de litade på kusinerna så det blev ändå ja. Minns att vi stod längst fram och att det var omtumlande.

Musik blev ett begär för mig, en passion. Jag lyssnade och lyssnade. Jagade nya låtar, sångröster, uttryck. Sökte efter musik som återspeglade tankar och känslor som fanns hos mig. Låtarna och rösterna som satte fingret på det jag inte själv lyckades formulera eller få grepp om. Och när jag hittade dem, det var som att bli förstådd.

Idag vet man mer om varför människor mår bra av sång och musik. Det är ett jättebra skydd mot stress, öppnar upp nervbanor, ökar hormoner som hjälper kroppen att reparera utslitna celler, hjälper oss att bilda lugn och ro-hormon och gladhormon, aktiverar immunsystemet, lindrar smärta.

Men att sjunga med en hopplös röst… Ja, mina röstkomplex följde mig länge. När jag var barn hände det att andra små gulliga barn sa saker i stil med:
– Är du en kille? Någon gång fanns barnets förälder bredvid och försökte släta över:
– Det ser du väl att hon inte är!
En bra bit in i vuxenlivet gick jag och önskade mig en annan röst. Jag lyssnade på tjejer runt omkring och tänkte: åh, hon har en fin röst, hennes röst vill jag ha! Eller nej – hennes, nej HENNES! I den så kallade synskadesvängen har det varit värre än i seendesvängen. Synskadade personer är nämligen väldigt intresserade av röster, milt uttryckt. Minst lika intresserade som seende är av utseende. Inte sällan har jag hört seende personer säga saker i stil med:
– När man inte ser så kan man ju inte bedöma människor efter utseendet, eller hur? Det måste ju vara jättebra, det blir en mer sann bedömning, en bedömning av personen och inte personens utseende?
Så är det inte alls! Synskadade personer gör också blixtsnabba, ytliga bedömningar av nya personer. Ofta dömer man efter röst, lukt, eller hur fort en seende person lyckas förstå hur den synskadade personen vill bli bemött. Eller också frågar man någon seende kumpan om folks utseende. Så vi är inte bättre än ni!

I synskadesvängen har jag hört alla möjliga reaktioner på min röst, även att folk har pratat om min röst när de trodde att jag inte hörde:
– Jag visste inte att hon hade en så mörk röst!
Nähä, och jag visste inte att du hade så ytterst lite att tänka på i ditt liv att du behövde göra en grej av en sådan sak! Fast det sa jag förstås inte.
Synskadade personer tror också att man ser ut som man låter. En gång när jag frågade efter vegetarisk mat sa den synskadade personen bredvid:
– Ja, jag försöker också hålla igen.
När jag helt oförstående undrade vad personen menade, fick vederbörande till slut ur sig förklaringen att det var lätt att tro att jag var stor eftersom jag har en mörk röst. I min telefonväxel hände det att den som ringde lite familjärt påpekade:
– Det är förkylningstider hör jag…
Men jag var inte förkyld. Det var bara min vanliga mörka röst. I ärlighetens namn ska jag säga att jag också har fått positiva omdömen om min röst – att den är varm, att när jag pratar hörs det att jag kan sjunga, till och med att jag har en sexig röst. Men de sakerna har jag viftat bort.

Trots röstkomplex fortsatte jag sjunga, för att jag helt enkelt inte kunde låta bli. Det var som ett behov. Jag sjöng framförallt när ingen hörde, men en och annan kusin kunde jag sjunga med och systrarna. Vi hittade på egna låtar och det var ju bra för mig, då slapp jag passa in min röst i andras låtar. För Carolas låtar fungerade ju inte alls. En gång sjöng jag en hel natt ensam i ett nästan tomt hus. Jag var 18 och vi skulle sälja vårt ställe på landet för att flytta till stan. Jag var förkrossad. Avskedet från det älskade huset rymdes inte i mig. Tårar hjälpte inte, ord fanns inte. Jag gick från rum till rum och sjöng ut min sorg, mitt farväl. Bara katten hörde mig.

Efter gymnasiet åkte jag till USA för att gå på en privatskola för synskadade personer från hela världen. Där mötte jag äntligen någon i min ålder som också hade mörk röst. Två stycken personer faktiskt. Den ena kom från Israel och berättade att hon medvetet hade lagt ned sin röst för att kvinnor med mörk röst respekteras bättre. Jag tyckte det lät helt knasigt. Att frivilligt göra sin röst mörk! Den andra mörka rösten kom från Argentina. Hon och jag blev vänner. möttes i röstkomplex och i alla andra komplex som tänkas kan. Vi satt och pratade till sent in på nätterna, lyssnade på Nirvana och började sjunga med i låtarna. När det blev dags att säga adjö till USA-året, var det någon som kom på idén att spela in ett minnesband med sånger. Många var bra på att spela och sjunga, men även vi andra fick vara med. Jag och väninnan från Argentina sjöng Losing My Religion, medan min första kärlek kompade på gitarr. Jag säger inte att det var vackert, men det var en vacker upplevelse.

Det var svårt att åka hem från USA. Vi var unga människor som gått på internat ihop i ett helt skolår. Så många vänskapsband, så många första kärlekar. Uppslitande scener, ett verkligt sorgespel. Men familjen var glad när jag kom hem och det hjälpte. Och hästen välkomnade mig med en kraftfull svarsgnäggning när hon hörde mig ropa hennes namn i hagen. En häst tar ju inte emot en på samma sätt som en hund, det var inte som att hästen visade någon särskild känsla som jag kunde upptäcka, men hon kom i alla fall fram till mig utan tvekan, vilket inte alls var självklart när det gällde henne. Jag tog det som bekräftelse på att hon tyckte att det var helt okej att ha mig hemma igen. Rutinerna med henne skapade trygghet och lugn. Jag och min syster hade våra hästar inhyrda i en kusins stall nära stan och vi åkte dit varje eftermiddag för att sköta om dem och rida. Jag gick en skrivarkurs på en folkhögskola och sedan en dag blev jag helt oväntat erbjuden jobb via min mammas bekant. Telefonväxelåren tog sin början.

Men tiden som följde var full av separationer och uppbrott. Det kändes som att alla lämnade mig. Min mamma skulle flytta, min yngsta syster planerade för flytt, jag och bästa kompisen hade inte längre något att säga varandra.
Ja, även hästen förlorade jag. Hon blev sparkad av en annan häst och fick en fraktur som inte läkte. En vårdag kom slaktbilen och gjorde det som måste göras. Jag vägrade vara med. Jag satt hemma och slog en väldigt hård knut på mig själv.

Samtidigt var det dags att bli vuxen. Jag tyckte inte att vuxenhet var detsamma som att ha ett arbete och kunna försörja sig. Vuxenhet var frihet. Dels frihet från komplex och hämningar, men mest frihet i betydelsen oberoende. Att kunna gå dit man vill utan att behöva hjälp. En textrad från den där gamla svensktoppssången från min barndom började spelas på repeat i mitt huvud: ”Men jag känner att jag lever först när jag får vara fri…”. Hur skulle jag någonsin kunna vara fri? Jag som var rädd för allt möjligt och inte gick någonstans utan hjälp. Inte ville gå själv med vit käpp. I USA hade jag fått träna på det, att gå runt i Philadelphia och lösa olika situationer, be om hjälp, fråga efter en buss och så vidare. Men väl hemma igen föll jag tillbaka i gamla mönster och så fort jag skulle gå någonstans bad jag någon följa med. Jag förstod ju att jag var tvungen att ta tag i det, börja klara mig själv, men hur? Det verkade omöjligt. Var det så här mitt liv skulle vara? Jag funderade mycket på om det verkligen var värt mödan.

Ledarhunden blev svaret på alla mina frågor, den fullständigt perfekta lösningen på alla mina problem. Bit för bit blev jag friare än jag någonsin kunnat tro. Tack vare ledarhunden kunde jag så småningom läsa upp mina betyg på Komvux, gå på universitetet, skaffa ett helt annat arbete. Men mina ledarhundar har också fyllt ett annat behov hos mig, behovet att vara nära ett djur. Det är något särskilt med det som jag inte kan förklara, det bara är något som måste finnas i mitt liv, ett grundläggande behov jag har.

Även om jag upplever att ledarhunden är en del av mig, så är det inte alls så samhället ser det. Det målas upp problem, tvekas, tvivlas, ifrågasätts, blir stopp. Jag får förklara, övertala, be om lov, vända i dörren. Jag har valt mina strider eftersom jag inte gillar strid. Ofta har jag rationaliserat bort saker som nöjen och anordnade fritidsaktiviteter. Jag har hellre gjort saker som jag vet fungerar, som att gå promenader, ta en fika eller uträtta ärenden på ställen där jag vet att jag är välkommen med min hund.

Men min önskan att få sjunga har levt kvar. En dag satt det en lapp i trappuppgången till min studentbostad. Det stod: ”har du lust att sjunga?”. Det hade jag. Så det blev några privata sånglektioner hos en sympatisk norska med cool dialekt. Hunden var också välkommen där. Det var verkligen en annorlunda erfarenhet. Jag var så generad över att stå där vid sånglärarens piano och försöka sjunga. Sjunga för en annan människa! Hon berömde mig, men jag trodde henne inte. Hon sa att jag borde sjunga jazz. Jazz! Jag som aldrig gillat jazz. Jag fick sjunga Fly Me To The Moon och det var en del av mig som tyckte att det lät bättre än man kunnat tänka sig, medan den andra delen tyckte: USCH! Den delen tyckte också att alltsammans var totalt löjligt. Och när man sjunger måste man öva. Jag klarade inte av att göra det. Det var extremt lyhört där jag bodde så jag förstod ju att alla kunde höra mig. Jag hörde nämligen själv vad alla andra gjorde. Jag försökte öva in i en kudde och då kändes det löjligt på allvar. Men det funkar helt enkelt inte att en person med ovanligt mörk och stark röst försöker sjunga Fly Me To The Moon tio gånger per kväll i en väldigt lyhörd lägenhet utan att använda sig av en ljuddämpande kudde. Jag slutade med sånglektionerna. Det kändes sorgligt, men jag fick helt enkelt konstatera att det inte gick. Alla kan inte sjunga.

Åren gick och mitt sjungande begränsade sig till duschen och till att sjunga med i musiken jag gillade. Jag lockades av tanken att sjunga i kör. Ingen mesig kör som sjöng smäktande sånger, nej, en stor kör som sjöng rocklåtar. Men tanken att provsjunga för en körledare var allt annat en lockande. Och så hunden, jag bara visste att det skulle bli problem. Jag hörde Körslaget på TV och tyckte det verkade helt fantastiskt. Jag tänkte att någon gång i framtiden ska jag göra ett försök att få sjunga på ett sätt som passar mig.

Det senaste året har jag haft ett eget år. För första gången inget arbete, inga studier. Bara jag och min tid. Dags att hitta lite nya intressen, tänkte jag. Men rätt mycket tid gick ju åt till att söka arbete och bevisa för Arbetsförmedlingen att jag verkligen sökte arbete. En stor del gick också åt till att lära mig hitta i min nya stad. För mig är det oerhört energikrävande att lära mig hitta, men jag hade inte tänkt på att min hund redan kunde alla vägar. Det hade hon lärt sig medan jag och pojkvännen fortfarande pendlade mellan våra städer och jag besökte hans stad ungefär en gång i månaden. Hunden verkade entusiastisk inför det miljöombyte som flytten innebar och hon styrde mig självsäkert hit och dit. Hennes självförtroende smittade av sig på mig.

Men det var inte förrän det senaste halvåret som jag tog min lust att sjunga på allvar och gick med i en kör. Det blev Caroline af Ugglas Kör För Alla, bara för att min ledsagare nämnde att hon hade sjungit i den kören och att vem som helst kan vara med. Ingen behöver sjunga sig in. Ledarhundar får också vara med. Under det här körhalvåret har märkliga saker börjat hända i min relation till min röst. Mina röstkomplex har försvunnit. Jag övar för full hals i vårt hem utan att skämmas. Jag upplever rentav att min röst gör riktigt bra ifrån sig i kören. Okej, mina röstkomplex hade lättat en aning innan jag gick med i kören. Redan när jag började arbeta som psykolog kunde jag se klara fördelar med att ha den röst jag har. Jag hade inga som helst problem att göra mig hörd när jag höll i grupper och utbildningar, medan en del andra fick jobba betydligt mer på det. Jag skulle väl inte ens ha gått med i kören om mina röstkomplex kvarstått helt oförändrade, men ändå. Det faktum att jag inte ens går och önskar mig någon annans röst längre, det är en genomgripande förändring.

Sedan är det hur den här körgrejen får mig att känna mig. Jag fattade ju att det skulle vara kul att sjunga, men jag trodde inte att jag skulle få sådana starka lyckokänslor. Efter en större konsert på Dalhalla i försomras, kände jag mig euforisk i flera veckor. När det låter bra, blir jag hänförd av det. Tänk att alla dessa antagligen till övervägande delen helt ordinära röster och sångförmågor kan skapa något så mäktigt och vackert! Jag har blivit kär i körupplevelsen, längtar efter nästa körtillfälle, går och tänker på sångerna, söker upp texter och skriver på punktskrift. Lär mig allt utantill. Och kära verkar ju de flesta i den här kören vara. Kära i det exklusiva team som vår körledare och hennes man utgör. Kära i hur de får till det med oss, får till något så bra – med oss! Och vi skrattar mycket. Åt körledarens humor och upptåg, åt de fel vi gör och säkert skrattar vi också för att vi får vara en del av detta. Ja, det råder väl ingen tvekan om att jag har blivit oemotståndligt förtjust, på djupet fascinerad, lätt besatt, betagen. körslagen.

Annonser

4 kommentarer

  1. Birgitta Dyve · · Svara

    En fantastisk skildring av en del av ditt liv. Texten borde publiceras så fler fick möjlighet till att dela den med dig.

    1. Tack! 🙂 Ibland är det skönt att skriva, skriva ur sig elände. Ibland är det roligt också! Fast jag tror inte att många skulle vilja läsa det, det handlar ju bara om mig. 🙂

  2. kristina Molberg · · Svara

    Du skriver otroligt bra. Det skulle man kunna göra ett sommarprogram av på radion.

    1. Tack 🙂 Det Gör mig glad att du tycker det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: