Lyxproblemröra

Det här med att flytta från sin lägenhet och gå igenom allt som finns i bohaget. Att upptäcka att personen som äger alla dessa saker, verkar ha agerat enligt nedanstående principer:

*om du inte vet om du behöver den här saken,
*om du inte riktigt minns vad den här saken är för en sak eller var den kommer ifrån,
*om du minns vad det är för en sak men inte har använt den eller tänkt på den på fem, tio, 15, 20 år, gör så här:
-ta fram en kartong
– lägg ned saken i kartongen
-ställ undan kartongen.
OBS:
-Överge inte din sak! Den har ju betytt något för dig någon gång, du kommer nog att behöva den, sakna den, söka upp den framöver. Spara!

Om du händelsevis bedriver en forskning kring fenomenet beslutsvånda, kom och studera hur det kan ta sig uttryck! Jag välkomnar dig in i mitt bohag, kom och titta när jag sitter där med mina saker och mina kartonger. Tar upp en sak ur en kartong, känner på den, funderar. Lägger ned den i en annan kartong. Övergår till en kartong med gamla kassettband. Nämen! Här har jag spelat in en ridtur från hästryggen, jag och hästen Zamantha skrittar, travar och galopperar på en grusväg. Hästens hovslag i bakgrunden och vindens sus mot mikrofonen i framgrunden. En minnesbild från mina tidiga tonår. Dålig ljudkvalitet. Kommer jag att lyssna på detta igen? Inte i första taget. Ska jag spara det eller slänga? Spara.

Fler kassettband. Här har jag spelat in mängder med knasiga konversationer och allt möjligt och omöjligt tramsande tillsammans med mina internationella skolkamrater på internatet i Philadelphia. Alla varianter av engelska brytningar och så min egen 19-20åriga röst mitt i allt. Gud, vad barnsligt jag uppför mig! Gud vad jag flamsar och håller på! Men kul verkade jag ha. Jag stänger av bandet, generad. Spara eller slänga? Spara. Jag kanske inte kommer att lyssna på det, men det kommer från en av de viktigaste perioderna i mitt liv. Jag slänger det aldrig.

Nästa band. Usch, här har jag spelat in en sorglig händelse från mellantonårstiden. Det är vår ponny, Amazing Grace, kallad Mazy, som har blivit såld och hämtas av sin köpare. Vi barn hade vuxit ur henne. Vi hade haft henne sedan hon var föl. Den snällaste hästen jag har känt. Här på bandet hör man hur hon leds ut ur stallet och bort till transporten. Hur hon går upp i transporten och får beröm. Väl där inne, gnäggar hon. Från stallet svarar hästen Zamantha. Vad säger de till varandra? ”Vad händer?” ”Tja, jag har gått in i en transport här ute, ska nog åka en sväng, hej så länge!”. För en häst kan väl inte förstå att den har blivit såld och nu ska resa mot nya äventyr? Att den inte kommer tillbaka. På bandet utbyts nu artighetsfraser, lyckönskningar. Sedan säger min mamma att vi har tyckt så mycket om Mazy. Jag tycker att hennes röst darrar lite. Själv är jag nästan helt tyst på bandet. Sedan hör man hur bilen med transporten och vår lilla ponny åker bort. Inifrån stallet gnäggar Zamantha och i transporten hörs hur Mazy svarar. Usch, jag stänger av. Det är alltför sorgligt. Jag tror inte att jag kommer att lyssna på det här igen, men jag kan inte slänga det. Och nu har jag förlorat lusten att gå igenom mina gamla band. Jag sparar dem, allihop.

Nu förstår du säkert att genomgången av bohaget inte går särskilt fort. Men som tur är har jag två föräldrar som tar det livslånga föräldraansvaret på allvar. De kommer farande från när och fjärran för att hjälpa till. Den ena säger: ”kasta, kasta!” Den andra säger: ”hm, ja, det här kanske du inte behöver spara…?” En del av sakerna som vi hittar är sådant som jag har gjort. Vissa är verkligen fula och inget att spara. Men när det dyker upp en teckning på ritmuff, gjord av mig som barn, kommer beslutsvåndan igen. En teckning av en häst med griskropp, som står i blommorna och bajsar. Jag kommer inte precis att sätta upp den på väggen. Jag kommer inte att vilja känna på den varje dag. Men kan jag verkligen slänga den? Vad gör man med sådant? Jag antar att den är precis en sådan sak som man lägger ned i en kartong tills… nästa gång.

Men även om föräldrar hjälper till och även om man har planerat allt så himla bra – tre veckor på sig att ordna, packa, avsluta och förbereda, så är det inte givet att det blir som man har tänkt. Dagen efter min sista arbetsdag, blir jag sjuk. Känns som influensa. Är ganska utslagen. Kraftsamlar för att gå ut med hunden. Kartongerna orkar jag inte ens tänka på. När allmäntillståndet har blivit bättre, tappar jag rösten. Den försvinner in i myriader av slem (kan man räkna slem i myriader?). Om jag dricker mängder med varm dryck, ger slemmet vika för en stund och en del av rösten kommer ut. Jag har faktiskt ganska många saker att ordna med – jag ska hämta jackan som har blivit lagad, jag ska få hundens klor klippta och köpa foder åt henne, jag ska få mig själv klippt, handla mat och förnödenheter, ringa telefonsamtal för att säga upp min försäkring och min el och så vidare. Det är då man inser hur viktigt det är att ha en röst. Hur mycket man använder sin röst varje dag till allt möjligt.

Men man försöker så gott man kan. Man laddar upp med varm dryck och ringer till försäkringsbolaget.
– Hej, jag behöver säga upp min försäkring pga. flytt… (Rösten mycket svag och ynklig).
– Förlåt? (Försäkringsbolagspersonen hör inte).
Man harklar, tar en klunk varm dryck, harklar lite till, hostar. Man låter rätt illa.
– Jo, det är så att jag har problem med min röst…
– Jaha? (Försäkringsbolagspersonen låter lite förvånad, kanske hinner hon fråga sig vad det här är för ett udda försäkringsärende).
– Ja, alltså, jag är sjuk och min röst kanske försvinner under samtalet och i så fall kommer jag att viska…
– Jaha… ja…
Jag lyckas genomföra samtalet och säga upp min försäkring. Rösten blir värre och värre ju mer den används.
– Krya på dig nu, du behöver nog dricka något varmt och vila dig, säger försäkringsbolagspersonen avslutningsvis.
Jag tackar. Tänker att den här veckan är det flera olika affärer och verksamheter som har framfört liknande budskap till mig. Hundaffären, hudvårdsaffären, skomakaren, Ica-affären, frisören, försäkringsbolaget och en färdtjänstchaufför, alla har de önskat att jag ska krya på mig och rekommenderat olika sätt att lindra. Dock inte elbolaget.

Efter en dryg vecka börjar jag skönja tecken på att rösten försöker befria sig från allt slem. Jag drar en suck av lättnad. Det känns oerhört lyxigt att åtminstone ha tillgång till sin röst dagtid, även om den är helt borta på mornar och kvällar. Då börjar magen krångla. Och sedan börjar hundens mage att krångla. Hon får helt enkelt diarré, vilket jag tror har inträffat ungefär en gång tidigare på de fyra år som jag levt med henne. Hon väcker mig om natten, två gånger. Jag kastar mig upp, slänger på mig kläder och så rusar vi nedför trapporna. Jag öppnar porten och hon far iväg som ett jehu. Jag är mörkrädd och natträdd, så jag vågar bara stå där vid porten. Hoppas att hon hinner iväg till ett något undanskymt ställe och inte gör ifrån sig precis vid blomrabatter eller uteplatser. Hon kommer tillbaka när hon är klar. Följande dygn får hon enligt konstens alla regler svälta och så gör jag vätskeersättning till henne. Dygnet därpå får hon skonsam kost i små portioner, sedan övergår hon successivt till vanlig mat.

Detta sammanfaller i tid med att staden som jag bor i, har fått problem med sitt dricksvatten. Problemet har uppstått eftersom man har underlåtit att åtgärda en läckande toalett, vilken delar lokal med vattentornet. Toaletten har under okänd tid läckt ned sitt otrevliga innehåll i dricksvattenreservoaren. Så invånarna uppmanas att koka sitt vatten. Alltså sätter jag i gång med detta. Ett himla kokande. Men jag är ändå så pass frisk att jag tar tag i kartongerna igen.

Då inträffar det plötsligt att min mage gör en riktigt otrevlig framstöt. Jag är i ett bedrövligt tillstånd. Jag orkar inte gå upp. Men jag gör det ändå förstås, för hunden måste ju ut. Fast det är väldigt svårt, jag skulle ha behövt en ledstång hela vägen och fåtöljer utplacerade med 15 meters mellanrum. Jag måste ha sett hemsk ut. Eftersom det inte förekommer några fåtöljer eller ledstänger där jag går, stannar jag med jämna mellanrum för att luta mig mot min bräckliga lilla blindkäpp. Jag ringer till vårdcentralen för att klaga. Sköterskan säger att jag ska vila och äta skonsam kost och att jag kan dricka vätskeersättning. Men jag har ju redan vilat i mer än två veckor och jag var ju nyss på väg att bli frisk! Och jag har ju alla dessa kartonger att packa! Och jag har ju just hållit på med vätskeersättning och skonsam kost åt min hund, måste jag göra det en gång till nu?

Sedan – äntligen så vänder det. Jag vaknar på morgonen och har energi. Jag kan gå upprätt. Jag nås av nyheten att dricksvattnet är bra igen. Och jag har faktiskt en viss röst redan på morgonen, utan att jag har druckit varm dryck först. Perfekt dag för att gå på stan och uträtta uppskjutna ärenden. Två dygn kvar tills hela lägenheten slutgiltigt ska packas ihop. Mindre än fyra dygn tills flyttlasset ska gå. Visserligen finns visst grus i maskineriet, några oklarheter kring bohaget. Några saker ska skänkas bort och vem vet om de som säger att de ska hämta dem, verkligen kommer att göra det? Sedan några oenigheter kring vilka möbler som ska få stå i det gemensamma boendet. Men – det får ordna sig på något sätt. Att ta och ge, det betyder väl typ: ”om inte du vill att vi har mitt skåp i lägenheten utan tycker det ska vara i förrådet, så vill inte jag att din byrå ska vara i lägenheten heller, då får den vara i förrådet tillsammans med skåpet”…
Som sagt, saker kommer att ordna sig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: