Som teskedsgumman

Hon har försökt nå mig flera gånger angående mina ansökningar om bidrag för arbetshjälpmedel. Hon har lämnat flera meddelanden på min jobbtelefon och mobil, där hon har talat ovanligt tydligt och långsamt. Jag har haft väldigt ont om tid, jobbstress, som ofta i slutet av en termin. Jag har inte haft ro att lyssna klart på hennes meddelanden. Jag behöver verkligen komma i kontakt med henne snarast, men jag förhalar det. Självklart dyker de upp i mitt liv med jämna mellanrum, alla dessa handläggare, bedömare och hjälpbehovens ordningsmän. En och annan överraskar mig med att bete sig helt normalt. De flesta prövar mitt tålamod. Till saken hör inte alls att somliga i min närhet, under årens lopp, har antytt att mitt tålamod kanske skulle behöva utvecklas.

Just den här dagen har varit så intensiv, att min hund har fått vänta en timme extra på sin lunchrastning. Väl ute känner jag hur skönt det är att röra på kroppen efter allt satans sittande. Låta musklerna och hjärnan slappna av. Jag njuter. I alla fall i tre minuter – tills det börjar regna. Och tills hon ringer.

Hur kommer det sig att jag ofta känner mig så liten i sådana här samtal? Nyss var jag en kompetent medarbetare med ansvarsfulla arbetsuppgifter, men – poff! Jag krymper. Som teskedsgumman. Det jag säger och vill, går inte riktigt fram. Dessutom hör jag mig själv uttrycka mig lite konstigt mellan varven. Är jag nervös? Just det här samtalet borde verkligen inte vara något särskilt. Mina ansökningar är ingenting särskilt och den ena ska dessutom återkallas. Det borde gå snabbt och enkelt, men det gör det naturligtvis inte.

Hon talar så pass tydligt och långsamt att det låter som att hon håller på att läsa in en talbok för personer som är i behov av lättläst och lätthört. Tro nu inte att jag gör mig löjlig över sådana typer av inläsningar, det är bara det att just det här inte är någon sådan inläsning, vad jag vet. Det är ett telefonsamtal med en stressad människa, som går i det tilltagande regnet med sin hund i en öde park och som har bråttom tillbaka till sina arbetsuppgifter. För att kompensera och vinna tid, talar jag själv extra snabbt.

Hon: går det bra att ha ett samtal?
Jag: Ja absolut, om det inte tar för lång tid.
Det var nog fel svar. Hon blir tveksam, talar ännu långsammare, vet antagligen med sig att det behövs tid, för att hon ska hinna tala, tänka och skapa ordning.
Hon: Ska jag ringa dig när du har kommit hem?
Jag: Nej nej, jag kommer aldrig hem, jag är jämt på jobbet. I min röst en skymt av bitterhet över den upplevda obalansen i mitt livspussel.
Hon: Oj då, oj då, är du jämt på jobbet? Det var ju inte bra, för det är viktigt att vi har ett samtal, hur ska vi göra då tycker du?
Jag: Jo men vi kan ha det nu, för jag är ute med hunden. (Hmm, vad har hunden med det här att göra?)
Hon: Är du ute med hunden? Hon låter väldigt förvånad.
Jag: Ja, jag har en rast alltså, så det går bra, vi kan ha ett samtal nu.

Regnet tilltar. Jag känner hur jag redan börjar bli lite mindre. Låter nog inte riktigt förtroendegivande, snarare som om jag bara säger lite vad som helst. Varför kan jag inte uppföra mig som en vanlig vuxen människa? Jag känner att jag behöver återupprätta mig själv och sätter i gång med samtalet. Börjar prata på om den ansökan som jag vill återkalla. Förklarar att den gäller en anpassning som är tänkt att genomföras längre fram, efter att jag har slutat på det här jobbet. Vi kan typ makulera den direkt tycker jag, men så lätt går det inte.

Hon: Ska du sluta på ditt jobb? Jag gör ett jakande läte.
Hon: Ska du avsluta din anställning på xxx-kliniken på xxx-sjukhuset i xxx läns landsting? Jag bekräftar igen.
Hon: (sätter i gång med en lång utläggning omöjlig att återge) Har du fått ett annat arbete? Ska du vara arbetssökande? Du vet väl att du måste anmäla till försäkringskassan om du slutar en anställning så att vi kan fatta beslut om du fortsatt behöver dina beviljade arbetshjälpmedel. Men om du ska söka arbete så antar jag att du har behov av dina beviljade arbetshjälpmedel, men du måste ändå anmäla det så att det kan fattas ett beslut. Vad har du för hjälpmedel?

Jag försöker med svag, teskedsliten röst förklara att alla mina hjälpmedel är gamla och därför avskrivna och därför inte kan återtas. Att de flesta av hjälpmedlen inte har beviljats av FK, utan av AF. Att FK främst har beviljat bidrag till specialprogrammeringar i min skärmläsare och att dessa ju skulle vara rätt svåra att återta. Att jag inte heller skulle ha någon nytta av dem, eftersom de är knutna till journalprogrammet på just min arbetsplats. Hon verkar inte höra. Hon säger att jag i alla fall behöver se över besluten om beviljade hjälpmedel, anmäla till FK när jag slutar min anställning och att det är mycket viktigt att jag tar med mig alla beviljade hjälpmedel när jag slutar min anställning. Jag försäkrar henne om att jag kommer att göra det. Hon låter sig inte lugnas så lätt.

Regnet tilltar. Hunden rusar runt med en pinne. Jag har lite svårt att sköta min orientering samtidigt som jag lyssnar på handläggaren, lyssnar efter hunden, lyssnar efter eventuella medpromenärer i parken, plus tänker på mina arbetsuppgifter och tiden som rinner iväg. Detta får till följd att jag är nära att vandra rakt ned i ån. Jag korrigerar mig ljudlöst tillbaka till gångvägen. Jag har nu gått mer än ett varv i parken, det vill säga över 1100 meter. Och vi har inte ens börjat tala om den aktuella ansökan än. Handläggaren pratar på, sakta, tydligt. Jag försöker avbryta henne, men då pratar hon bara lite högre. Hon vill tydligen tala till punkt, så jag måste vänta tills det kommer en sådan i hennes mening, en punkt alltså och då försöka avbryta henne. Jag väntar. Jag har blivit ganska blöt.

Och äntligen! Hon har talat klart. Jag tar sats:
Jag: Jo… och den där andra ansökan, den om batteriladdare, den är det ganska bråttom med för den håller på att gå sönder. Det blir tyst.
Hon: Okej… ska vi prata om den andra ansökan nu?
Jag: Ja, gärna.
Hon: Okej… Ja men då ska jag ta fram den nu… Ett ögonblick bara… Ja du vet, allt skickas ju till en särskild central och skannas in så allt finns här i systemet.
Jag: Ja, jag vet.
Hon: Så vi ska se här om jag hittar den… Ja, här är den. En batteriladdare… Menar du en laddare, alltså som har en sladd som man ansluter till nätet och en sladd som man kopplar in i en apparat för att ladda upp uppladdningsbara batterier, eller menar du själva batteriet?
Jag: Nej, jag menar själva laddaren.
Hon: Inte batteriet? För du vet att om det är batteriet, så ska det ingå i servicen och det lämnar vi inte bidrag till. Om det inte ingår i servicen så får du bekosta det själv.
Jag: Okej, men det är i alla fall inte batteriet, det är själva laddaren.
Hon: Okej, det är själva laddaren säger du. Hur behöver du den här batteriladdaren för att klara ditt arbete?

Jag förklarar att laddaren är till mitt anteckningshjälpmedel, som jag för anteckningar på under möten, patientkontakter, utbildningar, allt. Hon börjar då fråga om anteckningshjälpmedlet, vad det heter, när jag fick det beviljat osv. Hon undrar om det är FK som har gett bidrag till detta hjälpmedel, hon kan inte hitta det bland besluten.
Jag försöker förklara turerna kring mina flyttar mellan olika städer och län, mellan studier och arbete, att mitt anteckningshjälpmedel först var ett studietekniskt hjälpmedel men sedan blev ett arbetstekniskt hjälpmedel genom arbetsförmedlingens försorg. Hon låter sig nöjas.

Nu har jag gått mer än två varv i parken. Hunden har tröttnat och går vid min sida. Jag är genomblöt. Jag kommer lite snett och fastnar i en snöpinne, som den optimistiska kommunen har satt upp i parken eftersom de tror att det kommer att bli snö den här vintern. Snöpinnarna sitter väldigt nära vägen och jag har svårt att parera för dem. Den här lägger sig ned efter vår närkontakt.

Hon: Så den här batteriladdaren är alltså trasig och går inte att reparera? Har det här företaget, vad var det för företag nu igen, har de sagt att det inte går att reparera den?
Jag: Jag tror inte att man reparerar batteriladdare. De har helt enkelt en viss livslängd och sedan behöver man byta ut dem. Så är det ju med mobilladdare och sånt. Den är väldigt gammal, mer än tio år.
Hon: På vilket sätt är den trasig?
Jag: Jo alltså, den luktar bränt. Och själva sladden blir varm när man använder den. Den kommer nog snart att brinna upp.
Det sista var kanske att ta i, jag har ingen aning om den snart kommer att brinna upp, men jag känner väldigt starkt att jag behöver få fart på henne, göra henne redo att gå till beslut.
Hon: Oj då, oj då…! Hon låter lite orolig.
Och nu börjar det äntligen hända något. Hon är verkligen på väg att gå till beslut! Jag har gått tre varv det vill säga mer än tre km. För jag har bara fortsatt att gå och gå under samtalet. Det kändes bättre att gå än att stå i regnet och jag kunde inte gå in på sjukhuset där jag jobbar, för då skulle samtalet brytas direkt. Jag ville inte be att få återkomma senare, ville få samtalet ur världen fortast möjligt. Trodde inte att det skulle ta 30 minuter att tala om en batteriladdare och dess bakgrund.

Hon: Okej, men då tror jag att det är precis som du säger att din batteriladdare inte fungerar längre, den är gammal och det är en sådan sak som inte håller hur länge som helst kanske. Den är inte möjlig att reparera, så du behöver en ny laddare, för att kunna använda ditt anteckningshjälpmedel som du har behov av dagligen i ditt arbete.
Jag bekräftar.
Hon: Okej, men då så, då fattar jag beslut om detta då.

Innan samtalet tog slut, berättade hon länge och väl om olika betalningsförfaranden och vad jag förväntades göra med de olika beslut och papper som skulle skickas runt i mitt ärende. Sedan fick jag äntligen lägga på.

Jag har förstås inte kunnat återge det här samtalet ordagrant, men i stora drag. Egentligen är samtalet i sig inte ovanligt konstigt, otrevligt eller snurrigt. Det är ett ganska vanligt handläggarsamtal. Min känsla i samtalet är också den vanliga handläggarsamtalskänslan, känslan av att bli liten. Inte någon särskilt uppseendeväckande eller upprörande känsla, men en återkommande känsla i mitt liv. Den riktiga teskedsgumman kunde inte själv bestämma när hon skulle bli liten och när hon skulle bli som vanligt igen. Det bara hände. Det är inte likadant för mig. För efter ett sådant här förminskande, infantiliserande samtal, kan jag bestämma mig för att snabbt växa upp och fortsätta med mitt vuxenliv. Men jag tycker att det är svårare åt andra hållet, alltså att gå från vuxen till liten. Det är som att jag inte kan förhindra det. Det stör mig.

Det är ofta som jag rör mig mellan de här olika ytterligheterna. Ibland är jag en mindre vetande hjälpmedelsbrukare, vars eventuella behov av en batteriladdare måste undersökas minutiöst. Andra gånger är jag den mest erfarna kollegan, vars dörr man oftast knackar på för att få råd och stöd i något ärende. Sedan – pang poff så är jag en liten färdtjänstanvändare som fraktas runt likt ett kolli, utan minsta makt över det egna resandet, som samplaneras med andra lite hur som helst, som upprepade gånger måste säga till chauffören att absolut inte öppna bakluckan till kombin där hunden är förrän jag har gett klartecken, men utan att mitt budskap går fram. I nästa scen är det jag som håller i en gruppsession baserad på KBT eller en utbildning för anhöriga inom ramen för mitt arbete. Ena stunden är jag en sådan som man kan mota bort från allmän plats med hänvisning till min ledarhund, oavsett hur bra jag är på att diskutera och informera. I nästa stund är det jag som håller i en utbildning för representanter från primärvården, där jag själv agerar representant för specialistvården. Ena gången utreds jag av en handläggare, andra gången möter jag en handläggare inom ramen för mitt yrke, för att överföra information och kunskap på önskemål från en patient. Från barnroll till vuxenroll, från ovetande och hjälpbehövande till i högsta grad vetande och autonom.

Utåt sett behåller jag ofta fattningen, men inuti kan det ibland vara svårt att hänga med i svängarna. Jag märker hur jag ständigt brottas med litenhetskänslan, hur jag oroar mig för att ses som liten och därigenom bli liten. Även om jag för tillfället kanske kan sägas befinna mig i en yrkeskris, eller kanske snarare en arbetslinjenkris, sänder jag ändå många tacksamhetens tankar till min nuvarande arbetsplats och yrkesroll. Där har jag av andra betraktats utifrån mitt yrke och utifrån den kunskap och erfarenhet jag successivt tillägnat mig. Där har jag varit jämlik i förhållande till kollegor och arbetskamrater.

I patientkontakter har jag varit ytterst medveten om mitt överläge och deras underläge. Jag har strävat efter att minska obalansen i maktförhållandet genom att fråga hur de känner inför samtalet, prata om syftet med samtalet som jag ser det och som de ser det. Informera om vilka frågor jag brukar ställa och deras rättigheter och möjligheter kring samtalet, till exempel att fråga för att förstå, att avböja att svara och liknande. Jag har försökt få de att känna det som att vi hjälps åt med samtalet, att vi båda är experter, jag för att jag har fördjupat mig i den typ av problematik som de söker för, de för att bara de vet hur de upplever sin problematik, vad de tänker, känner och gör kring sin problematik. Jag tror att det här är en anledning till att jag ofta har fått väldigt fin feedback från patienter efter samtal. ”Det här kändes bra,” är en respons som de ofta gett.

Jag skulle inte vilja påstå att jag alltid har lyckats med mina föresatser att minska maktglappet i patientkontakter, verkligen inte. Då vore jag antagligen en övermänniska. Jag säger bara att jag har försökt och det tror jag är mer än flertalet handläggare och bedömare har gjort och kommer att göra i sina samtal med mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: