Ledarhundens dag

Den sista onsdagen varje april är det ledarhundens dag. Jag är en av de förhållandevis få personer i Sverige som har så kallad dispositionsrätt till en ledarhund. Det betyder att jag får ha en ledarhund så länge jag har användning för en sådan och så länge som jag sköter den väl.

Vi är ca 300 i Sverige som valt att leva och ta oss fram med ledarhund. Det är meningen att en ledarhund ska göra det lättare att ta sig runt. För min personliga del skulle jag varken ha gått på universitet eller blivit psykolog utan en ledarhund vid min sida. Men i Sverige har vi inget stöd i lagen när det gäller full tillgänglighet för oss som använder ledarhund. Vi är utlämnade till enskilda personers eller instansers tyckande, medan länder som Norge, Finland, Schweiz, USA, England och flera andra inte tillåter att ledarhundsförare utestängs. Händer det, kan man anmäla och den som utestänger kan få böter.

Jag har haft ledarhund sedan 22 års ålder och har nu den tredje av dessa makalösa varelser. Hunden är som mitt andra jag. Hunden ger mig kraft och mod att leva mitt liv. Det finns bara ett fel med ledarhundarna. De har så korta liv i jämförelse med en människas. Jag orkar inte med det här en gång till, tänkte jag när jag skildes från min första ledarhund. Jag tänkte likadant när den andra lämnade mig. Men jag orkar, eftersom jag inte orkar utan dem.

Vid varje nytt steg i livet efter 22 års ålder, har min ledarhund ifrågasatts. På Komvux, på universitetet och på den så kallade arbetsmarknaden. I hälften av mina jobbintervjuer i mitt nuvarande liv som arbetslös, har man ställt sig tveksam. När jag deltar i olika fritidsaktiviteter eller vill äta ute, ja det vill säga äta på restaurang, så stöter jag på motstånd. Att äta ute, det vill säga utomhus, är inte heller en självklarhet. En gång fick jag nämligen inte lov att äta på en restaurangs uteservering med min hund. Ja, hunden skulle inte äta där, hunden skulle bara som vanligt ligga bredvid min stol och vila sig. Restaurangen hänvisade till allergi. Det var jag och en kompis som skulle äta och vi hade varit där en gång tidigare, vilket vi sa. Restaurangen sa då att ja, det var ett misstag som hade begåtts den gången. Nu ville de att vi skulle lämna hundarna utanför uteserveringens staket och själva sitta innanför staketet. Utanför staketet var det en trottoar där folk gick. Hur tänkte dem? På vilket sätt skulle det förebygga/lindra en eventuell hundallergisk persons symptom att hundarna låg utanför ett staket? Hur skulle vi som synskadade kunna ha uppsikt över våra hundar om det var ett staket emellan? Naturligtvis åt jag inte där och tänker aldrig gå dit mer. Restaurangen heter Drängen.

Inte ens att vara ute är en självklarhet. För ett tag sedan överraskades jag av ett nej till min ledarhund på en stor utomhusarena här i Sverige. Jag har inte besökt den än, men i början av juni ska jag sjunga i en stor kör på den arenan. Naturligtvis tänker jag åka dit ändå och ledarhunden kommer också att sticka in sin nos där. Utomhusarenan heter Dalhalla.

De här återkommande situationerna skapar en anspänning och en oro i mig. Jag har inte samma rätt som andra, men när jag är stark och kan föra min talan väl, blir det då och då så att folk ändrar sig. Plötsligt ges jag tillträdde ändå, trots ett inledande nej. Men jag orkar inte alltid föra min talan, jag väljer att göra det när det handlar om något som känns särskilt viktigt. Annars väljer jag att gå därifrån, med min sorg och frustration väl dold.

Nu ska jag berätta om min nuvarande ledstjärna. Hon har ett fint namn, det har alla mina hundar haft. Folk brukar ofta fråga om namnet, men jag brukar inte säga det. Bara i vissa väl valda sammanhang. Min erfarenhet säger mig nämligen att när folk får veta namnet, kan de inte låta bli att använda sig av det, särskilt i mindre lämpliga situationer som till exempel när min hund jobbar. Då kan det bli väldigt tokigt och det skulle även kunna bli farligt om hunden tappar koncentrationen och glömmer stanna vid en trappa eller gata. Fast jag har också en annan erfarenhet som säger mig att folk inte alls alltid är så intresserade av namnet egentligen, det är bara ett slags konversationsgrej att fråga om det.

I alla fall, jag tycker att namnet är för viktigt för att användas hur som helst. Jag vill att namnet verkligen ska betyda något för min hund, det ska vara något särskilt när det sägs och det ska vara förknippat med en positiv upplevelse. Om namnet överanvänds, habituerar hunden för det och svarar inte så bra. När jag säger min hunds namn, svarar hon blixtsnabbt och förväntansfullt, redo att lyssna och samarbeta. Visst brukar väl jag också reagera så när någon säger mitt namn?

Min nuvarande hund är en svart och brun schäfertik, modell större. Ena örat är lite hängigt och många tycker att hon har ett vackert huvud och ett mycket vänligt uttryck. När ledarhundskonsulenten ringde mig för att berätta att jag skulle få henne för drygt fem år sedan, frågade jag om hon var snygg. Inte alls för att jag är utseendefixerad, utan bara som ett slags konversationsgrej. Konsulentens svar kommer jag aldrig att glömma: ”nej, men man blir glad när man ser henne”. Det ena hade han rätt i, man blir glad. Men det andra hade han faktiskt fel i, för många har sagt att hon är en riktigt vacker hund. Föregångarna var också vackra. Först den svarta schäfertiken, välväxt, värdig, reserverad. Sedan den gråbrunspräckliga schäfertiken, liten, feminin, social, alltid svansviftande.

När en person ska få en ledarhund, görs en avancerad matchningsutredning för att rätt hund ska komma till rätt förare. När jag skulle tilldelas hund, var det alltså nödvändigt att hitta hundar som var snygga och smarta. Den här hunden är även allmänt orädd, livlig, lekfull, nyfiken, målmedveten och viljestark. Det var nödvändigt att hon hade dessa egenskaper för att komplettera mina.

När jag skriver detta, är det väldigt sent och hunden har gått och lagt sig. Hon ligger här bredvid i en hundsäng med sitt huvud på en kudde. Först la hon sig i sovrummet, men när hon noterade att jag satte mig vid datorn i andra änden av lägenheten, kom hon hit. Hennes steg var långsamma, trötta. Dagtid är hennes steg aldrig sådana. När jag hör henne gå så, tänker jag jämt att det är så där hon kommer att gå när hon blir gammal, om hon blir gammal.

Varje kväll vid läggdags får hon en god nattkram, jag stryker henne över ryggen och hon verkar njuta av det. Varje morgon väcker hon mig genom att hoppa upp med frambenen i sängen och slicka mig oväntat hårt i ansiktet. Jag tror hon anar att jag inte riktigt njuter av det, det är som att hon försöker vara lite försiktigare nu än i början. Hon har analyserat mitt morgonhumör helt rätt.

Jag är inte religiös eller troende, men ändå är det som om jag ber till någon när det gäller min hund. Låt henne leva länge, låt henne vara frisk, låt henne dö snabbt och smärtfritt i rätt stund. För jag vill aldrig mer medverka till att släcka en hunds liv genom så kallad avlivning och jag vill aldrig mer skiljas från en hund för att låta den gå i så kallad pension. Låt oss få fem år till, fem år är ingenting för fem år har ju redan gått, men fem år till är mycket för en hund ändå och om det är allt vi kan få så snälla, ge oss det.

Vi får se om det finns någon eller något där ute som lyssnar, eller om slumpen, turen eller ödet går vår väg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: