Missriktade krafttag

Det var en gång en person som gick till tandläkaren för sin drygt årliga tandundersökning. Tandläkaren gav det glädjande beskedet att inget behövde åtgärdas, personen behövde inte komma tillbaka. Men… Det var bara några saker.

– Du har tandborstskador, sa tandläkaren. Du borstar för hårt, du använder alldeles för mycket kraft. Du har skadat tandköttet och blottlagd rötterna. Det är därför du har ont ibland.
– Va, oj!? Personen gav ifrån sig ett halvt roat, halvt förvånat utrop. Personen hade trott sig om att vara ganska bra på att sköta sina tänder.

Personen började nu se bilder av sitt vardagsliv flimra förbi. DE där hemska bråttom-mornarna under arbetsveckorna. Alarmet som ringde och ringde, medan personen bara gav ifrån sig ett irriterat läte, kröp in under täcken och kuddar och fortsatte med att sova. Det hände ganska ofta att personen i de lägena drömde en dröm där ett störande bakgrundsljud spelade en viktig roll. Exempelvis kunde personen drömma om ett viktigt telefonsamtal som inte gick att genomföra på grund av allt oväsen. Utanför drömmen, i personens verklighet, for hunden upp ur sin hundsäng, sträckte på sig och skyndade fram till personens säng. ”Fan”, sa hunden, ”vad det låter här, gör något åt det där, nu!”. Hunden gnällde och ylade lite, hoppade upp med sina framben i personens säng, forcerade täcken och kuddar och blottade personens ansikte. En uppfordrande tunga började med stor kraft arbeta sig in i personens dröm, vilket alltid gav det resultat som hunden hade tänkt sig.

I nästa scen masade sig personen ur sängen och började med plågad uppsyn släpa sig runt i sin lägenhet, ge hunden mat, ge sig själv något att dricka. Under tiden pågick ett massivt klagande och gnällande inom personen, över dagen och veckan som pockade på med sina, enligt vad personen ansåg, orimliga krav. Sedan drabbades personen plötsligt av insikten om att det var bråttom. Personen klädde och fixade sig fortast möjligt, det sista bestyret var vanligtvis tandborstningen. En grundlig sådan. Borst borst borst! Med musklerna omedvetet spända inför den försening som redan uppstått. Med musklerna spända inför den dag och vecka som väntade, men som personen inte hade någon större lust med. Borst borst! Tandborstens borst pressande sig in i tandköttet, blottläggandes de känsliga rötterna. Hahaha! Personen som nu låg hos tandläkaren och tittade på sig själv utifrån, måste faktiskt skratta åt sig själv. Vad annat kunde man göra?

– Sedan undrar jag hur det går med tandtråden? Fortsatte tandläkaren.
Personen tänkte efter. Förra gången hade personen väldigt mycket tandsten och fick komma tillbaka två gånger för att ta bort allt. Det hade inte varit så kul. Därför hade personen tagit till sig tandhygienistens råd och under det senaste dryga året varit mycket nitisk med tandtråden. Varje kväll hade personen vårdat sina tänder med tandtråd, trots att det faktiskt var både långtråkigt och ibland lite smärtsamt. Detta berättade personen för tandläkaren, med stolthet i sin röst. Tandläkaren verkade inte särskilt imponerad.

– Hur gör du när du använder tandtråden?
– Ja, alltså, finns det så många sätt att göra det på? Jag liksom kör ned tråden mellan alla tänder och kör lite fram och tillbaka.
– Hm, sa tandläkaren, jag tror inte du använder rätt teknik. Du ska föra tråden först längs ena sidan av tanden och sedan längs den andra. Det är tandsidorna som ska rengöras med tråden. Jag tror att du använder för mycket kraft. Och tanken är inte att du ska såga ned i tandköttet, för då blir det blödningar och det har du.
– Oj…? Jaha…? Personen kände sig först lite förorättad över alla synpunkter som tandläkaren hade, men sedan mer uppgiven. Gör jag ingenting rätt? Frågade sig personen.

Personen gled därefter in i en kortare, privat självrannsakan. Tandläkaren satt tyst och klickade med sin dator. Personen funderade på det här med felriktade krafter. Krafter som användes på fel sätt, vid fel tillfälle, exempelvis vid tandborstning och tandtrådning, då kraft tydligen inte alls var rätt metod. Var detta inte i själva verket ett genomgående tema i personens liv? Var det inte rätt ofta som personen riktade sina krafter åt fel håll, som till exempel ändlösa funderingar kring döden, åldrandet, jobbiga människor, jobbiga händelser, befarade händelser och så vidare? Jo, det var rätt ofta, funderade personen vidare. Tandskötseln var väl bara den där berömda toppen på det minst lika berömda isberget?

Tandläkarens röst kallade personen tillbaka till nuet.
– Sedan ser jag att du har en bitskada här på ena sidan. Har du bitit dig?
– Eh… Nu kände sig personen faktiskt lite, som man brukar säga, tagen på sängen. Vad var det här för en pedantisk tandläkare? Ja, personen hade råkat bita sig i samband med en måltid för flera veckor sedan, var inte det något som hände de flesta? Personen hade faktiskt helt glömt bort det, konstigt att det fortfarande kunde synas. Personen försökte förklara detta för tandläkaren.
– Hm, sa tandläkaren, nästan med ett bekymrat tonfall. Du måste vara försiktig. Om du biter dig ofta kan det bildas en förhårdnad.

Nu började personen tänka att tandläkaren kanske var lite ängslig av sig. Hon gjorde verkligen en grej av ingenting. Att låta bli att bita sig var ungefär som att låta bli att snubbla, halka och så vidare. Och vadå förhårdnad, det brukade man väl inte få i munnen, det var väl snarare fötterna som kunde drabbas av sådant. Och vad trodde tandläkaren egentligen? Att personen brukade ägna sig åt att bita sig frivilligt, som en form av självskadebeteende? Nej, personen kände att tandläkaren behövde bli lugnad, så personen försökte tala lugnt och förtroendeingivande till tandläkaren. Försökte förmedla att alla synpunkter som tandläkaren hade gett, var jättebra och jätteviktiga och verkligen hade bitit sig fast, så att säga. Att personen definitivt skulle ändra sin tandborstnings- och tandtrådningsteknik genast och även äta lite mer försiktigt framöver. Det senare passade egentligen väldigt bra in i personens övriga intensioner för närvarande, då personens jeans hade börjat sitta lite hårt på sistone och personen redan hade bestäm sig för att vara lite mer försiktig med ätandet. Men detta berättade personen inte för tandläkaren.

Tandläkaren verkade inte vara helt tillfreds, men det var ju å andra sidan inte personen heller. Den ene tycktes befara att den andre dolde någonting alternativt tog alldeles för lätt på saker. Den andre tyckte att den ene var lite väl misstänksam och nitisk. Men de skildes ändå som vänner, tror jag och personen påbörjade beteendeförändringar redan samma kväll.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: