Den som dagdrömmer kan missa oljan

Jag är en person som ofta dagdrömmer. Det betyder att jag förlorar mig in i en fantiserad verklighet, där en avundsvärd version av mig själv går omkring och lever mitt liv rätt lätt som en plätt. När jag var barn fyllde jag mina fantasivärldar med spännande händelser och drömprinsar. Nu är drömprinsarna borta, i stället består dagdrömmerierna mest av trevliga små smultronställen, eller kanske snarare flyktställen. När jag var barn drömde jag bort blindheten, som vuxen har jag låtit den vara kvar och det går bra ändå.

I låg- och mellanstadiet hade jag en speciallärare med särskilt ansvar för mitt lärande. Hon var bestämd, klipsk och hade humor. Jag gillade henne, ja, det gör jag förresten fortfarande även om hon inte är min speciallärare längre.

Hon försökte ofta få mig att vara mer aktiv på lektionerna. Jag visste ofta svaren, men det tog emot att räcka upp handen. Ibland visste jag inte svaren, eftersom jag var inne i mina dagdrömmar. Dagdrömmarna var särskilt lockande när jag tappade intresset för det som pågick runt omkring. Jag har fortfarande kvar den, den här oförmågan att uppbåda intresse för saker som jag finner outgrundligt tråkiga.

Som exempelvis det här med raffinaderier. Är det väldigt intressant att få lära sig hur det går till på ett raffinaderi? Nej, det tyckte tydligen inte jag den dagen då fröken berättade för oss om raffinaderier. Jag drömde mig bort. Mitt emot satt min speciallärare och hade antagligen inte noterat min uppmärksamhetsfrånvaro.

Det blev frågestund. Fröken ställde frågor om det hon just hade berättat.
”Vad gör man på ett raffinaderi?”.
Det var den första frågan. Den första frågan var alltid lättare, kanske den andra frågan också, men sedan blev det svårare och svårare. Jag visste med mig att jag inte hade lyssnat. Jag visste också att min speciallärare inte utan vidare skulle godta att jag bara satt igenom frågestunden utan att räcka upp min lilla hand. Hon skulle viska, ganska högt så att andra kunde höra:
”räck upp handen, du vet svaret”. Jag ville inte riskera att ådra mig ens den allra minsta missbelåtenhet från hennes sida, jag ville att hon skulle vara nöjd med mig. Bäst alltså att passa på att besvara den första frågan, så att jag kunde sitta igenom resten av förhöret ostörd.

Jag kände mig säker på att jag kunde svaret. Vad man hade ett raffinaderi till, det var i stort sett det enda jag hade hört av frökens lilla föredrag, tykte jag. Inget alls om hur det gick till i detalj, bara själva grejen med raffinaderier. Så jag räckte upp handen, innan specialläraren hade viskat. Fröken sa mitt namn och vände sig uppmärksamt till mig. Jag svarade tydligt och utan minsta tvekan:
”Korv”.

Den stora lättnaden var just på väg att infinna sig, lättnaden över att ha svarat på åtminstone en fråga. Men vad nu? Fröken småskrattade, ”nähähähähähä”, sedan tystade hon utan omsvep ned klasskamrater som hade börjat fnissa. Sedan kom den där frasen som man inte ville höra fröken säga, jo, gärna till någon annan i klassen, men inte till en själv.
”God dag yxskaft”. Hon sa det med en snäll och humoristisk glimt i rösten, men ändå. Det betydde att man hade svarat knasigt.

Jag skämdes. Vad hade gått fel? Jag var helt säker, fröken hade berättat om hur man gör korv på ett raffinaderi. Min förvåning var i det närmaste total när jag hörde hur någon annan i klassen fick frågan efter mig och hur denne någon påstod att det rätta svaret var olja. Olja?!
Det verkade helt orimligt.

Än idag tänker jag alltid på korv när jag hör ordet raffinaderi nämnas. Och jag tycker det är rätt underhållande att fundera över hur min hjärna fick till det där med korven. Var min hjärna säker på korven, eller lurade den mig bara? Ville den ge mig en sedelärande erfarenhet – den som dagdrömmer kan missa oljan/den som inte är vaken kan gå miste om väldigt betydelsefulla saker. För olja har ju onekligen blivit mycket betydelsefullt för oss människor, alltför betydelsefullt. Detsamma gäller faktiskt korv. Korv och olja, båda lite väl livsviktiga för mänskligheten, båda med en del otrevliga baksidor.
Kanske inte så konstigt om man blandar ihop dem?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: