Salta mandlar – hur jag fick en kontaktperson på halsen

Det var en gång en biståndsbedömare som tog sitt arbete på mycket stort allvar. Hon kunde till exempel inte tillåta sig att skratta i tjänsten, i stället kom ett ansträngt läte där hennes skratt kunde ha varit. Eller också var hon bara gravt uttråkad, obeskrivligt trött på alla jobbiga människor med svårkategoriserade behov och önskemål. Eller också finns det en regel som säger att alla biståndsbedömare måste vara lite konstiga. Eller också var hon bara lite bortkommen, eller osäker, eller på väg att bli riktigt förkyld, eller så hade hon grälat med sin partner på morgonen, eller också var det något helt annat, men något var det.

Det var just precis den här biståndsbedömaren som en vacker dag kom hem till mig och min sambo för att bedöma våra, fast mest mina, behov. Hon var inte alls bekväm med att välkomnas av hundar och själv kände jag mig inte heller helt bekväm med hur hundarna välkomnade henne. Var det ingen som sa: ”sitt, stanna!”? Hundarna var ovanligt upplivade av det oväntade besöket och kastade sig över henne. Det är förstås en överdrift, men det kan mycket väl ha varit så biståndsbedömaren upplevde det. Vi nejade: ”nej! Nej! och hundarna förlorade lika snabbt intresset för besökaren, för att i stället rusa iväg till sitt favoritrum i lägenheten. Stora hundar som rusar iväg efter varandra i en lägenhet kan nog te sig lite ociviliserat om man är en lite stel och hundovan biståndsbedömare. Hundarna övergick till lek med leksaker och varandra i det rum som vi kallar gästrummet, men som de antagligen kallar hundrummet.

Biståndsbedömaren började prassla med sina tossor som hon ämnade ta på sig innan hon gick in. Samtidigt förklarade hon sig, något om att det var krångligt att ta av just de där skorna. Vi uttryckte förståelse, erbjöd generöst att hon kunde gå in med skorna på utan tossor, men det avböjde hon. Vi skämtade om att det antagligen ändå var smutsigt i vår lägenhet, skämten delvis sprungna ur det faktum att städbehovet var ett av de behov som hon kommit för att utreda. Jag anser nämligen att jag inte kan städa och har därför haft hjälp med detta i min förra stad, det kallas för hemtjänst. Det är för visso dyrt, men hellre det än att lägga ned timmar på att försöka hålla rent. Få saker gör mig på så dåligt humör som att ägna mig åt städning, kanske för att den omedelbara belöningen efteråt helt uteblir. Jag känner mig nämligen aldrig tillfredställd av det fantastiska resultatet av mitt slit, jag upplever bara att det antagligen fortfarande är rätt skitigt och att min ansträngning endast lett till ryggvärk och slösad tid.

Vi satte oss i köket med vår biståndsbedömare. Någon hade tyckt att det var lämpligt att vi hade samma biståndsbedömare, jag och sambon. Det här var egentligen hans biståndsbedömare. Samtalet flöt inte på. Hon frågade om vi hade var sin ledarhund, vi bekräftade. Vi började prata om städning, jag beskrev hur jag inte kan städa. Vi diskuterade kostnader och kom fram till att det verkade billigare med RUT-städ än hemtjänststäd. Till min förvåning påstod plötsligt min sambo att han kan städa ganska bra och att han inte tycker att det är något problem. Va!? Så klart sa då vår bedömare att om den ena parten kan städa så vägs det in i beslutet om städhjälp för den andra parten, det vill säga, den andra parten kan inte få ett beslut om städhjälp. ”Okej, då får du städa”, sa jag till min sambo. Vi kan inte ha framstått som så särskilt synkroniserade.

Sedan övergick vi till mina andra behov här i min nya hemstad. Ledsagning för hjälp vid aktiviteter på obekanta platser. Guidning på Internet för att söka information, uträtta ärenden osv. Läsning av post. Inte så särskilt konstiga behov, men ju mer jag pratade och beskrev, desto konstigare kändes det. Det var nog biståndsbedömarens frågor och försök att kategorisera som gjorde att det kändes så. Hur många timmar tar det att läsa post? Hur ofta? Vilken typ av post? När, hur och var har jag behov av ledsagning, varför? Jag undrar om andra människor skulle kunna besvara sådana specifika frågor om sin vardag.

Andra människor brukar kanske inte heller nitiskt dela in sina behov och aktiviteter i olika kategorier som någon annan har bestämt. Biståndsbedömaren beskrev på stort allvar sina medhavda kategorier. Guidning vid aktivitet på obekant plats kallades ledsagning. Att få hjälp på Internet kallades ingenting, för det fanns inte riktigt definierat. Inte ens köp av varor och tjänster, som exempelvis att handla skor i en nätaffär, kunde få vara i ledsagningskategorin. Postläsningen var enligt biståndsbedömaren något helt annat än de föregående sakerna, det var inte alls en syssla för en ledsagare. Det var ett kontaktpersonsuppdrag. Internetärenden tyckte hon också var mer ett kontaktpersonsuppdrag. Så om jag först besöker en skoaffär med hjälp av en ledsagare och så hänvisar de mig till nätupplagan av deras butik för att köpa just de skor som jag vill ha, då ska jag gå hem, ringa min kontaktperson och göra den aktiviteten med henom? Verkar det smidigt? En kontaktperson utses av kommunen, jag kan alltså inte själv välja person. Tjoho tralala! Hoppas att kommunen har bra smak. Förresten, vad är egentligen en kontaktperson? Är inte det mer en social hjälpreda, för att folk ska komma ut? Jag behöver inte komma ut, jag behöver bara komma fram. På fysiska platser eller på nätplatser. Och så behöver jag komma fram till vad det står i min post.

Allt det där försökte jag förklara för biståndsbedömaren, men eftersom hon var på väg att bli riktigt förkyld, eller var ointresserad, eller hade grälat med sin partner på morgonen, eller vad det nu var med henne, så flöt det fortfarande inte på. Jag började känna mig nervös, rastlös. Och som ett brev på posten, (kanske just ett sådant brev som min kommande kontaktperson ska läsa för mig), började jag känna mig uppgiven. Så blir det jämt när jag ställs inför saker i mitt eget liv som jag upplever som omöjliga. Frågorna om hur mycket tid jag skulle behöva med min ledsagare respektive min kontaktperson, kändes för svåra.

Jag började få små Flashbacks. Mindes ett konstigt möte med biståndsbedömare i min förra hemstad. Jag hade just fått ett jobb där och var på väg att flytta dit. Hade ingen förankring alls till staden, kände ingen, hittade ingenstans. Jag satt där och försökte förklara mina behov. Hjälp att skaffa mat och förnödenheter, hjälp att uträtta ärenden, hjälp vid fritidsaktiviteter, hjälp att läsa post. Jag uppfattade själv att mina behov var solklara. Jag var så uppenbart utsatt i den där okända staden. Jag fick nästan en chock när mina blottade behov bemöttes med en mängd konstiga frågor och uttalanden, helt utan märkbar empati.
”Det finns inget som heter ledsagning här”. ”Har du inga släktingar som kan hjälpa dig?”. ”Det du kan få är en kontaktperson som du kan gå och fika med och en god man som sköter dina papper”.
God dag yxskaft. Jag blev så upprörd inombords, men den gången blev jag mer arg än uppgiven och det är mycket bättre. Jag hade också mer självförtroende än vanligt av att ha fått det där jobbet. Dessutom hade jag precis börjat läsa in mig på kommunikationsfärdigheter – jag-budskap, be om förtydligande i stället för att genast bemöta, själv vara den som frågar och därigenom ta makten i samtalet i stället för att bara vara den som svarar. Jag satte i gång med att tillämpa allt det där och det var faktiskt en ganska hård match, men jag avgick med segern. Det fanns inget som hette ledsagning, men till slut fanns det tydligen det ändå. Och ledsagaren kunde även få läsa min post. Grattis! Du har vunnit en ökad förutsättning att klara ditt livspussel, få mat i ditt kylskåp och kanske rentav utföra någon må bra-aktivitet mellan varven! Tänk vad livet är fantastiskt.

Jag hörde plötsligt ett ljud som återförde mig från det ansträngande förflutna till den minst lika ansträngande nutiden. Vi satt fortfarande kvar runt bordet, jag, sambon och vår biståndsbedömare, men nu hade någon börjat tugga på något. Prassel från en påse på bordet. Jag lyssnade uppmärksamt. Nej, det var inte vår biståndsbedömare som tuggade förstås, det var min sambo. Jag kände lukten av salta mandlar. Ja just ja, vi glömde nog att ta bort påsen från bordet innan biståndsbedömaren kom. En halvfull påse med salta mandlar. Nu satt sambon och knaprade i sig frenetiskt, tuggade snabbt. Men alltså! Att börja äta salta mandlar mitt i ett möte med en biståndsbedömare, verkar vara just precis en sådan sak som man inte gör!? Jag började känna mig generad. Borde vi bjuda biståndsbedömaren? Nej, inte ur en halvfull påse, det känns inte så trevligt. Jag började le inombords. Egentligen är det ju inte så konstigt, eller åtminstone är det minst lika konstigt som det här konstiga mötet, tänkte jag. Att smaska salta mandlar är liksom det mest normala som sker i det här köket just nu. Så varför inte? Jag sträckte fram min hand, hittade påsen, grävde, laddade in, tuggade. Gott! Allt kändes genast bättre, stresstankarna om hur jag skulle få ihop min vardag utifrån biståndsbedömarens kategorier, rann av mig. Prassel prassel i påsen, tugg tugg. Biståndsbedömaren satt tyst och skrev. Ska hon inte gå snart?

Till slut gjorde hon äntligen det. Lämnade efter sig en smak av salta mandlar och en känsla av att leva ett tillkrånglat liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: