Jag vill sluta med papper

Jag har en dröm om en pappersfri tillvaro. Aldrig mer några papper in genom mitt brevinkast. Aldrig mer en röra av ogenomgångna papper i min posthög, aldrig mer behöva pressa ned ytterligare några papper i det totalt överfulla arkivet där jag samlar, men inte ordnar, mina papper. Inte mer några papper med viktiga meddelanden som jag har missat. Inte en endaste gång till papper med jätteviktiga uppgifter eller koder som jag inte har en aning om var de är. Borta är alla papperskvitton, som ju ändå alltid försvinner spårlöst från den trygga plats där man har valt att förvara dem, eller som oförklarligt gått upp i rök innan man ens hunnit utse något sådant som en trygg plats åt dem. Inga papper överhuvudtaget. Vilken drömskön tillvaro, jag vill dit!

Ibland försöker jag föreställa mig hur det skulle vara för min seende omgivning att få all sin post på punktskrift. Paffpoff! Svischisvischisvisch! Bara stora kuvert och stora, tjocka papper med punktskrift In genom brevinkastet. Punktskrift tar väldigt mycket mer plats än de flesta kan föreställa sig, så halva hallen skulle snart vara täckt av pappersdrivor. Hur skulle allt bli då? Vad skulle hända med samhället?

”Va? Hade jag fått en kallelse till tandläkaren? Oj då, jag har tyvärr inte hunnit gå igenom min post på ett par veckor för min läshjälpreda är sjuk.”
”Vadå säger du, det sträva kuvertet från pensionsmyndigheten med info om mitt pensionssparande? Det har jag ingen aning om, jag tycker alla kuvert känns likadana.”
”Va? Ett papper från hyresvärden med erbjudande om inglasning av balkong? Nej, för tillfället har jag en läshjälpreda som läser som en kratta så jag låter posten vara. Och skannern funkar inte så jag väntar på att den ska pånyttfödas.”

Det skulle bli jättemånga uteblivna besök överallt, för folk skulle ha missat att de hade fått en tid. Ingen skulle komma på mötet för de visste inte att det var ett. Ingen skulle veta något om sitt pensionssparande, i alla fall inte om deras datorhjälpmedel funkade lika ojämnt på nätet som mina och deras navigeringsförmåga i nätvärlden var lika undermedelmåttig som min.
Få skulle uppbåda tillräckligt med viljestyrka för att läsa alla osannolika mängder med punktskriftsreklam och konsumtionen skulle därmed minska. Ett bättre samhälle?

Om folk ville läsa sin punktskriftspost, skulle de behöva hjälpmedel. De skulle kunna lägga papper för papper i en skanner och få texten in i sin dator. Slutresultatet skulle bli begripligt, förutsatt att man hade en hjärna som var tränad i slutledning utifrån ofullständig information. För en skanner kan mycket väl ersätta bokstäver med konstiga symboler, kommatecken, streck och lite sådant. Texten kan också hamna i fel ordning och därför ge en lätt surrealistisk läsupplevelse. Nej, jag vet, så är det antagligen inte när en icke synskadad person ska skanna ett vanligt papper eller en bild, men när jag skannar för att kunna läsa texten med skärmläsare, då blir det faktiskt ofta fel i texten. Och nu leker vi med tanken att det skulle vara likadant för alla seende när de ska skanna sina punktskriftspapper. En annan omständighet med papperen skulle vara det omständliga förfarandet med att skanna papper för papper för papper. Tur att alla har så gott om tid! ”Tyvärr, jag kan inte komma i kväll för jag har inte hunnit skanna min post än och jag måste ta reda på om det där papperet från CSN har kommit”.

Ett annat sätt att komma åt sin punktskriftspost skulle vara att ha en läshjälpreda som man fick boka in och som sedan kom hem till en för att läsa posten. Dessa hjälpredor skulle mycket väl kunna vara lika svårhanterliga som själva papperen. Det skulle kunna hända att de byttes ut lite hipp som happ och de skulle kunna ha milda till stora lässvårigheter. Det skulle inte heller vara så lätt att hitta passande tider för dessa läsbesök. Förmodligen skulle man få offra sin enda sovmorgon, eller stressa hem tidigare från arbetet, eller komma medvetet för sent till arbetet för att läsa posten på morgonen. Läshjälpredorna skulle råka vara sena precis när man hade som mest bråttom iväg, eller de skulle komma för tidigt innan man ens hade hunnit ut från duschen. De skulle missuppfatta sina uppdrag och börja komma med frågor, synpunkter och tolkningar. Det skulle göra postgenomgången ännu mer tids- och energikrävande. Efteråt skulle man mycket väl kunna känna det som om man inte ville boka in någon postgenomgång på väldigt, väldigt länge.

Det här med min seende omgivning och deras växande högar av obegriplig punktskriftspost, är en tanke som kan roa och trösta mig. Papperen förstör nämligen mitt humör. De får mig att känna mig oansvarig, slarvig, enfaldig, ovuxen. Jag får frågor om sådant som jag förväntas ha koll på och som jag tänker att jag faktiskt borde klara av att hålla koll på. Efter så här många år borde jag väl ha kunnat lära mig att ordna mina papper!
”Har du någon inkomstförsäkring?” undrar hon på A-kassan. Ingen aning. Det står väl på något papper någonstans. Vilka kurser i jobbet har jag gått, vilket datum blev jag legitimerad psykolog, om jag nu händelsevis skulle vilja skriva en cv. Tja, inte vet jag, det har jag på några papper. Exakt vilken hyra har jag, vad har jag för pensionssparande, var är mina inloggningsuppgifter till fackförbundet, vad är min personliga kod hos CSN? Ja du, det undrar jag också. Det står på papperen.

Jag har lust att sluta med papper. De ger mig bara väldigt dålig självkänsla eller självbild, eller vad farao det nu är för typ av självkonstruktion som de knycklar till. De ger mig en upplevelse av att inte vara insatt i mitt eget liv.
Här är några dokumentära exempel på hur jag har det med mina papper.

En gång började jag undra var min deklaration hade tagit vägen. Datumet för deklarationens inlämnande närmade sig med stormande steg. Jag hade aldrig själv hanterat deklarationen, inte ens brytt mig om att hålla den i min hand, så jag visste inte hur den skulle kännas. Jag hade ingen aning om att den var inne i något slags plast, precis som jag uppfattade att en del riktigt ointressant post brukar vara. Typ reklam eller Ica Buffé. Inte förrän jag pratade med min mamma och hon beskrev deklarationens paketering, förstod jag att jag måste ha slängt den i soporna för en tid sedan. Hoppsan!

En annan gång satt jag på golvet framför hundens matskåp, på väg att portionera upp mat i hennes skål. Posthjälpen var på plats och upplät plötsligt sin stämma:
”Vänta, det ser ut som att det ligger en räkning där”. ”Va?!” Jag hängde inte alls med. ”Där inne i skåpet”, förklarade min hjälpreda. Jag kände efter. Jo visst, där låg faktiskt två kuvert, i hundskåpet! Då mindes jag. Någon gång för en längre tid sedan, hade jag kommit hem från jobbet och direkt gått ned i källaren för att fylla på hundens matbalja. När jag kom in igen, ställde jag ifrån mig baljan, samtidigt som jag plockade upp två kuvert från dörrmattan. Det var tråkiga fönsterkuvert som föll ur mitt minne redan samma sekund. Jag la dem ifrån mig, på hundens matbalja. Sedan in med baljan i hundens matskåp. Räkningarna också, uppenbarligen. Och där låg de en tid, trots att matbaljans lock öppnades ett par gånger om dagen. Påminnelserna hade jag redan betalat, med hjärnan i djupa veck inför det märkliga faktum att det kom påminnelser på räkningar som jag inte hade fått.

En gång väntade jag på en avi, eller snarare, jag väntade på ett paket. Men avin kom aldrig. Konstigt. Jag letade noga framför ytterdörren där posten brukar vara. Nej, ingen avi. En annan dag höll jag på att halka omkull i min hall, när jag morgonstressade runt för att hinna till mitt arbete. Det var ett litet papper som gled runt under min fot. Jag kände efter. Nämen! Ett litet aviformat papper! Min avi! Som alltså hade halkat runt i min hall en tid, utan att ge sig tillkänna. Så agerar papperen i mitt liv.

Det här med avier är inte så lätt. Ibland ser en avi ut som en hel a4, ibland som en bit av en a4. En gång tog jag min lilla avi och promenerade iväg till Ica för att hämta ut ett paket. Jag räckte fram den till personalen i posten. Det blev tyst. ”Vad är det här?” undrade till slut personalen. ”Ja… Jag trodde att det var en avi”, förklarade jag. Det var det inte. Det var en information från min hyresvärd om bredband.

En gång påtalade posthjälpredan att det låg ett övergivet papper på golvet i vardagsrummet. ”Det ligger ett papper i vardagsrummet, ska jag kolla?” Ja, gör det. ”Det står att de kommer och rensar din ventil i köket”. ”Jaha.” ”Det står att du ska plocka bort allt i skåpet tills de kommer och skydda spisen med tidningspapper eller något eftersom det kan bli smutsigt”. ”Jaha.” ”hm, men det var för två veckor sedan.” ”Jaha?!”
Undrar om de plockade bort i mitt skåp själva? Alla kryddor, te och lite annat skräp. Jag märkte aldrig något. Jag hade i och för sig total oordning i det där skåpet. De måste ha skyddat spisen också. Tack!

En morgon ringde det på dörren samtidigt som jag vaknade. Det var en ledig dag, jag hade haft sovmorgon. Jag väntade inte besök. Jag störtade upp och svepte in mig själv i den rejäla frottémorgonrocken. Med hunden skällande och gnällande i bakgrunden, öppnade jag brevinkastet och pratade ut genom det. ”Vem är det?” ”Det är från blablabla, vi kommer för att mäta dina balkongfönster”. ”VA?” ”Ja, du har beställt att din balkong ska glasas in och vi kommer för att mäta fönstren. Har du inte fått papper?”
Suck. ”Okej, jag öppnar, men jag har bara morgonrock på mig”, sa jag. Man kan ju undra varför jag ville berätta vad jag hade på mig för något, men jag var väl bara alltför snabbt uppstigen och morgonförvirrad. Hur som helst var det återigen ett pappers fel alltihop.

Alltid är det et papper som förstör mitt humör, grumlar min annars så outstanding förmåga att gå från klarhet till klarhet. Alltid ett papper som rymmer en information som behövs för att ta sig fram i en telefonkö. Kallelser till cellprovtagning, tandundersökning och annat otrevligt men viktigt, kommer alltid på papper. Meningen ”intyg och betyg visas gärna vid en eventuell intervju” i en jobbansökan, tar verkligen emot att skriva eftersom det krävs stor ansträngning från mig att få fram dessa papper.

Ibland tänker jag att jag saknar en viss gen, den genen som underlättar uppbådande av intresse för det potentiellt ointressanta och meningslösa. Exempelvis papper, vyer, ståtliga byggnader, museiföremål i glasmonter, foton och ja, till och med filmer. Allt sådant som har en obestridlig mening om man vill, om man orkar, om man sträcker sig in i den andra världen, bland dem som ser.

Men en gång fick ett papper mig att skratta väldigt mycket och sedan dra en lättnadens suck. Det var på universitetet. Min kurskamrat hade bett mig printa en liten rapport som hon behövde läsa innan ett möte som vi skulle delta i. Jag ordnade det. Vi hade en stund på oss innan mötet skulle börja och hon satte i gång med att läsa. Plötsligt började hon skratta väldigt mycket. Jag kunde inte minnas att den där rapporten var så särskilt underhållande. Men strax förstod jag att det måste vara något annat. Hon verkade vara på god väg rakt in i ett hysteriskt skrattanfall.
”Det står… Det står… Det står kuk…” Hon pressade fram det genom skrattet, verkade ha lite svårt att andas.
”Va?! Nähä… I rapporten?” Jag förstod verkligen inte vad hon pratade om.
”Nej, det står på papperet, inte i rapporten… Kuk…!”
Jag började bli orolig. Det där lät inte bra alls.

Det visade sig vara papperet som var skyldigt. Men skulden var delad. Det verkade inte bättre än att någon hade gjort en väldigt kort utskrift på det där papperet, med ett enda ord på, kuk. Kanske hade personen i fråga varit arg över något. Det är mycket troligt att det var så. Säkert hade ilskan med teknik att göra, som till exempel att det inte kom någon utskrift när personen försökte printa. Personen måste då ha hamrat ned ett enda ord på skärmen, ett ord i vredesmod – ”kuk”. Så gör väl de flesta välfungerande individer. Därefter måste personen ha försökt printa igen och denna gång lyckats!

Sedan – poff så måste personen ha blivit glad igen, eftersom det fungerade att skriva ut. Antagligen glömde personen helt bort den där kuk-utskriften. Vid ett senare tillfälle noterade kanske personen att det låg ett papper i skrivaren och kunde inte påminna sig om att ha printat någonting. Antog att det var ett tomt papper. La in det bland de andra tomma papperen i skrivaren. Några dagar därefter, printade personen ut en ganska tråkig rapport på det där papperet. Ordet ”kuk” stod avsides och orelaterat, men det var fullt närvarande och ganska utstickande.

Vi skrattade. Som galningar. Vi skrattade så att det ekade ut i den psykologiska institutionen. Vilken lättnad jag kände över att det var just hon som hade råkat få kuk-papperet. Detta lilla opålitliga papper, som låtsades vara ett helt vanligt papper, bara för att ta chansen att avslöja några av mina sämre sidor. hon var helt rätt person för ett sådant papper. Men hur skulle det ha blivit för mig om det i stället hade varit en mycket seriös och mer eller mindre knastertorr kursansvarig som fått detta papper i sin hand? Skulle kanske min lämplighet som psykologstudent ha fått sig en liten knäck? Jag som redan hade ögonen på mig lite extra för att jag var blind och därigenom ganska tveksam.

Efter den erfarenheten drog jag slutsatsen att det finns en tur eller en slump som ibland är helt på min sida. Den kan tydligen till och med ordna lite med papperen i mitt liv. Men inte tillräckligt ofta för att jag ska tycka att det är värt det att fortsätta med papper.

Annonser

2 kommentarer

  1. Lovisa Tideström Underdal · · Svara

    Jag måste få tacka för allt du delar med dig av! Åh så viktiga perspektiv och insikter dina berättelser ger. Från djupet av mitt hjärta: tack!

    1. Det var roligt att höra, tack.

Lämna ett svar till funkisfinken Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: