Hur brinner elden

Jag vaknade ur en dröm om dig och mig. Vi grälade i drömmen. Jag tror att du sa något om att du jämt fick göra mest i hemmet. Och sedan sa du att du hade önskat att jag skulle vara mer handlingskraftig och ta fler initiativ. Jag tror du sa något om mina introverta drag också, att det var för mycket av det. Du verkade frustrerad, besviken, less, kall. Jag försvarade mig, såsom man gör i gräl. Kom med motanklagelser.

Jag kände mig förkrossad. Jag tänkte att det inte stod i min makt att förändra något. För även om jag gjorde mer i hemmet, var jag fortfarande den person jag var och den verkade du inte tycka om längre. Vi sa att vi skulle flytta ifrån varandra. En stor, rörlig klump av sorg började vandra runt i min mage. Jag måste ha gråtit i drömmen, för i samma ögonblick som jag vaknade kände jag en tår rinna ur mitt vänstra öga. Jag reflekterade över det, att det var konstigt att det bara var det ena ögat som grät.

Jag låt där och tänkte på drömmen. Och på hur det bara hade funnits negativa känslor, ingen kärlek. Sedan tänkte jag på kärlek. Hur svårt det kan vara att hålla den levande. Först är den som en eld som flammar upp av sig själv och brinner av sig själv. Sedan kan den börja variera i intensitet, ibland försvagas den och sedan blir den stark igen, med lite hjälp. Med tiden kan den börja sjunka ihop lite, för bränslet är inte av samma kvalitet längre, fast det går fortfarande att hålla den brinnande. Sedan kan den börja falna och om man inte gör något, kan den till slut bli en liten hög, utan minsta likhet med en eld. Det är som en omvänd metamorfos, där fjärilen blir en puppa.

Jag försökte skaka av mig drömmen. Jag försökte skaka av mig de sorgliga tankarna om fjärilen som blev en puppa och elden som blev en hög. Jag tänkte på dig och mig och undrade, Hur brinner vår eld?

Jag blundade hårt i några sekunder och kände efter. Jag var inte säker på var jag var. Var jag vaken, delvis kvar i drömmen eller i en dröm om den obehagliga drömmen? Eller var den obehagliga drömmen verkligheten? Hade jag inte alls sovit, utan bara vaknat upp ur en verklig dröm, en fin dröm om dig och mig, för att i stället hamna i en verklig mardröm? Nej. Så kunde det inte vara. Min verklighet var ju snäll och trygg just nu. Min verklighet sjöng bra sånger för mig. Jag gick runt i min verklighet med ovanligt lätta steg och aningen av ett småleende på mina läppar.
Eller hur?

Jag kröp ihop i min sovställning. Klockan var bara 04.30. Min puls bultade starkt och påträngande i vänster öra. Det lät mycket värre än ett party hos grannen skulle ha gjort. Jag tänkte ändå försöka somna om. Så att jag kunde vakna om. Vakna i den goda verkligheten, till värmen från en lugn eld som brann nästan av sig själv. Med förnimmelsen av en fjäril på väg till doftjasminbusken här utanför. Veta att den skulle slå sig ned där och suga i sig nektar. I evigheters evigheter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: