För att livet är så kort

Först funderade jag fram och tillbaka i några år. Det kändes som att gå i en labyrint, gångar hit och dit, fram och tillbaka, men mest tillbaka. Gångar som ledde in i varandra på ett förvirrande sätt – men vad farao, här var jag ju nyss! En del gångar tog slut, men ingen gång ledde ut.

Fast vad vet jag om labyrinter? Jag har faktiskt aldrig gått i någon äkta labyrint. Jag har nog mest läst om labyrinter. Ofta uppträder de i en särskilt dramatisk stund, när en huvudperson verkligen behöver komma till en bestämd punkt fortast möjligt. Då – ”plopp!” så uppenbarar sig en labyrint och huvudpersonen irrar runt där en tid, bara för att det ska bli lite mer spännande. Ofta finns det en del otäckheter i huvudpersonens labyrint också, allt för att höja spänningen ytterligare ett snäpp.

Så nu säger vi att jag var huvudpersonen och gick omkring i en labyrint. I min labyrint fanns det också en del otäckheter. Skrämmande röster som dök upp och framförde olika obehagliga meddelanden. På ett ställe hoppade alltid en entonig röst fram, som mässade:
”du ska jobba tills du blir minst 67 år, du ska gå till ditt arbete dag efter dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, decennium efter decennium. Du ska arbeta mer och mer effektivt men med större och större svårighet. Du ska bli trött och tröttare och när det inte går längre, ska du gå i pension. Du kanske får några fräscha år efter det, men å andra sidan kan du inte ta något för givet.”
Jag höll för öronen, backade bakåt, flydde in i en tyst och skön sidogång.

Snart gled det fram en röst som frågade: ”har du bestämt dig än, har du bestämt dig än? Är du kvar på samma ställe än, har du inte kommit på något än?” Jag värjde mig och gick vidare. I min labyrint fanns med jämna mellanrum små diken som man måste kliva över. Från alla diken kom det upp en väldigt bekymmersfri röst med det korta enkla meddelandet: säg upp dig, skaffa ett liv!” Tyst, sa jag, du lever ju i en annan värld.

Efter en ovanligt lång och tyst gång, brukade det komma fram en kör som sjöng glada jullåtar. Alla som ingick i kören hade sångoförmögna röster och känslan var densamma som när man gnisslar med besticket på sin tallrik. De sjöng bland annat:
”Om du säger upp dig är du galen och du kommer inte att få något mer jobb. Du kommer att hamna utanför, utanför allt!” ”Du måste spara till din pension, göra rätt för dig, inte tära på system!” ”Du har en inre latmask, den växer, utplåna den, ta Axilur eller Milbemax!” ”Ansträng dig lite mer, sök jobb, sök alla jobb som finns, vad som helst, skriv ansökningar varje dag, skicka intresseanmälningar till arbetsgivare, ring runt, säg att du är driven, ambitiös, självständig och samarbetsvillig, säg att handikappet inte kommer att märkas alls, säg att du står och faller med ditt arbete, står och faller!”

Den där kören fick mig alltid att säcka ihop en stund. Med händerna för öronen, med en återhållen spark i ena benet och en tjock smet av uppgivenhet i mitt system. Om jag i den stunden hittade ett brunnslock som ledde ned till labyrintens källare, gled jag ned där utan en tvekan. I just de stunderna, hände det ofta att det kom en mycket lugn och behaglig röst från en punkt i golvet. Den pratade lite tyst så att man fick lov att lyssna lite extra för att höra den. Den sa: ”du ska försöka lära dig uppskatta det du har, du är rastlös, du behöver hitta din inre harmoni”. Den talade tröstande men det var den inte.

Jag fortsatte att gå omkring där. Gick och gick, backade undan, flydde in i sidogångar, säckade ihop mellan varven och fick ibland lite salt i såren från någon falsk tröstare. Började känna igen alla de där rösterna väldigt väl. Började känna igen gångarna väldigt väl. Hur skulle jag komma ut?

Då hittade jag en stege. Jag började klättra upp. Kände ett luftdrag komma närmare. Såg att det blev ljusare och ljusare. Är det här vägen ut? Var det så enkelt, jag trodde att jag skulle använda gångarna för att hitta ut, men jag skulle alltså klättra. Precis som det ofta är, man letar efter lösningen inom systemet istället för att gå utanför det. Man tror att man ska söka efter sin tappade nyckel under gatlyktans sken, men i stället ska man söka efter gatlyktan och lämna nyckeln kvar.

Stegen var väldigt lång, jag fick mjölksyra i mina ben. Jag kom upp på ett tak. Och nu då?
En otålig röst sa: ”Här måste man hoppa”. Nej! Jag backade, började treva efter stegens steg med mina av förskräckelse sladdriga fötter. ”Men varför har du kommit upp hit då?”
Jag visste inte, jag ville bara ut. ”Det här är ut”. Jamen du sa ju hoppa, jag vill inte hoppa och göra mig illa, jag vet inte vad som finns där. ”Det finns någonting där, du gör dig inte illa”. Vad finns det? ”Det vet man inte, det är olika för alla. Kom igen nu, hoppa bara, det finns någonting där säger jag ju”. Ja men jag vill veta vad, tänk om det inte blir bra! ”Om du inte ska hoppa, får du klättra ned nu”. Nej! ”Hoppa då, du måste bestämma dig nu.”
Men varför måste jag bestämma mig så fort? ”För att livet är så kort”. Okej. Okej, jag gör det. Jag gör det nu. Tack.

Så jag gjorde det. För att livet är så kort. Jag pratade med min chef och skrev under min uppsägning veckan därpå. För att en av de saker jag skulle ångra mest, om jag fick veta att jag bara hade en mycket kort tid kvar att leva, skulle vara just detta att jag bara väntade och väntade. Stannade kvar i tryggheten, plikttrogen och ängslig, utan att våga pröva någonting annat. Så nu har jag ytterligare några månader av trygghet och stabilitet, sedan… vad? Total ovisshet. Något blir det i alla fall, något annat. Jag vill tro att det kommer att lösa sig, men jag är inte en sådan person som tror att saker löser sig. Så i stället får jag sätta mitt hopp till att det inte blir helt omöjligt. Hoppas att jag kommer att klara av, vad det nu blir. Jag tror inte att det hjälper om du håller en tumme för mig, men du får gärna skicka vänliga och uppmuntrande meddelanden till mig om du möter mig i en framtida tankelabyrint.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: