Som en öppen bok – dåliga råd 2

Jag är inte någon utåtriktad person som gärna talar med främlingar om ditt och datt. När jag hamnar i konversationssituationer, blir jag nervös och uttråkad i en märklig kombination. Till viss del beror det säkert på att jag fort tröttnar på lättsamhet och uppvisning, som jag tycker att konversation ofta handlar om. Jag vill hellre prata på allvar och så är jag nog usel på att göra mig till. Jag glömmer ofta bort artigheter som att framföra hälsningar, tacka för senast och liknande. Nej, konversation är inte mitt rätta element.

Ett annat skäl till min ovilja att konversera och möta främlingar, är min vaksamhet mot blindfrågor. Blindfrågor inträffar när människors nyfikenhet börjar pocka på inom dem, nästan som ett primärt behov som de inte kan styra över, som att bli bajsnödig. Det bara måste ut, allt det där de undrar över. Hur saker egentligen är för en sådan som jag. Hur saker fungerar och känns och hur allting började.

Ett utmärkande drag hos en blindfråga, är att den hoppar över ett antal steg i den annars så förutsägbara konversationsgången. Den framkastas utan någon som helst förvarning eller uppvärmning. Som om dammsugarförsäljaren inte skulle ringa på, utan i stället klättra in genom ett fönster, eller ordna fram en huvudnyckel och bara klampa på. Som om jag skulle sitta på en middag och konversera med min obekanta bordsgranne om husrenovering och så mitt i en mening börja fråga om vederbörandes sexliv eller fotsvett. Vadå, sex är väl inget konstigt, det är ju den naturligaste sak i världen, vad skulle det vara för känsligt med det? Och fotsvett, ja, jag fick en känsla av att du möjligen kunde veta en del om detta, det måste ju vara jobbigt. Hur gör man, måste man byta strumpor flera gånger om dagen? Använder man någon sådan där fotdeodorant eller vad finns det för hjälpmedel? Har det alltid varit så här, är det medfött?

Ett annat karaktäristiskt drag hos en äkta blindfråga, tycker jag är att den inte för situationen framåt. Den är inte nödvändig för att förse en person med kunskap som leder till att jag klarar mig bättre i ett visst sammanhang. Om jag kommer in i personalrummet på mitt arbete och tänder taklampan och någon där frågar om jag kan se ljus och mörker, så är det en relevant fråga. Det kan vara bra för mig att de känner till att jag orienterar mig efter konturer och kontraster. Vintertid gillar de att myspysa med släckt i taket och tända ljus. Då blir det svårt för mig. Om de frågar ifall jag kan ana öppna skåpluckor eller diskmaskiner, så tycker jag inte heller att det är en blindfråga. Det är helt enkelt något de behöver veta om just mig som gagnar mig där och då. En äkta blindfråga ska vara lösryckt och irrelevant.

Någonstans på vägen, (var det de obetänksamma rehabtanterna nu igen?) fick jag uppfattningen att det var bra om jag svarade på människors frågor om min synskada. Dels var det trevligt att göra så, dels skulle det vara till nytta för mig själv att bidra till mina medmänniskors upplysning. Mina svar skulle öka deras kunskap och förståelse och då skulle det bli lättare för mig att leva i den här världen. Som barn, ungdom och ung vuxen, ifrågasatte jag inte detta. Jag tyckte inte om att svara på frågorna, men jag gjorde det ändå. Överallt. När som helst. För blindfrågor har ingen tydlig början och inte heller något tydligt slut. De kan överleva i de mest omöjliga miljöer, de är totalt motståndskraftiga och förökar sig i ljusets hastighet. De kan ofta känna av sitt offer på mycket långt håll.

Beakta särskilt miljöer som:
1. En färdtjänsttaxi. Jag skulle vilja påstå att färdtjänstchaufförer är sjukt, galet och oformligt nyfikna. Sätt dig aldrig i framsätet!
2. Fester. Fulla människor som inte vågat växla ett ord med dig i nyktert tillstånd, men som plötsligt, med hjälp av alkoholen, erfar ett genomgripande, socialt uppvaknande. Detta i kombination med att de där tentaklerna, som är till för att känna av stämningar och revirgränser, tentakler som de eventuellt hade innan de berusade sig, faller av som löv om hösten.
3. Hjälpsituationer. När du behöver hjälp, finns en överhängande risk för att blindfrågor kommer att börja glida fram mellan läpparna på din tillfälliga hjälpare.
4. Väntsituationer. Om du väntar i kö med andra, till exempel i bankomatkö. Om du ska åka tåg och råkar sitta bredvid en främling medan ni väntar på att tåget ska komma fram. Var på din vakt.

Men är det verkligen så förskräckligt att folk frågar lite om ens syn? Det är ju inte alls illa menat. Det kanske rentav kan leda till något mer, en bekantskap. Kan det inte vara lite trevligt att småprata en stund, kan man inte bjuda på det? Varför förvandla sig till en kaktus när man har chansen att få vara en väldigt speciell och sällsynt blomma?

Jag blev trött av att svara på frågorna. Jag blev tom. Jag kände mig använd. Jag kände mig arg och ledsen också, eftersom många frågor var så satans korkade och klumpiga. Jag kände mig som ett undersökningsobjekt. Jag var intressant bara för att jag betraktades som något annorlunda, inte alls som en vanlig människa med en vanlig människas behov. Jag var inte en jämlike. Jag var en informationsbroschyr. Jag var med i en intervju som jag inte hade samtyckt till. Frågorna kröp närmare och närmare, smetade sig fast. Jag var lite omväxling i någons trista vardag. Jag var en happening. Jag var som en sagofigur som hade promenerat rakt ut i verkligheten. Jag förväntades öppna mig som en bok, sida efter sida, djupare och djupare in i berättelsen.

De här frågestunderna gav mig ingenting. Det var helt ensidiga samtal. Jag ville bara avsluta, gå därifrån, säga nej, men jag visste inte hur. När jag fick min första ledarhund blev allt annorlunda. Ett litet kommando till hunden och så lämnade vi alla de där situationerna. I förebyggande syfte eller mitt i en blindfråga. Vilken lättnad!

Hur tänkte de, de som sa att det skulle bli bättre för mig om jag svarade på blindfrågor? Mina svar var ju knappast någon generaliserbar kunskap. Mina svar var bara min berättelse och mitt privatliv. Någon annan i ”min situation” skulle ha svarat på något annat sätt. Så någon upplysningskampanj skulle det knappast kunna bli fråga om. Men kanske kan den tillfredställda nyfikenheten hos den som får svar på blindfrågor, bidra till att vederbörande känner sig mer välvilligt inställd till mig. Det i sin tur kanske gör personen mer benägen att vara till hjälp för mig, men för detta finns verkligen inga garantier.

Om jag drev en privat syncentral, skulle jag lära dem som kom dit att blindfrågor är något som förekommer i stor utsträckning ute i samhället och att man väljer själv om man vill besvara dem. Man skulle också få hjälp att hitta sitt eget bästa sätt att bemöta blindfrågor på.

Och nej, det kanske inte knäcker någon att i oändlighet svara på hur man drömmer, om man har en assistent som fixar ens frisyr, om man räknar steg, hur man vet vilka kläder man har på sig, om ens partner också är… ”i samma situation”, om man har bättre luktsinne än andra, hur man kan laga mat, om man är hel- eller halvblind och hur det blev så, om man har gått i vanlig skola, om man vet hur rött ser ut och så vidare. Verkar ju ganska oförargligt, eller hur? Ändå kan det mycket väl vara det jävla tråkigaste som finns att prata med andra människor om. Jag tvivlar också på att det kan vara särskilt utvecklande för hjärnan. Personligen har jag slutat att bete mig som en öppen bok och jag gillar att låta bli att svara på blindfrågor. Det kan leda till att människor blir förorättade, men det kan också leda till att de börjar reflektera. Reflektion tycker jag verkar vara en underskattad företeelse i det moderna samhället. Mer reflektion åt folket!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: