Jag gick före dig

”Vilken mat vill du ha idag?” undrar personalen i jobbmatsalen. Det finns bara en vegetarisk billig dagen-eftermatlåda kvar, sedan finns dagens vegetariska nya men dyra mat. Jag väljer den gamla, billiga maten. Sedan ger jag hunden kommando att gå och söka upp disken, alltså kassans disk, inte disken efter matgästerna. Hunden startar direkt och stegar iväg, hon visar disken med nosen, stannar ett par steg från stället där man betalar. Jag berömmer henne. Samtidigt noterar jag att någon går förbi mig och ställer sig före mig. För stunden är kassan obemannad, så vi blir stående där ett tag i kö, jag och den som gick före.

Jag funderar. Gick den där personen verkligen före mig? Varför då? Såg personen inte mig? Såg personen mig men valde att strunta i det, utnyttja situationen? Såg personen mig men tyckte att mycket tydde på att jag inte alls var på väg till kassan med min matlåda, utan i stället bara tänkte vandra runt lite planlöst i den här matsalen med min matlåda? Nästa sak jag funderar på är varför jag ens bryr mig om det. Är det väldigt viktigt för mig att det sociala spelreglementet hålls, att rätt ska vara rätt? Eller är jag en sådan där sur och lättkränkt typ, med högsta beredskap för att spåra tecken på överträdelser mot min person?

Fast eftersom vi ändå bara står här och väntar på kassapersonalen, jag och den som gick före mig, skulle jag ju kunna göra ett litet experiment. Kan jag, på ursvenskt vis, det vill säga utan att säga något, göra den där personen medveten om att jag är medveten om den där personen? Mina systrar påstår att jag kan blänga på människor, trots att min syn och förmåga att fokusera blicken är ungefär lika med noll. Är inte det precis vad man skulle kunna göra när någon just trängt sig före i kön, blänga? Jag vet inte om den där personen har fokus åt mitt håll, men om inte kanske mitt blängande ändå kan kännas på något sätt. Så – jag sätter i gång. Fokuserar intensivt på personen. Skickar en ordlös fråga: ”det kan väl inte vara så att du gick före mig, eller hur?”

Det fungerar. Han harklar sig, ja, för det är en han. ”Jag gick före dig”, säger han. Inom mig tänds en liten triumf. Haha! Jag kan tala med min blick! Haha, jag kan blänga och haha! Jag hade rätt! Han gick före mig och han var medveten om det. ”Ja”, säger jag. Inget mer. Jag ler inte. Jag säger inte ”det är ingen fara” eller något annat överslätande. I samma stund dyker personalen upp, hon som gav mig matlådan. Hon har stenkoll på turordningen och betjänar mig före honom. Först då ler jag, mot personalen och sedan mot honom.

När jag ska gå, måste han ta ett par steg bakåt och trycka sig mot väggen för att jag ska kunna passera förbi. Det känns bra. Han gick före mig, men jag går före honom.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: