En kurs i utvidgad förståelse

Hon talar lite väl högt. Men det kan jag faktiskt ha förståelse för. Kanske har hon en lätt hörselnedsättning, eller kanske är hon bara inte så medveten om sin egen röst. Det händer även mig. Men jag får lust att gå till ett annat rum medan hon pratar, eller hålla för öronen lite diskret (går det att hålla för öronen diskret?).

Hon är en professionell hjälpreda. Hon har uppdragits att bistå mig med saker som postläsning, internetnavigering och liknande. Uppdraget benämns kontaktperson. Hon tycker om att hjälpa människor, vara till nytta för folk som inte kan klara allt själva, det har hon sagt. Men är hon bra på det?

Hon hjälper mig med att fylla i en viktig blankett och missar en viktig ruta. Därför kommer blanketten tillbaka igen och då ser hon rutan. Hon är lite förlägen, förklarar att rutan är väldigt, väldigt liten. Jag har givetvis förståelse. Visserligen verkade det som om hon kollade den där blanketten minutiöst noga och visserligen har den här blanketten att göra med min ersättning från a-kassan, men alla kan göra fel. Alla kan missa en liten ruta, särskilt om den är väldigt, väldigt liten. Det kan också vara så att hon har en lätt synnedsättning utan glasögon och hon nämnde faktiskt något om att ta med glasögon förra gången. En liten synnedsättning kan jag absolut ha förståelse för.

Hon läser en faktura från Comhem. Jag vill bara höra beloppet, sedan vill jag slänga den. Detta säger jag utan omsvep. Den går på autogiro och sådana sparar jag aldrig, jag bara kollar beloppet. Jag räcker fram handen för att få fakturan. Hon räcker inte fram den, vill försäkra sig om att jag verkligen vet vad jag gör. ”Slänga??” Hon låter lite orolig. Hon börjar läsa samtalsspecifikationen. Jag försöker stoppa henne, förklarar att jag bara vill kolla samtalen om fakturans belopp är ovanligt högt och det är det inte den här gången. Jag räcker fram handen och säger att jag ska slänga. Hon ger mig ett kuvert och ett papper, fakturan, visar det sig. Jag slänger. Men hon sitter fortfarande och håller i specifikationen, fortsätter läsa. Jag måste igen förklara att jag vill slänga den. Hon förstår till slut.

Och jag förstår också. Förstår att jag behöver vara förstående, att det krävs tålamod och tid. Min nya hjälpreda behöver tid på sig att förstå vad jag behöver och vad jag inte behöver. Eller? Hon vet vad jag är utbildad till, att jag har väglett och behandlat mängder av människor i mitt yrke. Ändå verkar hon tro att jag behöver någon som ser över mina beslut om papper. Om hon har missuppfattat sitt uppdrag men är en måttligt smart människa, tycker jag att hon rätt snabbt borde kunna justera sin förståelse av uppdraget bara genom att vara med mig. Om hon inte kan det, vill jag inte vara förstående.

Jag ber henne läsa upp alla nödvändiga uppgifter på en annan faktura, för att jag senare ska kunna betala den via min internetbank. Jag spelar in när hon läser. Hon stakar sig upprepade gånger och kan inte trots flera försök uttala ordet ”organisationsnummer”, säger ”organastionsnummer”, men det är faktiskt ganska elakt av mig att ens nämna detta. Är jag en lite elak person? Alla människor kan staka sig och ha svårt att uttala vissa ord. Dessutom kanske hon blir nervös av att läsa medan jag spelar in, det är ju fullt förståeligt. Fast egentligen har jag inte alls något behov av organisationsnumret för att göra min betalning, det är bara lite svårt att stoppa henne när hon väl sätter i gång med att läsa. ”Ja det var väl allt”, säger hon och vill lägga undan papperet. Men det var inte allt för hon har inte läst upp bankgironumret. ”Ja visst ja, oj vilken liten text”, ”behöver hon nya glasögon?”. Men det går faktiskt jättebra när hon läser siffrorna, hon läser mycket, mycket tydligt och högt.

När vi är klara med papperen frågar hon: ”vill du gå ut en sväng?”. Jag blir helt paff. Varför skulle jag vilja gå ut en sväng? Med henne! Nu? Har hon inte lyssnat medan jag har beskrivit hur jag och hunden går obehindrat kors och tvärs genom både skog och stad? Hur tänker hon? Det borde jag faktiskt fråga henne, för då kanske vi skulle kunna reda ut ett och annat direkt, kanske få till ett samtal om hur jag respektive hon ser på det här hjälpuppdraget. Det vore nog bra.

Men jag frågar inte. I tankarna är jag intensivt sysselsatt med att komma på sätt att snabbast möjligt bli av med henne. Mitt svar på gå-ut-frågan kommer av någon anledning långsamt och dröjande ut ur min mun, som om jag varken vet ut eller in. ”Nääää…?? Jag behöver inte gå ut”. Naturligtvis missförstår hon. Försäkrar glatt att det är helt okej att gå ut ändå, även om jag inte direkt behöver. ”Nej, jag ska gå ut sedan”, säger jag. Är detta vad som menas med uttrycket tala förbi varandra?

Egentligen behöver jag hjälp med en grej på internet, men jag orkar inte. Jag vill att hon ska gå nu. Har för låg motivation för att fortsätta baxa henne igenom hjälpuppdraget. Kan inte föreställa mig att mina ansträngningar skulle ge något lysande resultat. Känns som att försöka forma en träbit med bara händerna. Eller är det mitt uppgivenhets- och pessimism-syndrom som spökar nu igen?

Då dyker min sambo upp och påminner om att det behövs hjälp med att läsa upp en serviceinstruktion till kaffemaskinen. Hjälpredan tvekar, hon vet inte om hon har tid. Va? Nyss föreslog hon ju att vi skulle gå ut! Fast senare inser jag att hennes tveksamhet antagligen beror på hennes osäkerhet inför tekniska instruktioner. För det visar sig att det är så hon uppfattar den här uppgiften, vilket är ett missförstånd. Vi har inte alls bett henne att förstå instruktionen, bara att läsa upp den. Ändå börjar hon lägga ned sin själ i att förstå och draperar sina misslyckanden med förklaringar om att det är hennes man ”som brukar sköta sånt här”. Min sambo berättar att han har haft maskinen i många år och att han kan maskinen. Han minns bara inte hela instruktionen utantill. Det hjälper inte, hjälpredan fortsätter att försöka förklara maskinen och instruktionen.

Jag låter sambon ha hand om min hjälpreda en stund, medan jag försjunker i en djup suck över professionella hjälpredor. Även över min egen brist på uthållighet när det gäller att bestrida dåliga beslut som reglerar hjälpinsatser och förordning av hjälpredor. Jag känner mig arg på mig själv för att jag inte har drivkraft och målmedvetenhet nog att själv söka reda på en bra hjälpare. Men innan jag sätter i gång med att söka, måste jag försöka genomdriva att kommunen eller en privat utförare kan tänka sig anställa en av mig vald person. Den här hjälpredan fick jag inte välja själv, vilket möjligen har framgått. Och jag måste förvissa mig om att utföraren låter mig ha personen till det som jag har beskrivit att jag behöver hjälp med, utan att definiera och kategorisera varje centimeter. Alla de här stegen fram till en mer lämplig hjälpare, gör mig trött och modfälld. I stället skjuter jag upp det.

När de har tagit sig igenom instruktionen och kaffemaskinen är renad, ska hon äntligen gå. Hon drar ut på det. Börjar berätta vad vi ska göra nästa gång vi ses. Det är saker som jag tidigare har nämnt, gett som exempel på grejer jag kan behöva hjälp med framöver. Dessa saker rabblar hon nu upp. Det är som att hon tror att jag behöver att hon berättar för mig vad jag har berättat för henne att jag eventuellt behöver hjälp med framöver. Det är som att hon vill invagga mig i trygghet om att vi kommer fixa det, eller som att hon försöker vara tydlig. Det är som att hon kanske vill visa för mig att hon är till nytta, eller som att hon vill övertyga sig själv om att hon är det. Jag tycker inte det finns anledning att invagga mig i trygghet om jag inte visat mig otrygg. Jag tycker att hon borde kunna uppfatta att jag inte är i behov av den typen av tydlighet som hon verkar vilja förmedla. Jag tycker inte att det är hon som ska berätta för mig vad vi ska göra nästa gång. ”Ja ja, det löser sig”, avbryter jag, ”vi får se vad jag behöver hjälp med nästa gång”. Det går inte riktigt att avbryta henne, hon verkar behöva fullfölja sitt spår.

Och jag är inte alls förstående. Jag vill inte ha henne. Det här är tredje träffen, varför fattar hon mig inte? Jag orkar inte ha fler osynkade, konstiga hjälpredor. Tro mig, jag har haft flera. Minns till exempel förvånansvärt många som inte har kunnat läsa särskilt bra. En skulle hjälpa mig att handla på ICA en gång och klarade inte av att läsa upp tesorterna. ”Jag brukar välja den sorten som det är minst kvar av, för då är det ju många som gillar den och då är den säkert god”, sa hon. Jag baxnade. Bra att hon kunde utveckla strategier för matinköp trots läsproblem, men jag hade ingen lust att göra mina inköp enligt den strategin. Hur kunde någon ha ansett att hon var lämpad att hjälpa mig? Det blev bara en gång med henne.

Och kontaktpersonshjälpredan, som nu äntligen stänger vår ytterdörr bakom sig, får nog inga fler chanser här. Så kände jag redan förra gången. Särskilt efter att hon hade försäkrat mig om att jag kunde ”ringa henne när som helst”, att jag inte skulle ”dra mig för att ringa om något händer, även mitt i natten”. Hm, antar att hon inte menade att hon gärna skulle hjälpa mig med att läsa ett papper mitt i natten, eller nätshoppa på cdon? Gissar att hon avsåg andra typer av nattliga behov och nu ångrar jag att jag inte frågade lite mer om det.

Det jobbiga är att jag inte kan låta bli att känna med henne i hennes oförmåga gentemot mig. Stackars henne, hon fick ett knepigt uppdrag och hon kommer inte att ro det i hamn. Som tur är finns det säkert andra som kan ha nytta av henne, som hon kan synka med. Kanske finns det till och med någon som kommer att ringa henne mitt i natten, så att hon får rycka ut, känna sig behövd och viktig. Men för egen del, vill jag att våra vägar ska gå åt helt olika håll nu. Tyvärr bor hon i närheten och det finns nog stor risk för att våra vägar kan komma att gå åt samma håll. Jag ber en tyst, oadresserad bön om att hon inte är en sådan som klänger sig fast vid ett ofullbordat, indraget uppdrag. Jag har en obehaglig känsla av att det är just vad hon är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: