Vad ska jag göra med hennes aska?

Vissa saker, vissa beslut, kan man skjuta upp väldigt, väldigt länge. Till slut går det inte längre. Är det nu jag ska bestämma mig? Hur ska det gå till?

Här står urnan med hennes aska. Undanstoppad i en garderob. Den har varit här i snart fyra år. Varför bad jag om enskild kremering? Antar att jag inte stod ut med tanken på att hennes kropp skulle vräkas in i en ugn tillsammans med en massa andra djurs kroppar. Det var ett försök att hedra hennes minne. Att ta hand om hennes kvarlevor, för att hon hade betytt så mycket för mig. Och för att jag inte stod ut med tanken på att inget skulle finnas kvar.

Men jag klarade inte av det. Det borde jag ha förstått. Jag klarar inte av att tänka på kvarlevor, inte på någons kvarlevor. Jag kan inte tänka på döden utan att min tanke omedelbart kastar sig åt sidan. Jag kan inte acceptera att någon som betyder något för mig, ska försvinna. Jag kan inte förstå vad döden är och inte ta till mig någon tro som hjälper mig att förhålla mig till den. Att jag själv ska dö, går inte heller att förstå. Ett slut som fortsätter för evigt. Vem kan förstå något sådant?

I den här urnan ligger askan efter min andra ledarhund. Den feminina, lilla gråbrunspräckliga. Askan efter min första ledarhund har jag inte kvar. Vet inte ens om det finns någon. Den första hunden fick gå i pension när hon var lite drygt elva år. Jag trodde att jag gjorde det bästa för henne. Tyckte att hon var värd att få ett gott och enkelt liv sin sista tid. Hon fick bo med en person som hon var väldigt fäst vid och som högaktade henne. Det lät ju bra, allting. Men jag gör nog aldrig om det. Att skiljas från henne var som att förlora allt. Hon levde i ett helt år till, men jag klarade aldrig av att träffa henne. Hennes död och kvarlevor behövde jag inte ta hand om.

Det är inte bara det här med döden som ett försvinnande, den ständigt närvarande frånvaron. Det ofrånkomliga tomrummet. Det är ännu mer berättelsen om hur det gick till när hon, min andra ledarhund, dog. En sorglig historia om att medverka till att släcka ett liv och sedan ångra sig. Berättelsen efteråt är också ganska sorglig. Den handlar om en människa som inte kan förlåta sig själv.

Därför står urnan bara här. Jag låter aktivt bli att tänka på den. Men nu när jag ska flytta, nu när allt ska upp i ljuset, börjar den sorgliga berättelsen göra sig påmind. Den söker kontakt, börjar gå vid min sida, rör vid min hand.

Kan jag förlika mig med att veterinären fattade beslutet om hennes död och att jag accepterade det? Hunden hade mått påtagligt dåligt i några månader. Om jag tänker tillbaka, kan jag också se tecken på att hon började må dåligt månader innan det. Men en dag blev det akut, hon fick svårt att röra sig. Det varierade mycket, vissa dagar ville hon inte gå alls. Vissa dagar mådde hon bättre och kunde till och med jobba lite i selen. Men många dagar verkade hon ha ont. Hon var fortfarande lika glad och tillgiven, men låg och sov väldigt mycket. Veterinären sa att det var ryggen, men också borrelia. Hon fick antibiotika mot borrelia i väldigt många veckor. Inget blev bättre. Hon fick smärtläkemedel mot ryggproblemet, men kunde inte tåla det. Hon hade sedan många år kroniska magproblem och magen slogs nu fort ut av medicinen.

Jag förstod att hennes karriär som ledarhund var över. Jag försökte få gehör för idén att låta pensionera henne hos någon anhörig, låta henne få tid på sig att kanske bli bättre. Veterinären tyckte inte det. Men varför stod jag inte på mig? Jag gick med på att avliva henne.

Och så tog jag henne till veterinärens klinik en sen kväll. Bara det var en vidrig handling. Hon hatade att åka till veterinären. Jag hade försökt få de att göra avlivningen i hemmet, men de ville inte. Vi bestämde då att det skulle göras i veterinärklinikens butik, det var ett mer neutralt ställe för min hund.

Vet du hur det känns att ta med sig sin hund en sen kväll för att åka och döda henne? Att gå ut till en väntande bil, säga: ”gå och kissa” och så går hon och kissar. Och man vet att det är sista gången hon kissar. Man ber henne hoppa in i bilen och hon gör det. Man försöker verka som om man bara ska ut på en liten tur, medan man håller på att dö inuti.

Och så kommer man fram. Hunden får en lugnande spruta. Hon skriker i högan sky, som alltid när hon får sprutor. Och hon blir inte lugn av den lugnande sprutan, hon blir bara drogad. Börjar vingla omkring. Hon går till ytterdörren. Vill gå ut. Det är som att hon säger: ”okej, det här var inte trevligt, men nu har vi väl gjort det vi kom hit för, nu kan vi väl ta och åka hem?”.
Nej, vackra lilla hund. Vi ska inte åka hem. Vi ska aldrig mer åka hem. För du ska dö idag. Vi ska döda dig idag.

Och det är här man borde ha vaknat upp från sin dvala. Man borde ha gjort som Jonatan i Bröderna Lejonhjärta. Han tog sin lillebror på ryggen och hoppade ut genom fönstret när det brann. Det borde jag också ha gjort. Jag borde ha öppnat dörren, släppt ut henne, släppt ut oss från döden. jag borde ha sagt: ”stopp, det här går inte. Jag är inte övertygad, vi kan inte fortsätta”.

Men jag sa inte stopp. Jag lät det fortsätta. Vi bad henne lägga sig på golvet. Hon blev mer och mer trött, men tittade upp på mig med jämna mellanrum. Jag stängde av mig själv. De satte kanylen. De gav henne avlivningsvätskan. Precis när de sprutade in den, gav hon ifrån sig ett litet ljud. Som ett litet ljud av obehag. Sedan var hon borta. Borta.
Och jag, jag ångrade mig. Men det var för sent. Och jag tänkte: ”gör likadant med mig, ge mig den där vätskan, jag vill också dö. För jag kan inte leva med vad jag har gjort”.

Och efteråt var det bara tårar som ständigt rann och en mage som drog ihop sig. Det var bara minnesbilder som inte gick att stå ut med och självanklagelser vedervärdigt tunga att bära. Jag tog inte hem hennes aska förrän efter ett halvår. Och då kunde jag inte ens hämta den själv, jag klarade inte av att åka dit igen. De kom med den till mig. Urnan låg i en påse. Den var så tung i min hand.

Och nu då? Tycker du som jag att jag handlade fel? Tycker du som jag att detta inte går att förlåta?

Frågan om vad jag ska göra med hennes aska, har börjat pocka på svar. Men kanske handlar det mer om vad jag ska göra med berättelsen om hennes död. Går det att tvätta rent det här infekterade såret, stryka på lindrande salva och låta det börja läka? Går det att förlåta det jag gjorde mot den här så högt älskade individen? Kan jag bestämma mig för att förlåta mig själv?

Kanske kan jag besluta mig för att hennes aska ska begravas nu. Kanske kan hon få vila i mammas trädgård, tillsammans med några andra av familjens förlorade djur. Hon brukade tycka om att vara i mammas trädgård. Kanske är tiden mogen nu, för hennes allra sista resa. Och för mig att lyfta ut all plågsam skuld ur den här berättelsen, så att det kan bli en annan berättelse. Berättelsen om en mycket söt och plikttrogen liten hund med lätt vargliknande utseende. Med en svans som ständigt viftade och en tunga som alltid ville slickas. Lite svår att hantera ibland, ville inte bli undersökt hos veterinären, kunde nästan bete sig som om hon var otämjd i sådana lägen. En liten hårt arbetande hund som alltid ville göra rätt och som blev lite väl tyngd när det blev fel eller när saker blev svåra. En fantastisk hund som flög rakt in i min famn första gången jag mötte henne på Hundskolan I Sollefteå. En individ som bodde med mig i tre olika städer och var med mig i oändligt många olika situationer. Hon förtjänar att bli ihågkommen. Hon förtjänar inte att stoppas undan bara för att det finns en smärtsam berättelse som ställer sig i vägen.

Så jag tror att jag har bestämt mig nu. Jag ska fråga om hon kan få vila i mammas trädgård. Jag ska fråga idag eller i morgon. Och jag ska göra ett ärligt försök att förlåta mig själv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: