Vad får man ha i affären?

Vad får man egentligen ha i en affär, t ex en ICA-affär? För utom varorna alltså.
Personal får man ha. Kunder får man också ha. Djur? Ja, arbetande hundar får man ha. Och flugor får man ha, fast bara om man sätter upp flugfångare. Man får också ha utrustning, hjälpmedel och strategier som underlättar kunders handlande.

Vad får man göra i en ICA-affär? Personalen får arbeta, kanske ta rast, prata med andra i personalen, skratta lite, tänka på annat men utan att det märks för mycket, gå på toaletten. Kunder får handla, ställa frågor om varor, undersöka varor, ha krav på varor, prata, skratta, smågräla, gå omkring för varornas skull. Kundernas barn får springa i affären och även skrika. Arbetande hundar som besöker affären får bara arbeta när de är där inne, inget annat. Flugor får nästan inte göra någonting, bara flyga ut eller sätta sig på flugfångaren.

När jag är i det offentliga rummet med min ledarhund, möter jag förstås många olika reaktioner på hundens närvaro. Ganska vanligt är förvåning, överraskning: ”oj!”, ”titta!” och liknande. Ibland reagerar folk med rädsla, det händer att de skriker till eller flyr ljudligt. Ofta hör jag fascination: ”åh, titta vilken duktig hund”, ”otroligt vilken fin hund” och liknande. Det är inte så ofta jag hör ungdomar reagera med fascination, men när det händer är det väldigt charmigt och underhållande: ”fan, såg ni, den där hunden leder henne så hon kan gå hur hon vill!”, hörde jag t ex en ung kille ropa en gång när jag passerade förbi inne på ett köpcentrum. Och en annan gång: ”såg du, den där hunden tog på sig den där grejen själv!”, när min hund gick in i sin sele. Barn brukar komma med glada utrop, eller små tillrättavisanden: ”man får inte ha hundar i affären!”. En del människor verkar arga när de ser min hund. Säkert finns många orsaker till det. De kanske egentligen är rädda. De kanske inte förstår att det är en arbetande hund. De kanske bara är allmänt sura och griniga för att de upplever att livet suger.

Jag är van vid att gå med ledarhunden inne i olika affärer, men inte i livsmedelsaffärer. Idag är det tillåtet att ha ledarhund i både serveringslokal, d v s restaurang/café och livsmedelslokal, d v s mataffär. För 20 år sedan när jag fick min första ledarhund, tilläts inte ledarhundar i livsmedelslokal. I stället fick jag lära mig att utse en ”trygg plats” utanför kassorna, där min hund kunde ligga parkerad medan jag handlade.

Fast egentligen har jag aldrig gillat att parkera hunden på det sättet. Det är ju faktiskt en riktigt dålig lösning. Dels verkar det helt knäppt att en blind person, som av naturliga skäl har bäst uppsikt över det som finns nära och rätt dålig uppsikt över det som är långt bort, förväntas lämna sin ledarhund i andra änden av en lokal. Det är också ganska ont om säkra parkeringsplatser för ledarhundar i livsmedelsaffärer idag. Det är ofrånkomligt att hunden blir störd av folk som är i affären, både av folk som aktivt tar kontakt med hunden och av alla de som rör sig runt hunden.

Dessutom tycker jag det är konstigt att dela på ett ekipage på det sättet. Hunden och jag är beroende av varandra, jag av henne för att hon leder mig, hon av mig för att jag är hennes flockledare. Jag har också skyldigheter gentemot henne, jag är ålagd att ansvara för hennes väl och ve. Vi har en mycket nära relation med varandra, det är som att vi är ständigt uppkopplade. Jag tänker alltid på henne först och hon är i det närmaste totalt fokuserad på mina önskemål. Samtidigt är hon nästan fullständigt utlämnad till mitt omdöme. Ingen förälder vill lämna sitt barn utanför kassorna, även om det ibland kanske skulle ha underlättat vistelsen i affären betydligt. Ingen rullstolsanvändare skulle lämna sin rullstol utanför kassorna heller. Min ledarhund är som min rullstol och mitt barn i samma varelse.

Alla ledarhundsförare tänker inte som jag. Alla ledarhundar är inte som min ledarhund. Många är ganska villiga att dela med sig av sina ledarhundar på olika sätt och även delegera ansvaret för hundens väl och ve. Men inte jag. I nödfall delegerar jag och endast under kontrollerade former delar jag med mig av henne, till vissa utvalda. Och jag vet av erfarenhet, inte av bristande tillit eller ängslighet, att mina medmänniskor i affären kommer att störa min hund om jag lämnar henne obevakad. Så gör helt enkelt medmänniskor och det är mer klandervärt av mig att lämna henne ensam än av de att störa henne.

Därför känns det bättre för mig nu när jag kan ha hunden med inne i matvaruaffären. Inte för att jag kan ta det för givet, nej då. Affären har rätt att tillåta det men också rätt att säga nej. Vad jag förstår har Ica en policy om att tillåta arbetande hundar i affären. Bra, för då slipper jag oroa mig för hur hon har det. Däremot har jag börjat oroa mig lite för andra kunders reaktioner. Det känns ibland jobbigt att hamna i fokus för kunders funderingar om vad man egentligen får ha i affären. Jag har märkt av de funderingarna mycket mer i matvaruaffären. Det vanliga sättet är inte att folk kommer fram till mig och säger: ”hej, jag ser att du har en hund här i affären, får man ha det?”. Nej, det vanliga är att folk kommenterar halvhögt utan att vända sig till mig. ”Oj, får man ha hundar bland livsmedel?”. ”<oj, en hund här inne??”. ”Är det fräscht med en hund så här?”.

Och jag borde säga: ”hej, jag hörde att du funderade kring hund i affär, det vet jag jättemycket om, vad var det du undrade?”
Eller: ”hej, jag hörde att du funderade över vad som är fräscht att ha i en affär. Det har jag också tänkt på, för ibland har jag lagt märke till att kunder luktar jätteilla och då undrar jag om man verkligen får ha de i affären. För de rör ju vid varor och så. Det känns inte alls fräscht tycker jag, eller hur?”.
Men de sakerna säger jag aldrig, jag vågar inte. Vanligen säger jag ingenting alls och sedan blir jag arg på mig själv för att jag höll tyst.

En dag hörde jag en äldre herre yttra sig med ovanligt stark stämma: ”Får man ha hundar i affären nu också?!”. Han lät grinig. Han sa det när han redan hade passerat mig, så han vände sig inte till mig med sitt yttrande. Vet inte om han vände sig till någon annan, jag hörde ingen som svarade. Jag hann tänka att hans kommentar kanske vittnade om en man i motgångarnas tid, en man med en stark upplevelse av ett samhälle på glid, ett alltför tillåtande, släpphänt samhälle. Till och med hundar i affären! Vad ska komma här näst?

Här fanns kanske ett så kallat gyllene tillfälle för mig att förevisa min högre mognadsnivå genom att komma med en replik på hans yttrande, försöka ta kontakt med honom, eller snabbt svara honom i förbifarten. I stället levererade jag en sur kommentar tillbaka, ut i luften, till ingen särskild eller alla möjliga. Förevisade min icke högre mognadsgrad på ett föredömligt sätt:
”Men, får man ha sura gubbar i affären nu också?”,
Personalen som hjälpte mig att handla, en ung tjej, skrattade till högt, men sedan lät det som att hon försökte tysta ned sig själv. Hon hade också hört surgubbens kommentar och hade nog varit på väg att säga något, men blev överkörd av min starka stämma. Med låg röst konstaterade hon nu att surgubbar nog var det värsta man skulle kunna ha i affären. Vi brast ut i ett gemensamt skratt. Medan vi gick vidare och plockade varor, frågade hon om folk ofta brukar kommentera min hund på det där sättet. Jag berättade att ja, det händer och att jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta det, om jag ska ignorera eller säga något. ”Jag tycker absolut du ska säga något”, sa hon. Jag förklarade att jag tycker det känns lite svårt, att jag inte vill verka otrevlig och att jag inte alltid vet var folk är, att de redan har gått förbi för länge sedan när jag börjar svara. Hon verkade tycka att jag komplicerade saker. ”Om du svarar på en gång har de inte hunnit förbi och vadå otrevlig? Om du svarar trevligt och de tycker det är otrevligt är det väl inte ditt problem”.

Precis. Att svara direkt, i stället för att köra kommentarerna på repeat tio gånger inne i huvudet, samtidigt som man odlar en hel åker av negativa tankar och känslor. Att bara svara. Är det så enkelt? För henne var det det. Hon var ung, rådig och tyckte inte att man måste komplicera saker.
Jag vill vara som hon.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: