Självförbarmande

Brukar du visa dig själv medkänsla och förståelse i ditt dagliga liv? När du tycker att du har gjort fel, när saker har gått snett på grund av dig, när dina handlingar får negativa konsekvenser för andra, vad gör du då? Hur ofta sätter du i gång med att klappa om dig själv, när du kanske snarare anser dig förtjänt av kritik och förebråelser?

Människor mår bättre om de kan utveckla sin förmåga att visa medkänsla med sig själva. Forskning har visat att det är så. Det kallas self-compassion. Det verkar logiskt tycker jag, klart att det känns bättre att vara god och vänlig mot sig själv, än att klanka ned eller klippa till. Det verkar också trevligare att ha medmänniskor som försöker visa sig själva medkänsla och öppenhet, i stället för sådana som fördömer, fastnar och stänger sig.

Self-compassion har ingen given svensk översättning, men det betyder ungefär självmedkänsla, självmedlidande. Förutom att ge sig själv några vänliga ord på vägen, handlar self-compassion om att försöka tillämpa acceptans. Inte bara att visa sig själv förbarmande när allt går åt helvete, utan även fatta att så här är livet, saker går åt helvete ibland, eller ofta. Att förstå att de jobbiga tankar och känslor som man kämpar med, är något man delar med alla sina medresenärer i livet. Alla lider, misslyckas, blir kantstötta. Ingen förskonas från det.

Acceptans är ett förhållningssätt, som man får välja att inta igen och igen i jobbiga stunder. Acceptans är ingen vaccination mot obehag, ingen försäkring mot alla de bieffekter som följer av att vara människa. Acceptans är inte riktigt detsamma som att vända andra kinden till, men för mig känns det minst lika svårt och provocerande. Fast jag är inte dummare än att jag inser att acceptans kan minska den grava disharmoni, som oundvikligen uppstår när man kämpar emot det man ändå inte kan vinna över.

Men varför är det så svårt att tillämpa självmedkänsla, att vara god och accepterande mot sig själv och sin existens? Om jag granskar mig själv, kan jag i alla fall väldigt snabbt konstatera att jag är urusel på det. Om jag granskar min omvärld, kan jag ganska snabbt konstatera att den också har problem med det. Däremot har den verkligen finslipat sin förmåga till självgodhet och egenkärlek. Ett stort ego har den, min omvärld. Och jag då? Jag med. Och jag skulle vilja säga att det är ynkligt. Att jag skäms över att vara en självmedveten liten människa, delaktig i bygget av en solid egokultur, där förmågan till empati och ansvarsfullhet blir hinder på vägen mot rikedom och framgång. Men om jag säger så, tillämpar jag antagligen inte självmedkänsla.

Så i stället försöker jag tänka att det ju faktiskt finns många bevis på att människoarten inte alls är helt genomrutten. Det finns många som ägnar sig åt osjälviska handlingar och många som försöker göra världen bättre. Och det kanske till och med går att förstå vår strävan efter att äga, ha makt, få bekräftelse, se till den egna vinningen. Så gör väl andra levande varelser också, även om vår utvecklade kognitiva förmåga faktiskt ger oss möjlighet att förhålla oss till hur vi lever och vad vi skapar. Vi måste inte agera reptil. Hur som helst är det antagligen inte så lätt att vara människa. Om jag vill, kan jag faktiskt känna med min art. Exempelvis ska människan i just min del av världen helst vara både lönsam, lyckad och lycklig. Går det?

Jag fick ett mail som handlade om självmedkänsla. Det var efter det jag skrev om min förra hunds död och min skuld. Vi är kollegor i yrket, jag och hon som skrev till mig, men vi känner inte varandra närmare. Hon delade med sig av sina tankar om mina tankar och det gjorde hon i form av en text. Det var inte en sådan typ av text där självmedkänslebegreppet förklarades och beskrevs. Det var i stället en direkt tillämpning av självmedkänsla, på min situation med min hund.

Textens jag har stigit fram ur de skyddande skuggorna, ut i det allt avslöjande ljuset. Textens jag som stått med sänkt huvud, blottar nu sitt ansikte och vänder sig i den riktning som så länge undvikits. Och där står hon, den gråbrunspräckliga. Hon är inte dömande eller avvisande. Hon är glad och öppen, svansen viftar vilt. Hon är fullt beredd att mötas och lyssna, det har hon varit hela tiden.

Textens jag ber om förlåtelse. Textens jag försöker förklara att meningen var att göra allt rätt, att minska lidande och smärta. Meningen var inte alls att utnyttja hennes totala tillit, svika, ta ifrån henne allt. Textens jag försöker förklara hur svårt det kan vara att fatta rätt beslut, att det varken innan eller efteråt kändes som rätt beslut, men att tanken ändå hade varit just det. Att göra det bästa möjliga. Det allra bästa som gick att åstadkomma, det enda bästa som fanns, det bästa som ändå inte alls var bra nog.

Jag vet inte vad hon svarar, den gråbrunspräckliga. Ridån går ned. Det handlar ändå inte om vad hon säger, det handlar om mig och om jag vill försöka förlåta mig själv. Jag är tacksam för att jag fick den här förlåtelsetexten, den här tillämpningen av självmedkänsla. Det var precis vad jag behövde.

Idag, den 30 april, är det den gråbrunspräckligas födelsedag. Hon fyller 13 år idag. Jag fantiserar om att få henne tillbaka. Att få göra om det som inte blev bra. Få en ny chans och ge henne detsamma. Jag vill också ha tillbaka de organ och inälvor som hon tog med sig när hon, intet ont anande, gav sig av.

Nu har hennes aska åkt till min mammas hus i Värmland. Jag vill tro att det betyder att jag tar ett steg i rätt riktning, att det inte bara är ännu ett sätt att undvika och tränga bort. Inom mig pågår en förberedelse inför att begrava askan. Det är så svårt att jag bara klarar av att tänka på det i några få sekunder varje dag. Det är inte mycket och det är inte ens säkert att jag kommer längre än så, men det är just nu det allra bästa jag kan förmå.

Så jag snuddar lätt vid tyngden av min otillräckliga ansträngning och min oförmåga att hantera död. Min beröring är tänkt att vara stöttande och uppmuntrande. Och jag säger till mig själv att det är bra så, bra så.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: