Utan dig

Det är som en sorg. Det är återhållen gråt, orolig sömn och mardrömmar. Mat som växer i munnen och sedan skvalpar runt i magen på ett obehagligt sätt. Det är absurt uttänjda minuter och timmar, ständig andfåddhet, bottenlös kraftlöshet. Det är Som ingen som helst anledning.
Det är som det här citatet:

“Sometimes my spirit’s empty
Don’t have the will to go on
I wish someone would send me
Energy
Give me something
Give me something to give
Oh God, give me something
A reason to live”
(Patti Smith, Privilege).

Alla förstår att det är jobbigt, att jag saknar dig, att jag är orolig. Men det är inte som att jag saknar dig, det är som att du är borta. Det är inte som att jag längtar, för längtan är en positiv känsla som man får när man väntar på något riktigt bra som kommer att hända. Det är inte som att jag vet att något riktigt bra kommer att hända, det är mer som att be en bön utan att kunna tro. Det är inte som att jag väntar på dig, det är mer som att jag väntar på att omständigheter, bedömanden och planer som andra äger ska lägga sig tillrätta, utfalla gynnsamt. Pussla ihop sig som ett komplicerat tusenbitarspussel som inte jag kan vara med och lägga.

Det är hur hela min tillvaro är uppbyggd kring dig, kring din närvaro. Det är inte ett tomrum, något som fattas, det är att allt det som vilar på din närvaro rasar i din frånvaro. Det är att jag inte är jag utan dig. Det är som det här citatet:

”I can’t breathe when you’re not around
I can’t sleep when I can’t hear your sound
I can’t think when you’re not around
I can’t feel when I can’t hear your sound
I can’t breathe, I can’t live, I can’t feel without your sound
I can’t breathe, I can’t live, I’m not me when you’re not around”
(Regina Lund: Scandinavian rain).

Jag har en stress i min kropp som känns som elektricitet. Den gör att jag inte finner ro i något, inte i att vara stilla eller röra mig, inte i att tala eller lyssna, inte i att vara inaktiv eller aktiv. Den gör mina rörelser ryckiga och okoordinerade, mitt leende svagt och stelt.

Jag är förvirrad på ett sätt som nästan fascinerar mig. Hur jag en dag efter duschen torkar mitt hår omsorgsfullt och sedan tar på mig kläderna. Slött noterar att något känns obekvämt – jag är helt blöt under kläderna, glömde att torka kroppen. Och hur jag glömmer var jag gör av mina saker, var jag ställer min kaffekopp. En dag glömmer jag att jag har mobilen i handen och tappar den hårt i golvet. Något blir tokigt med minneskortet och när jag senare försöker lösa det, är det som att jag har glömt hur min mobil ser ut. Jag lyckas förväxla USB-uttaget där man laddar batteriet, med stället där minneskortet ska sitta. Jag börjar peta i USB-uttaget med ett gem, i ett försök att rätta till minneskortet, med den enda följden att USB-uttaget blir förstört. Nu går det inte längre att ladda min gamla trogna Nokia, jag är tvungen att byta telefon. Och som om inte det vore nog, en dag gör jag vegetariska biffar som i och för sig blir rätt hyfsade och som till och med räcker till nästa dag. Fast när jag tar en tugga är det något hårt i biffen. Ett litet platt föremål som inte alls härrör från grönsaksvärlden. Det visar sig vara min sambos mini-SIM-kort, tydligen har han lagt det på kryddhyllan och glömt det. Sedan har jag lyckats röra ned det i mina vegetariska biffar, vet inte riktigt hur. Ett resultat av bådas tankspriddhet.

Det är för att jag tänker på dig hela tiden som mina tankar far runt som en flock flyende får, omöjliga att lugna eller samla ihop. Det är för att jag tänker på dig hela tiden som mitt nya jobb har förvandlats till en händelse av underordnad betydelse, liksom allt annat. Något som jag bara kommer på då och då – ja just ja, jag ska ju börja ett nytt jobb snart. Här om dagen åkte jag taxi dit för att lära mig hitta i lokalerna. Det kanske jag ändå skulle ha gjort utan dig, första gången, men om några dagar ska jag dit igen och då skulle du ha varit med.

Efter att jag hade varit på nya jobbet gick jag hem för egen maskin, bara jag och min käpp. Jag hade ingen lust att vänta på taxi och jag tyckte att jag kunde vägen bra, hade en tydlig bild av den. Men utan dig är jag dålig på att hitta, väldigt dålig. Jag kom fel i en korsning, eller jag kom inte ens fram till korsningen. Fann mig själv gående längs en trottoar som jag inte alls kände igen. Vände tillbaka, korsade åt ett annat håll, hamnade mitt i ingenting, mitt i trafiken. Fick hjälp av en vänlig själ, kom till rätt trottoar. Men då kunde jag inte hitta infarten till vårt hus. Infarten till huset bredvid är lättare att hitta, så jag gick via den i stället och kom till slut hem. För det är ju du som sköter allt det där annars, du vet exakt var vi ska korsa, du tar mig rakt över gatan, du hittar infarten till vårt hus.

Jag får nyheter om dig, hör att du till att börja med är lugn. Efter två veckor har du visst blivit mer benägen att röra dig runt och även pröva att bjuda in till lek. Du måste vara i buren när du är ensam, för annars vankar du. Du blir glad när ni ska ut och åka, ja, det känner jag igen väl. Du har god aptit, du har gått ned två kilo i vikt, du är lite besvärad av bandaget och har redan fått lite skav. Skav från bandaget är det som kan bli det största problemet i just den här fasen, det kan bli så illa att bandaget inte går att ha kvar. Men låt det inte bli så, snälla turen/ödet/slumpen/gud.

Och du då, hur tänker du om allt det här? Hur kan en hund uppfatta en sådan situation? Tidigare trodde man att hundar saknar tidsuppfattning, men modern forskning har visat att det inte stämmer. Forskning har också visat att hunden har blivit något av en expert på att förstå och samarbeta med människan. Den gör det till och med bättre än vår närmaste släkting schimpansen. Hunden tillbringar en mycket stor del av sin tid studerande och tolkande, registrerar vad vi känner och vill, försöker möta oss. Man har också kunnat visa att den som hunden bryr sig allra mest om, är hundens närmaste person. Hunden kan skilja ut sin närmaste persons ansikte bland mängder av andra ansikten, även på bild.

Men en hund lever i nuet och det måste ju betyda att den inte kan fundera på det som har varit och det som ska komma. Jo, om den lämnas ensam kan den fundera på när vi ska komma hem, men om dess livsomständigheter helt plötsligt förändras, kan den kanske inte fundera på om det alltid kommer att fortsätta vara så, eller om det kommer att bli som förr igen. Tänker du på mig? Kan du se några bilder av vårt liv tillsammans, väntar du på att jag ska komma? Eller upplever du att du har det perfekt just nu? Kan du ens förstå att du är skadad? Nej, det förstår du nog inte, men vem vet vad en hund förstår. Till viss del kan vi ta reda på det, men mest får vi väl bara gissa.

Igår kväll var det exakt två veckor sedan du opererades. Om ungefär fyra veckor ska stödskenan bort och rehab bör kunna börja. Men när du kommer hem vet jag inte, för det är inte alls säkert att jag blir delaktig i din första rehab. I morgon ska jag sjunga med kören på Sergels Torg, nästa vecka ska jag lära mig hitta mer på nya jobbet, veckan efter det ska jag dit på möte och även veckan efter det. Om sex veckor börjar jag mitt nya jobb.
Utan dig…?