Det kommer att gå bra – en övning i tillit och hopp

Jag är en orolig själ. Oroar mig för att saker ska gå fel. Särskilt oroar jag mig för min hund, för vi är så väldigt nära varandra och jag behöver henne så mycket. Samtidigt som jag är i min oro, kan jag förhållandevis ofta notera att jag oroar mig. Då försöker jag använda en del av de tekniker som jag kan genom min yrkesutövning. Jag brukar säga till mig själv: okej, det här som du tänker på skulle kunna hända, men just nu är det bara en tanke du har, en tanke som du tar för sann. När du gör det, känns det i din kropp som om det händer på riktigt och den känslan tar du som ytterligare bekräftelse på att det är troligt, verkligt. En annan teknik är att utmana sig själv, fråga sig själv: vad är det värsta som kan hända? För om man går till det värsta stället och stannar där en stund tills man känner att det är hanterbart, då är det inte lika otäckt nästa gång man tänker på det stället.

De värsta ställena som har att göra med min hund, är att hon kommer att bli gammal, för gammal, dö. Att hon kan bli sjuk, att hon kan skada sig. När jag går till de ställena känner jag mig som mitt i en katastrof och jag får bita ihop om tårarna som vill komma. Jag har en barnunge inom mig som skriker: nej! Det kommer inte att hända, hon kommer aldrig att bli för gammal, hon dör inte, ni kommer alltid att vara tillsammans! Och hon blir inte sjuk och hon skadar sig inte, för det går inte! För jag orkar det inte!
Men det händer ändå. Det händer just nu och min inre barnunge har plötsligt blivit helt tyst. Och kanske är det mer skrämmande än något annat.

Vi tar en långpromenad, sambon och jag. Hundarna får först gå i sele, sedan löst. Som vanligt försöker jag hålla tät kontakt med min hund när hon går fritt, samla ihop henne med jämna mellanrum. Annars skulle hon rusa runt och jaga sin hundsambo en stor del av tiden, bitas i nacken. Det får hon inte. Jag tar henne vid sidan med kommando fot. Det är när jag släpper henne lös igen som det händer. Hon vill gå först, så hon tar liksom sats för att springa förbi sambon, fram mot sin hundsambo. Hon väjer ut i gräskanten till vänster. Då hör vi hur hon gnäller till lite, två gånger kort efter varandra. Sedan fortsätter hon framåt. Jag kallar in och tar henne fot igen, anar en hälta. Känner på tassar och längs benen, men hittar inget. Tar henne i sele och går så en stund. Tycker att det kanske finns en hälta till att börja med, men att den snabbt försvinner. Tänker att hon sträckt sig lite men att det är bättre nu. Hon beter sig som vanligt, samma höga energinivå, vill framåt. Så vi fortsätter promenera. Långt.

I slutet av promenaden kommer hältan tillbaka. Den sista lilla sträckan, som vi måste gå för att komma till vår taxi, är den markant. Väl hemma går hunden på tre ben. Det är det vänstra frambenet som hon inte vill använda. Oron blossar upp, tar över hela mitt system. Jag minns hur min förra ledarhund gnällde till en dag under en promenad och sedan aldrig blev sig själv igen. Men sambon tycker att jag ska sansa mig. Hunden äter, dricker och verkar okej. Så då gör vi också det, äter. Men hältan kvarstår under kvällen och sambon, som är massör, känner på hennes framben. Han hittar snabbt ett ställe där det finns en lätt svullnad och värmeutveckling. Då ringer vi till veterinärerna. Jag ringer ledarhundsveterinären och sambon ringer till djursjukhuset. Vi funderar och analyserar. Kan det vara ett ormbett? Nej, då skulle svullnaden vara mycket större och allmäntillståndet sänkt. En sträckning, stukning? Ja, sannolikt. På det stora djursjukhuset är vi välkomna vid midnatt om vi vill, annars kl åtta på akutmottagningen nästa morgon. De har ändå inga möjligheter att göra avancerade undersökningar som röntgen på natten, så vi väljer att avvakta.

Jag sover oroligt och vaknar med oro. Men hältan är bättre i alla fall, mycket bättre. Kvällen innan fick sambon bära hunden nedför trapporna, idag går hon själv. Ute i parken grabbar hon tag i en pinne och börjar hoppa runt med den, innan jag sätter stopp för det. Jag tänker att det inte kan vara så illa med henne trots allt. Sambon är också ute i parken med sin hund och erbjuder sig att följa med till djursjukhuset. Jag tycker inte att han behöver göra det. Taxin kommer och jag och hunden åker iväg.

På sjukhuset tvekar den unga veterinären. Hon ser hältan, men tycker inte att det finns någon tydlig svullnad eller värme. Det tycker jag. Hon föreslår smärtstillande och avvakta i några dagar. Nu är det min tur att tveka. Då kommer hon på att hon ska fråga en ortoped, lite så där i förbifarten verkar det som. Vi går ut i en korridor och strax kommer ortopeden halvspringande. Hon har inga problem att känna svullnaden och värmen. Hon säger direkt att det är en senskada. Hon visar den unga veterinären. Orosåskvädret börjar blixtra i min mage. Senskada, det tycker inte jag låter bra. Jag hör hur ortopeden rekommenderar ultraljud. Hon säger att senskador är knepiga skador, att hunden ofta blir helt återställd men att det tar lång tid. Jag vill inte höra. Ortopeden försvinner iväg.

På en akutmottagning på ett stort sjukhus är det mycket väntan. Jag får vänta i ett undersökningsrum. Finns ingen tid för ultraljud förrän på eftermiddagen så jag får åka hem emellan. Men först måste jag vänta ganska länge på att en sköterska ska komma och visa mig hur jag kan kyla det skadade området. Sköterskan säger att jag ska göra det så fort jag kommer hem och sedan efter varje aktivitet. Åh vad jag önskar att det hade kunnat bli så. En lite långdragen men ändå rätt lindrig skada, som jag kunde kyla efter varje aktivitet tillsammans med min helt eller delvis sjukskrivna hund. Men jag kommer inte att ha några aktiviteter med henne på länge. Fast det vet jag ju ingenting om då. I stället får jag hjälp ut i ett väntrum där jag ringer taxi. Mer väntan. Sedan åker jag hem. Rastar hunden i parken innan jag går in. Hon försöker springa iväg med en pinne, igen. Inte kan hon väl vara så skadad?

Men oron gnager ändå och jag känner mig ledsen. Ringer runt för att ventilera. Pratar med min hunds dressör och ledarhundsveterinären. Båda finner det otroligt att skadan skulle vara särskilt omfattande. Det lugnar mig. Sambon har lagat mat och vi äter. Jag känner mig lättad, nästan glad. Sambon erbjuder sig att följa med till sjukhuset, men jag tycker inte att det behövs. Ska vi båda sitta där och vänta och vänta? Onödigt. Så jag åker själv.

Åter på sjukhuset får jag och hunden hjälp till det inre väntrummet, där är det lugnare än i det stora som ligger i anslutning till entrén. Det tar ett tag innan det blir vår tur på ultraljudet. Jag börjar känna mig trött. Hunden ligger på golvet och är faktiskt ovanligt tålmodig. Är hon lite sänkt ändå? Till slut får vi komma in.

Det är en konstig undersökning. Min hund måste ligga på rygg på en stor soffliknande brits. Eller mer som en väldigt nedsutten divan, för den har inget ryggstöd. Efteråt får jag höra att det kallas vagga. Min hund vill inte hoppa upp där, trots att hon alltid annars brukar hoppa upp frivilligt på undersökningsbritsar. Fast kanske kan hon inte för sitt skadade ben. De lyfter upp henne. Sedan vill hon inte lägga sig ned, trots att hon annars brukar gå med på det utan protest. Jag försöker övertala henne, men de har inte tid att vänta, de trycker ned henne bara. Jag tycker inte om när min hund behandlas med tvång, jag känner mig obehagligt berörd. Jag kanske är en överkänslig själ. Sedan ska hon ligga på rygg och de vänder över henne. Jag säger nej när hon kämpar emot, stanna när hon försöker vända sig tillbaka på sidan och berömmer när hon slappnar av och blir stilla.

Veterinären och hennes assistent kan inte svenska, de talar engelska. Jag sitter på en pall vid min hunds huvud och får hjälpa till att hålla i hennes framben. De ska hållas upp i luften på ett speciellt sätt medan ultraljudet tas. Det tas på båda för att få en jämförelse. Jag vet inte hur lång tid det tar, men det känns långt. Jag sitter i en vriden, nedböjd position, med min ena arm bakom min hunds huvud, mitt ansikte nära hennes. Jag pratar med henne hela tiden om att hon är väldigt duktig och fin och att ibland måste man göra konstiga och obekväma saker i sitt liv. Jag sjunger för henne också, nynnar melodier som inte hör till någon särskild sång utan bara kommer till mig i stunden. De låter lite sorgliga, men hunden är van vid det och snart noterar vi allihop hur hennes andning har blivit lugn och djup. Hon sover på min arm.

Äntligen är det klart. Tillbaka i det inre väntrummet. Får veta att resultatet kommer om ungefär en timme. Börjar känna mig paniktrött. Hunden bara sover och sover. Jag tänker att jag borde ha tagit med mig en filt åt henne. Jag tänker att det snart är matdags för henne, funderar på om jag ska ge henne vatten. Börjar tycka att det är en rätt jobbig dag.

Så till slut kommer den unga veterinären. Ställer sig framför mig och meddelar utan omsvep resultatet. Efteråt undrar jag varför hon inte tar mig till ett undersökningsrum för att diskutera bilderna, eller varför hon åtminstone inte sätter sig ned bredvid mig, eller varför hon inte talar lite så där tyst som man gör när man för ett privat samtal i andras närvaro. För det finns minst en person till i väntrummet, kanske fler. Hon talar i vanlig samtalston. Fast faktum är att jag hörde en annan veterinär göra samma sak tidigare. Då hörde jag att den personens hund hade en fraktur och att det såg bra ut. Jag försökte att inte lyssna, men det gick inte att undgå. Fast det verkade inte dramatiskt, personen med hunden blev inte upprörd. Men det blir jag. För veterinären säger att min hund måste opereras. Hon har en sena som är helt eller nästan helt av. Den kan de sy i kväll. Sedan blir det gips eller stödbandage i 6-8 veckor, sedan får man se om det har läkt bra. Om det har det, blir det rehab och hunden kan på sikt återgå till normal aktivitet. Prognosen för den här typen av skador är vanligen god.

Jag kan inte tro det. Tårarna kommer direkt. Det enda jag kan tänka på är att jag måste lämna kvar min hund. Att de tänker operera henne, sy i henne, gipsa henne. Jag tänker på trapporna i vårt hus och på att hon inte kommer att kunna bo där. Jag tänker att det här är slutet. Jag försöker samla mig, men mina frågor låter mer som klentrogenhet och förnekelse och de blandas med katastroftankar och förvirrade invändningar.
– Men vi är ju så trötta, vi har ju väntat hela dagen! Vi behöver åka hem, hunden behöver rasta och äta, jag behöver vila. Och hon har ju gått omkring här utan att halta särskilt mycket, det stämmer inte! Hon är ju ledarhund, vad ska hända med henne nu? Och vem ska ta hand om henne, hur ska jag kunna ha en hund som går med gips, vi har ju trappor! Kan vi inte bara få åka hem, vila och komma tillbaka i morgon?
– Nu sänker veterinären rösten. Upprepar att prognosen är god. Säger att operationen bör göras direkt, att det finns en kirurg som kan göra det. Men hon ser att jag inte är med henne. Då säger hon att hon ska försöka hämta en ortoped som kan förklara bättre, så att jag kan få svar på mina frågor. Hon skyndar iväg.

Jag sitter förstenad, längst ut på stolkanten. Hunden sover. Mina tårar forsar. Jag börjar ringa runt men får inte tag på någon. Skickar meddelanden. Varför sa jag att jag kunde åka ensam hit? Jag hör hur den andra personen i väntrummet pratar med sin hund. Själv har jag inget vettigt att säga just nu, så jag tänker att det är bäst att jag låter bli. Jag behöver en näsduk. Letar i min lilla ryggsäck men det finns inga. Jag har aldrig sådant med mig. Hittar en våtservett i ett ytterfack. Den luktar så starkt att det svider i näsan när jag torkar mig i ansiktet.

Den unga veterinären är tillbaka. Säger att kirurgen kommer om en stund och förklarar, men han pratar bara engelska, är jag bra på engelska? Jag säger att jag inte tror att jag är så bra på engelska just nu men att vi kan försöka. Jag ber henne prata direkt med ledarhundsveterinären för att rapportera och klargöra och det gör hon. Ledarhundsveterinären pratar lite med mig också, säger att det bara är att köra på, senan måste sys. Resten tar vi sedan, säger hon. Kirurgen kommer. Han får det att låta lite mindre obehagligt. Han säger att själva operationen är ett enkelt ingrepp, det är bara efterförloppet som är komplicerat, men prognosen är god. Han säger att ju fortare det görs desto bättre prognos. Det är väl det som till slut får mig att fatta. Att ge upp mitt motstånd, sluta förneka. Lägga över ansvaret i deras händer, lita på att de vet vad de gör. Jag ber att få rasta min hund först och kirurgen lovar ordna en sköterska som följer med.

Sköterskan kommer snabbt och vi går ut till en gräsmatta. Hunden rastar sig lite. Sedan går vi in till det stora, röriga väntrummet. Min hund skrivs in, papper fylls i. Jag förstår att det kommer ta lång, mycket lång tid innan jag och hunden lever vårt vanliga liv tillsammans igen och jag förstår att det kanske inte ens blir något vanligt liv mer. Men jag är beslutsam och trycker undan känslorna. Jag måste vara samlad nu, för hundens skull. Vid ett tillfälle när sköterskan går iväg för att hämta något, försöker jag förklara för min hund, eller för mig själv. Jag stryker henne över ryggen och säger att jag ska gå och att hon ska stanna här. Ordet stanna förstår hon väl och hon vänder tvärt på huvudet när hon hör det. Jag säger att nu kommer det nog att bli jobbigt ett tag, att jag inte vet hur det kommer att bli, men jobbigt. Att hon ska vara en duktig hund och efter allt det jobbiga ses vi igen och då blir det bra. Sköterskan är tillbaka och hunden får ett sjukhushalsband med en namnlapp på och ett sjukhuskoppel. Vi är klara med formaliteterna och de ska gå. När sköterskan säger: kom, säger jag: var så god och pekar mot sköterskan. Hunden går tveksamt och jag hör att sköterskan får övertala henne lite. Jag ringer taxi, väntar igen, åker hem. Bryter ihop. Och inte blir det bättre nästa dag, när det går upp för mig att jag inte kommer att träffa min hund på minst sex veckor. Min oro exploderar, min sorg breder ut sig över alla gränser. Men jag har någon som klarar av det, som möter mig där jag är, vandrar in i mitt känslooväder och stannar där med mig, tills det stillar sig.

Jag är en orolig själ. Jag har så svårt att tro på att saker kommer gå bra. Min förra hund kunde inte fortsätta som ledarhund när hon blev sjuk. Min häst fick en fraktur som vägrade läka. Båda de här otroligt viktiga djuren slutade på samma sätt, de åkte till himlen. Jag tänker på det och jag tänker på vad som kan hända den här gången. Mina tankar rusar iväg till hemska ställen, de värsta tänkbara. Där finns en stressad, olycklig hund som inte klarar av att hantera alla de här plötsliga förändringarna särskilt bra. Där finns komplikationer, senor som inte läker, ledarhundar som tas ur tjänst. Jag tänker på att jag kanske kommer förlora henne och att jag inte är redo för det. Allt det där med god prognos, som upprepades som ett mantra av dem på sjukhuset, det har jag jättesvårt att tro på, hålla fast vid.

Men jag måste försöka. För kirurgen ringde ju och sa att operationen hade gått bra. Och ledarhundsveterinären har lyckats ordna en person som kan ta hand om min hund under tiden som hon har stödskena. För det är inte gips, det är ett stödbandage hon har. Och hon har fått stanna kvar längre på sjukhuset, tills den här personen kan komma och hämta henne. På sjukhuset är det inte roligt, men hon är ju i trygga händer och har hållits i stillhet, precis som hon måste göra de kommande sex veckorna. Eller nej, nu är det bara fem och en halv vecka. Och på sjukhuset säger de att hon är okej, äter med god aptit, är bra i magen, förstås gravt uttråkad men blir glad och ivrig varje gång som någon kommer in på vårdavdelningen. Och snart får hon komma till ett riktigt hem, där får hon mer uppmärksamhet och omtanke. Veckorna kommer att gå fort, vips är det dags att ta en ny röntgen. Och då har det läkt helt perfekt och hennes rehab kan börja. Visst?

Hör du fina hund. Jag kan inte träffa dig nu för då blir du bara upprörd när jag måste gå. Jag har inte försvunnit, jag är här och tänker på dig hela tiden. Jag hoppas någon tar sig tid att klappa dig och prata med dig, annars får du se till att de gör det. Du får vara tålmodig nu, anpasslig. I människovärden kallar vi det flexibilitet. Nu behöver du inte vara kvar på den där vårdavdelningen länge till. Ditt liv blir väldigt annorlunda en tid, men det får du bara ta. Jag saknar dig så att det värker och det är värst på morgnarna när du inte kommer och god morgon-hälsar. Och sedan är det värst när oron kommer. Men vet du, det kommer bli så himla roligt att träffas igen, det blir en riktigt lycklig stund. Och den kommer snart. Jättesnart.

Annonser

2 kommentarer

  1. Styrkekramar till dig!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: