Årstiderna bor i mig

Jag säger inget när våren flyttar in. Även om det vårliga ljuset ter sig nästan oanständigt fräscht och genomträngande. Även om jag måste stå där, yrvaket vimmelkantig, tröttögd och vintergrådaskigt loj. Med lysande skavanker, borttappade avsikter och en genuint introvert personlighet, som måste vändas, vridas och krängas för att öppna upp och släppa in.

För trots att det kan lukta illa när vintermarken tinar och trots att det ovälkomna vintermörkret till slut har blivit till ett tungt, tryggt täcke att vila under, har jag ändå väntat så mycket på att våren ska komma. När ljuset och fåglarna återvänder, när solen värmer huden, då vaknar jag till. Då känns det som att jag kan skratta, hoppas och tro på riktigt.

När sommaren flyttar in, är jag helt redo. Trots myggorna, trots fästingarna, trots dålig sömn under heta nätter. Trots att fåglarna så sakteliga tystnar för att istället mata sina ungar. Trots alla pressande sommarförväntningar och alla planer som redan borde ha smitts och börjat fullföljas. Ja trots att allt måste ske nu, just den här tiden på året och trots att jordaxeln ofrånkomligen vrider sig så att det vänder mot mörkare tider när sommaren ännu är ung.

Ändå är sommaren så välkommen. Med en känsla av lätthet i mina tunna kläder och skor, går jag hand i hand med sommaren och försöker verkligen vara närvarande, om inte varje ögonblick så åtminstone många stunder varje dag. Försöker lagra känslan av sommaren inom mig. Och mot bättre vetande försöker jag hålla kvar sommaren. Ja, jag vill stänga in den, tvinga den att stanna, med all min kraft hindra den från att lämna mig.

Men det gör den. Det spelar ingen roll att jag har låst ytterdörren och ställt mitt stora, röda linneskåp i vägen. Att jag har bönat och bett, övertalat, hotat, mutat, gråtit och levt om. Sommaren packar ändå sina väskor och flyttar ut. Och då känner jag hur det inre kattdjuret vässar sina klor i mitt innanmäte och onda aningar uppfyller mig. Jag och den långa, mörka årstiden. Vi är inte ämnade för varandra.

Jag gillar inte hur hösten smyger sig på. En aning svalare, en aning mörkare, en aning tystare. Och sedan lite till. Och sedan lite till. Mängder med färgglada löv, men inte desto mindre är de ju döende. Friskare luft åt folket, javisst, och kanske då och då en riktigt vacker sol, medan allt vissnar, lägger sig till vila eller flyr bort. Fåglarna som ger sig av till en annan pågående sommar och jag som måste stanna kvar. När gässen samlas i stora grupper och skränar där uppe i skyn, då måste jag konstatera faktum. Hösten har flyttat in. Många månader av mörker väntar.

Ändå går det ganska bra dagtid under de soliga dagarna. Jag är inte helt omöjlig, jag kan faktiskt skärskåda min ovilja att försöka förbättra min relation till hösten. Vi kan följas åt på en långpromenad, tala om vad vi ska äta till middag. Men sedan är det som att de allt längre och mörkare kvällarna och de lite väl många gråa dagarna kullkastar allt. Hur ska man bära sig åt för att utveckla och förnya under sådana förhållanden? Jag fokuserar på att upprätthålla. Fast jag tar varje tillfälle att dra mig undan, gömma mig. Vore jag en liten katt skulle jag gärna ta mig till den översta hyllan i en garderob, gosa in mig i mjuka tröjor eller örngott. Lämna dörren på glänt, men stanna kvar där inne tills det drillande lätet från en bofink nådde mina öron.

Sedan, när vintern flyttar in, försöker jag säga ifrån, bestämt.
– Nej, du kan inte bo här i år igen, det går inte. Du stannar alltid längre än vad du har sagt från början, förra året skulle du flytta ut den sista februari sa du, men det gjorde du inte. Du får fråga någon annan, hör med grannen i värsta fall, eller det finns ju jättemånga andra hus runt omkring där det är mycket bättre att bo än här. Nästa år kan du komma hit igen, jag lovar.

Men vintern kommer ändå. Kliver in över tröskeln bara. Har redan en nyckel också, trots att jag inte har lämnat ut någon nyckel på länge. Och under de där klara dagarna med solsken och vit, ren snö, skäms jag nästan över mitt ohövliga mottagande av vintern. Så illa är det väl ändå inte?
Fast, jo. För de ljusa, gnistrande dagarna är faktiskt inte så många. Desto fler är de fuktiga grå.

Jag och vintern grälar. Sedan blir det tyst mellan oss. Först spänt, men sedan mer och mer likgiltigt. Vi börjar undvika varandra, är inte i samma rum. Vi äter inte tillsammans längre och vi kommer och går utan att säga något till varandra. Sedan grälar vi igen. Vintern tycker att jag borde gå till en terapeut, eller bara ta och skärpa mig, bli trevligare. Jag tycker att vintern ska dra och aldrig mer komma tillbaka.
– Vadå?! Utbrister vintern. Du vet väl att jag måste bo här om du låter mig flytta in? Du tror väl inte att jag skulle bo här om du satte stopp? Du som bara går här och grubblar hela dagarna, inte säger ett vänligt ord till mig. Hur tror du att det känns för mig?
– Ja men jag försökte faktiskt be dig att flytta in hos någon annan, jag sa faktiskt nej.
– Kallar du det ett nej? Det är du som bestämmer vad som får flytta in, men det krävs som sagt att du bestämmer dig.

Jaha. Så jag har tydligen inte bestämt mig ordentligt. Igen. Ja men då gör vi så här då. Om det är okej att släppa lite på ambitioner och krav den här årstiden, om det är okej att krypa in under filten och läsa sin bok, så kan väl jag och vintern göra ett försök i alla fall. Vi tar var sin soffa här i vardagsrummet, ägnar oss åt det vi vill i harmonisk avskildhet och överenskommet samförstånd. Är det okej? Ja, vintern tycker att det är helt okej, en tydlig lättnad i vinterns röst.
Och jag, jag tycker också att det är okej. Rullar in mig några varv i filten och blundar lätt och mjukt i skydd av vintermörkret. I timmar kan jag stanna här medan eftermiddagen övergår i kväll. Med ens känner jag mig tacksam mot vintern, som gett mig den möjligheten. Och jag ler förundrat mot mig själv när jag inser att jag vill att vintern ska bo kvar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: