Blindångest

I vissa stunder, i vissa perioder, fantiserar jag om att saker kunde ha varit så annorlunda, att jag kunde ha varit så annorlunda, om… Och om inte…
Om inte mässlingen hade kommit. Om det hade varit praxis att vaccinera. Om inte mässlingen hade raserat min synnerv. Om doktorer hade lyssnat mer på oroliga föräldrar, istället för att skicka hem. Skulle jag ha varit annorlunda om jag hade sluppit bli annorlunda, fast på fel sätt? Visst skulle jag ha varit bättre?

Jag brukar fundera på om jag skulle ha haft ett helt annat förhållningssätt och ett helt annat liv, om jag hade sluppit lära mig en sådan självkontroll. Under rätt många år kämpade jag för att knäppa igen om jobbiga känslor som hade att göra med handikappet eller följder av det. Jag vägrade visa att jag blev ledsen när andra barn var elaka, eller när vuxna betedde sig dumt. När jag var tonåring, valde jag att inta en till hälften bortvänd position från allt det som jag egentligen ville, men inte vågade, vara en del av. Jag valde att på nära håll uppleva vad de andra gjorde, i stället för att uppleva saker själv. Vågade inte bli kär. Vågade inte dela mina innersta tankar och känslor med någon, för att jag var annorlunda. Jag var minst sagt tillknäppt. Min tonårshjärna räknade ut att jag skulle bli mindre sårad och besviken om jag höll mig själv tillbaka. Min tonårshjärna räknade inte ut allt man skulle kunna förlora på en sådan strategi. Ingen kunde ens ana vad jag kände när killen, som jag i hemlighet intresserat mig för, tog livet av sig. Jag blev faktiskt expert på självkontroll. Det berodde inte bara på handikappet, men det berodde definitivt på kombinationen mellan handikappet och min personlighet.

Jag tänker ganska ofta på att jag antagligen skulle känna mig helt annorlunda, om jag inte nästan dagligen blev påmind om att jag är just det. Om jag slapp det ständiga kämpandet för att få samhället att tillgängliggöra sig för mig, inkludera mig. Om jag hade kunnat använda mina krafter till annat än att administrera min vardag, ligga steget före i allt, bana väg för mig själv. Och hur skulle det vara att slippa vara rädd för att dö på ett övergångsställe flera gånger i veckan? Hur skulle det vara att i högre utsträckning bedömas utifrån vad jag säger och gör, i stället för att bedömas utifrån föreställningar och fantasier om mitt handikapp? Jag skulle nog vara någon annan Om jag inte allt som oftast vore tvungen att anstränga mig lite, lite extra för att ro helt vanliga saker i hamn och anstränga mig ännu mer för de större. Om jag kunde gå vart jag ville, till vem jag ville. Om jag inte riskerade att bli bortkörd, åthutad, ignorerad, förbisedd eller utestängd bara jag tog några steg in på allmänhetens arena. Om jag kunde försvinna i mängden, eller bara synas när jag själv valde det. Om jag bara kunde välja och vraka, bland tusen saker i stället för bland de fem som blir kvar till en sådan som jag.

Och ja, jag vet vilka invändningar som nu är på sin plats. Det är helt lönlöst att tänka så här, det är hypotetiskt, det är tankefällan att gräset är grönare någon annanstans, det är bara fantasier, men fantasier som skapar negativa känslor och utan tvekan stjäl kraft. Jag av någon, som har mött så många typer av livsöden i min yrkesutövning, borde ju veta att livet blir som det blir för vad som helst kan hända. Jag som själv brukar tala om acceptans i min yrkesutövning, allt det där om att lägga sin energi på det man kan förändra, i stället för att förlora sig själv och sin energi i allt det andra.

Men jag vet också att acceptans inte är någon plats, ett ställe som man når fram till en gång för alla och så lever man lycklig där under sin korta tid på jorden. Acceptans är mer som en rörelse, kanske lite som vädret. Ibland stillhet, tankar och känslor lägger sig tillrätta för att vila. Ibland solljus och fågelkvitter, en förhöjd grundstämning med pigga tankar som fångar in möjligheter. Ibland blåst eller storm, oro i sinnet. Och i vissa stunder, som idag, vräker regnet ned och det är mörkt. Sorg över allt det förlorade, tankarna fokuserade på allt det som är utom räckhåll. Ilska över att allt kunde ha varit, borde ha varit, annorlunda. Besvikelse över den lott jag drog och att det inte blir några fler chanser.
I bakgrunden en lätt obehaglig skamsenhet över att inte vara bättre på att uppskatta allt det som jag faktiskt har. Vetskapen om att världen är obegripligt orättvis och att många människor och djur har dragit så dåliga lotter i livslotteriet att det är alldeles för smärtsamt att tänka på.

Och ändå. Jag tillåter mitt regn att forsa, utan att jag försöker ta skydd. Jag tillåter mig att inte vara tacksam och ödmjuk, tillåter mig att avundas andra det som de har och som jag skulle vilja ha. Synen. Bara jag hade den. Men det har jag inte och det kommer jag inte att få. Jag tillåter mig själv att rämna totalt, det är välkända trakter för mig och jag plockar ihop mig själv, pusslar i ordning mitt individpussel så snart det är nödvändigt. Jag är ganska bra på det, även om jag tycker att det har blivit svårare med åren. Konstigt, folk säger att det mesta går lättare när man blir äldre.

Jag kan vägleda i acceptans, men jag går inte själv särskilt långt upp på acceptansberget. Jag kan få människor att ge upp en omöjlig och plågsam kamp mot det oföränderliga, få dem att välja att komma ned från kampberget, men det är där uppe som jag själv har mitt hem.
I alla fall idag.

Annonser

2 kommentarer

  1. Fantastiskt bra skrivet! Känner igen mig i precis allt.

    1. Tack, det var kul att höra! Det är annars hemskt lätt att tro att ingen annan – bara jag…

Lämna ett svar till joakimnomell Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: