Tvåbentingen och fyrbentingen

En tvåbenting och en fyrbenting går tillsammans fram genom stan. Mellan dem en ständigt pågående kommunikation – frågor och svar, förslag och initiativ, bekräftelse och förstärkningar. Ibland en protest eller en reprimand. Ett ganska avancerat teamarbete, en oupphörlig teambuilding.

Om man tittar efter noga, kanske man ser något av allt det där. Om man bara tittar till som hastigast, kan man i alla fall notera hur fyrbentingen travar fram till en gata, stannar, väntar, ser sig omkring. Man tycker kanske att det ser ut som att fyrbentingen bedömer trafiksituationen och sedan korsar gatan i helt rätt stund. Man tycker att det är imponerande, storslaget. Man undrar hur det är möjligt att fyrbentingen kan åstadkomma detta. Och när fyrbentingen oförfärat travar vidare, väjer för folk, vimmel och faror och så plötsligt drar med sig sin tvåbenting rakt in i första bästa affär, då kan man säkert uppfatta det som att fyrbentingen utnyttjar sitt övertag. Man kanske rentav känner sig manad att upplysa fyrbentingens tvåbenting om var denne har blivit förd.

”Ursäkta, du är i en klädaffär…”. Och när tvåbentingen ler lite roat, signalerar att allt är i sin ordning, kanske man blir lite fundersam – aha, tvåbentingen visste, det var meningen att de skulle in i affären!? Eller man kanske känner sig lite dum. Frågar sig själv hu man tänkte egentligen. För det syns ju tydligt att fyrbentingen leder, men det märks inte lika mycket att det är tvåbentingen som styr.

Tvåbentingen och fyrbentingen. Människan och hunden. En hjälpbehövande och en hjälpare. En flockledare och en flockmedlem.
Jag och hon.

Vi två, varelser av olika arter. Jag, medlem av den överordnade, kognitivt utvecklade arten, den som har makt över andra arter och över klotet, men inte över livet. Jo, kanske lite över livet också förresten. En upprättgående tvåbenting, min kropp höljd i känslig hud som måste skyddas med kläder. Mina sinnen försvagade i jämförelse med hennes. Min hjärna med framträdande frontala delar, som skänkt mig den fantastiska och förbannade förmågan att vara medveten om mina egna livsbetingelser, mitt förflutna, mitt nu, min framtid, min början, mitt slut, mina möjligheter, mina hinder och allt däremellan. Jag, med förutsättningen att kunna leva i många decennier, kanske närapå ett sekel, fastän det är alldeles för mycket.

Och hon, en fyrbenting med mjuk, värmande päls i olika färger. Medveten om sig själv, utan att vara självmedveten. Hennes sinnen så olika mina. Hörsel- och luktsinnet överlägset, smaken antagligen inte så utvecklad, synen mycket god när det gäller sådant som är i rörelse, men mindre god när det gäller det stillastående.

Hon, med full närvaro och uppmärksamhet i det pågående nuet, med minnen, erfarenheter och förväntningar precis som jag. Med överlevnadsinstinkten att sträva efter gruppens gillande som jag, men också med drivkraften att mäta sig och stoltsera med sina bedrifter precis som jag: ”kolla, jag tog benet från min kompis!!”. Hon, förutbestämd till ett kort liv, kanske en åttondel av mitt, fast utan att kunna grubbla över sådana saker.

Men det gör jag. Vänder och vrider, undrar, funderar. Tänk att en hund kan bli så viktig för en människa. Tänk att en hund kan vara skillnaden mellan ett liv som är et liv och ett liv som inte är det. Tänk att mina tankar kan upptas så av en hund. Jag är alltid uppmärksam på hur hon verkar må, jag fascineras varje dag av hennes initiativ, blir glad av hennes livlighet. Jag känner mig trygg av hennes rejäla tag i selen, som visar på hennes entusiasm och målmedvetenhet. Känner mig kapabel när hon är vid min sida, känner att vi tar den plats vi förtjänar, våra rörelser mjuka, koordinerade, övergår i varandras. En enhet. Som en sexbenting som går gatan fram. Jag utan henne, är inte jag. Utan henne och hennes föregångare skulle det inte ha blivit mycket med något. Jag skulle inte ha vågat.

Men oron och vetskapen finns alltid där i bakgrunden. Något skulle kunna hända henne, jag kan förlora henne i förtid, som hennes ena föregångare. Och hon närmar sig redan med stormsteg sitt sjunde levnadsår, när hon kom till mig var hon bara två. Nej, de tankarna är inte välkomna nu. Schas, schas!

I stället försöker jag ta in den här stunden. Känslan av selens båge som vilar i min vänstra hand. Jag måste ideligen påminna mig själv om att mitt grepp om bågen ska vara lätt, för jag har en benägenhet att spänna mig så att handens grepp hårdnar. Det i sin tur påverkar min känslighet för hundens rörelser och det kan också leda till att hon drar i selen, om hon upplever att jag gör det. När vi går helt själva, utan andra människor och hundar i sällskap, är hon avspänd och lugn, då är det lätt att låta selen vila mjukt i handen. Annars har hon en benägenhet att bygga upp en hög förväntan, som märks i form av ökat tempo och drag i selen.

Så snart vi närmar oss ett delmål, ökar också hennes förväntan, eller hennes vilja att vara till lags. Jag tror det är ganska typiskt för schäferrasen. Det kan till exempel vara en stolpe vid ett övergångsställe som hon ska markera, det vill säga visa med nosen. Då ökar hennes drag i selen, vilket blir en signal till mig om vad som är på gång. Hon är mycket tydlig, går direkt fram till stolpen och sätter nosen mot den. Jag släpper selbågen och följer hennes huvud och nos fram till stolpen. Jag behöver alltså inte stå och famla efter stolpen. Eftersom hon är så hög, behöver jag aldrig böja mig ned för att hitta stolpen eller för att ge henne beröm.

Ofta får hon en godis, som jag snabbt fiskar upp ur fickan med vänsterhanden innan jag känner efter var stolpen är. När min hand hittar stolpen via hennes nos, får hon godis och beröm samtidigt. Godis ska komma snabbt, om jag vill att hon ska associera godiset med stolpen. Om jag står och gräver i fickorna i tio, tjugo sekunder innan jag ger godis, kommer det inte att bli förknippat med stolpen. Då är det bara som att jag ger godis. Den här hunden är godisgalen och beredd att göra nästan vad som helst för gott godis. Hon söker mer än gärna efter stolpar, bänkar och annat som vi har associerat till godis. Fast glad röst och smekning i mungipan är också väldigt uppskattat.

Ibland när vi står och väntar på att det ska bli grönt vid en stolpe, ger hon ifrån sig några gnällande ljud. Hon tycker det är trist att vänta. När jag ger henne klartecken att korsa gatan, startar hon blixtsnabbt, går rakt över gatan och travar vidare längs trottoaren mot nya delmål. Hon är förinställd på våra invanda vägar, så säger jag inget annat går hon som vi brukar gå. När vi lämnar vår kända rutt och hon inte längre vet vad som är målet eller delmålet, är hon fortfarande lika positiv och villig att vara med. Hon brukar då visa saker som hon tror att jag kan vara intresserad av, såsom stolpar, bänkar eller busskurer.

Och jag tillåter mig att fascineras av henne, nej, av oss. Det här samarbetet, det är så häftigt. Hon gör allt hon kan för att jag ska bli nöjd. Jag hoppas att jag gör allt jag kan för att hon ska känna sig som världens bästa, världens mest oumbärliga. Hoppas att hon fattar något av hur bra, hur viktig hon är för mig. Och när vi går en av åra promenadrundor i naturen, där hon får vara lös och ägna sig åt hundintressen, då är jag också fascinerad av hur vi hela tiden håller kontakten med varandra. Hon är i närheten, kommer med jämna mellanrum förbi och puttar till på min vänstra hand. Om vi får möte på vägen av folk med eller utan hundar, kommer hon upp vid min vänstra sida och börjar gå fot, förväntar sig en godis. Då vet jag att möte är på gång. Om jag tappar bort mig och går in på fel stig, då stannar hon kvar på den rätta vägen och väntar helt stilla. Då fattar jag att jag är på väg att gå fel. Precis så har hennes två föregångare också gjort när jag började gå fel väg.

Så jag låter alla oros- och grubbeltankar fara. Försöker att bara vila i den tacksamhet och lycka jag känner över att få vara ett team med den här hunden. Tillåter mig skjuta undan vetskapen om det obeständiga, om tiden som flyger, om att vi, hon och jag, kanske inte ens kan räkna med att få ett decennium tillsammans. Vetskapen om att en dag ska tvåbentingen ta adjö av sin fyrbenting. Teamet ska upphöra, sexbentingen ska delas.

Men idag skiner solen på vår morgonrunda och jag väljer att tro att vi har tid och vi har tur. Att vi ska gå ihop många mil än.

Annonser

2 kommentarer

  1. Fantastiskt bra text! Jag har aldrig haft ledarhund, men nu förstår jag lite av hur det känns…

    1. Tack! Mycket roligt med feedback.

Lämna ett svar till funkisfinken Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: