Din vilja växer i ett träd i skogen

När jag var barn och vi bodde i stan, ville jag mest av allt i världen bo på landet och ha häst. Det kändes helt otroligt, men drömmen gick i uppfyllelse! Jag fick bo i det röda torpet uppe på kullen, med skogen runt knuten och hästarna på tomten. Många fina och fria barndomsår. Man kunde ta en lugn ensamritt i skog och mark, eller köra en vild kapplöpning i galopp med lillasystern över bondens ridförbjudna åkrar. Man kunde palla tomater på ett särskilt ställe och sedan galoppera iväg. Man kunde bygga hinder av den tjuriga grannens ved och låta hästarna hoppa där, trots att man inte fick för grannen. Fast varför fick man inte det? Kanske tyckte han bara inte om när andra hade roligt.

Vi hade smådjur också och det var så jag kom att bli vegetarian. Alla de där mer eller mindre sympatiska ungtupparna, som alla gol med olika röster och tonfall, de vänliga kluckande kalkonerna, de rymningsbenägna stora kaninerna, de småpratande, tillitsfulla ankorna. Inte kunde jag äta upp dem! Jag var tolv eller tretton, chockerad av insikten att bakom varje kött fanns en liten speciell individ. Mitt ställningstagande var helt emotionellt, men det var lika fast som den berggrund i vilken mänskligheten ämnar förvara sitt kärnavfall. Jag skulle aldrig mer äta kött.

När jag gick på gymnasiet, drömde jag intensivt om att få åka till USA och gå på en privatskola för ungdomar med synnedsättningar som fanns i Philadelphia. Jag tog reda på allt jag kunde om skolan, brevväxlade med före detta elever, skrev fondbrev, dagdrömde om livet som elev i the International Program. Skulle jag kunna få en sådan chans? Jag vågade inte tro på det. Men tänk, jag fick verkligen en sådan chans!
När USA-året var slut, kom alla hemska avsked. Alla nya vänner, den första kärleken. Det hade varit lite som på en öde ö, det där verklighetsfrånvända internatlivet. Tiden hade gått för fort. På planet hem, tänkte jag att det lika gärna kunde falla ned. Som tur var gjorde det inte det.

Nästa sak jag minns att jag ville, efter USA, var att gå en skrivarkurs. Det funkade också. Med hjälp av min mamma hade jag lyckats ansöka från andra sidan Atlanten. Jag började den kursen bara ett sommarlov efter min hemkomst från Philadelphia. Så fick jag alltså skriva i ett år. Nya intressanta människor. Det var häftigt.

Efter det var det inget särskilt jag ville, så jag lät mig i stället villigt ingå i andras planer. Jag blev i det närmaste uppraggad av en arbetsgivare, som närde en het önskan att få tag på en lämplig telefonist. Jag var omogen och oerfaren, insåg inte förrän långt senare att de kanske först och främst önskade sig en billig telefonist. Jag fick skandalöst låg lön, men det var mitt första jobb och därför stort ändå. Jag svarade i telefonen, kopplade folk hit och dit, gav information om priser och tjänster. Min röst blev mitt främsta arbetsredskap. Mycket märkligt med tanke på att jag hade avskytt min röst så länge jag kan minnas. Den är alldeles för mörk och utmärkande. Om det hade varit möjligt att skönhetsoperera den, skulle jag antagligen ha gjort det.

Nästa sak jag ville, var att ha ledarhund. Fast den viljan fanns inte från början, den snarare växte fram, kanske ungefär som kärleken i arrangerade äktenskap sägs växa fram. Förhållandet mellan en ledarhund och dess förare, kan förresten mycket väl liknas vid en sådan typ av äktenskap som jag just nämnde. Ett slags arrangerat förhållande där båda måste jobba tillsammans för att komma någonvart. Hur som helst, jag var 21 år och hade förlorat min häst under tragiska omständigheter. Mitt inre var ett tomrum och plötsligt fanns det massor med tid över som jag inte visste vad jag skulle göra med. Någon kom med ledarhundsidén, minns inte vem. Jag var försiktigt positiv. På informationskursen uppe i Sollefteå, fick jag för första gången pröva på att gå med ledarhund. Det var oförglömligt. Hundarna jag fick testa på, verkade inte vara i samklang med situationen. Den ena rörde sig knappt framåt, som om den gick i sömnen, eller som om den hade tagit ett par Sobril för mycket. Den andra hunden rörde sig snabbt och oförutsägbart hit och dit, plötsligt kastade hon sig iväg åt något håll för att hon hade hittat något ätbart på marken. Och ändå, där tändes faktiskt min vilja igen. Den berömda polletten ramlade ned. Jag fattade att en ledarhund skulle vara det samma som att få ett slags liv, trots allt.

Efter det tog det bara några månader innan jag fick beskedet från Hundskolan. Jag hade blivit matchad med en svart schäfertik. En stabil men kraftfull individ, kanske lite väl intresserad av jakt, men det framgick inte av informationen. De sa att de trodde jag skulle klara henne eftersom jag hade haft häst. Jag hade inga bilder av hur det skulle bli, bara att allt skulle bli väldigt mycket bättre tack vare henne. Så blev det.

Nästa sak som jag minns att jag verkligen ville, var att förändra min arbetssituation. Jag höll på att bli galen av understimulans i min telefonväxel. Upprepa samma fraser dag ut och dag in, vara trevlig mot människor som inte alltid själva var så trevliga. Det passade inte mig. Ibland fick jag ett skrattanfall mitt i ett samtal, kanske för att personen i andra änden av luren verkade så konstig eller knäpp, eller bara för att jag hade råkat säga fel, vända på något ord eller svamla till det. Då tryckte jag in sekretessknappen och gapskrattade. På andra sidan skrivbordet satt kollegan och bevittnade allt, vi smittade varandra med skratt. Samtidigt fortsatte personen i luren att prata på. Det var de underhållande stunderna. Det fanns trevliga människor där och jag lärde mig mycket av mitt första arbete. Men för det mesta var det tråkigt och dagarna släpade sig fram. Jag ville vidare.

Jag fick idén att utbilda mig till psykolog. Varför?
1. Jag hade antagligen inte en aning om vad det innebar.
2. Jag fick för mig att jag skulle passa som det.
3. Jag fick för mig att det kunde vara ett av ganska få yrken som en liten synskadad skulle kunna utföra.
4. Fler och fler av mina vänner gick på universitet, hade sysselsättningar som var vida mer imponerande än min telefonsyssla. Jag ville vara som dem.
5. Jag var uttråkad, uttråkad, uttråkad.

Först var jag tvungen att läsa upp mina betyg på Komvux. Det var faktiskt tufft. En lillasyster fick hjälpa mig med matten och pojkvännen fick hjälpa till med skanning av artiklar och kapitel ur böcker. Jag la ned hela min själ i detta, all min tid gick åt. Och jag klarade det! Jag kom in på min drömutbildning.

Vad var nästa sak jag ville? Under min långa utbildning, ville jag ofta ge upp och hoppa av. Min utbildning var för svår. Svår litteratur på krångligt akademiskt språk, svåra moment som ibland måste blindanpassas, vilket de kursansvariga inte alltid var så intresserade av. Svårt när halva kurser hann gå innan min kurslitteratur kom, svårt att snabbt lära sig hitta i nya miljöer när delar av utbildningen ägde rum utanför den bekanta institutionen. Jag skulle aldrig ha klarat detta om jag inte hade haft ett antal suveräna kurskamrater som stöttade mig, en pojkvän (inte samma som ovan) som ofta hjälpte mig med orientering i textmassorna, vänner och närstående som hejade på och uppmanade mig att fortsätta. Och jag tog mig igenom det, jag fick min examen! Åter en dröm hade gått i uppfyllelse.

Nästa sak jag ville, nej, behövde, var att få tag i ett jobb. Man måste arbeta i ett år under handledning för att få sin legitimation. Jag var livrädd. Mitt självförtroende var rackligt. Jag hade inte någon stark känsla av triumf eller stolthet efter att ha tagit mig igenom min utbildning, snarare var jag väl medveten om att jag hade varit tvungen att anstränga mig till mitt yttersta. Och nu skulle jag konkurrera med alla dessa begåvade seende, varför skulle någon arbetsgivare välja mig? Jag sökte två jobb och fick det ena. Det andra jobbet sa till mig att jag var jättebra och om det inte varit för min synskada så… Så får en arbetsgivare inte säga och inte göra. Jag skulle ha anmält dem, men vågade inte, orkade inte. Jag släppte det.

Nästa sak jag ville var att vara jättejättebra på mitt jobb som var ett vikariat. Det var massor, massor att sätta sig in i och jag fick snabbt ett stort ansvar och en hög arbetsbelastning. De första månaderna pendlade jag mellan två städer, för jag hade ingenstans att bo än i min nya hemstad. Jag försökte hyra ett övernattningsrum, men det gick inte. Man sa nej med hänvisning till min ledarhund. Jag borde ha anmält dem, men jag orkade inte och det skulle ändå inte ha varit någon idé. Det finns inget stöd i lagen för mig och min hund på den punkten. Så jag åkte tåg. Det var vinter och iskallt, tågen matchade dåligt och på hemresan var det tågbyte. Om det funkade enligt planen, åkte jag hemifrån vid sju på morgonen och kom hem vid åtta på kvällen. Jag var så trött att jag kände mig berusad. Jag började blöda näsblod. Min pappa kom med matlådor till mig och jag var så tacksam för det, men det har jag antagligen inte talat om för honom ordentligt. Det ska jag göra.

När jag fick tag i en bostad, började jag använda fredagseftermiddagarna till att lära mig hitta lite i min stad. Det var jättejobbigt, jag var så trött i huvudet av att pendla och av att jobba. Vägen mellan jobbet och bostaden kändes helt omöjlig. Men den gick till slut. Och sedan började tiden flyga förbi och plötsligt hade mitt vikariat blivit en tills vidare-anställning. Jag hade klarat det – igen! Nu var jag där, efter den långa vägen var jag framme vid drömmens mål. De första åren var jag nästan hög på det. Alla dessa människor jag mötte, som valde att lita på mig och dela med sig av sina tankar och känslor. Det var en ovärderlig gåva. Så stort att få följa människor en liten bit på vägen, många i en återvändsgränd eller i avgörandets ögonblick. Få se dem samla kraft och ta ett viktigt steg. Veta att många hade hämtat en del av den kraften i samtalen med mig. Ja, naturligtvis kan man bli hög på det. Jag kände att jag ville göra allt för dem.

Vad hände sedan? Hög arbetsbelastning, kollegor som byttes ut och så min helt orimliga strävan att fortsätta vara i det närmaste perfekt. Jag sa inte nej när jag hade för mycket att göra. Jag tog hem arbetsuppgifter i smyg, satt och formulerade saker på helgerna. Varför? För de där tankarna om att det inte fick märkas någon skillnad på det jag gjorde och det mina seende kollegor gjorde. För de där tankarna att ingen skulle kunna säga att jag inte var lika bra som dem. Jag blev trött. Jag tappade mitt engagemang. Allt kändes tungt. Började känna mig arg på arbetsgivaren som gav mig för mycket att göra och arg på mig själv som inte sa ifrån. Så då började jag säga ifrån. Gick ned i arbetstid. Drömde om att få gå i pension.

Sedan blev min hund sjuk. Spondylos och Borrelia. Ingen trodde att hon skulle kunna jobba mer. Hon hade sedan tidigare magproblem och därför fungerade det inte med smärtstillande läkemedel. Hon behandlades en tid för Borrelian, men ingen skillnad. Många dagar ville hon inte gå alls. Vi åkte taxi. Jag visste att det inte skulle gå. Hon avlivades. Jag ångrade mig efteråt, tänkte att jag borde ha gjort mer för att försöka hjälpa henne. Borde ha frågat andra veterinärer, jättemånga olika veterinärer. Jag borde inte ha låtit mig övertalas till att hon skulle dö. Jag hade en förfärlig skuld. Återupplevde hennes avlivning och mitt svek både dag och natt. Jag blev deprimerad. Jag fortsatte att klara av mitt arbete tack vare att det äntligen kom pengar till mer personal. Min arbetsbörda lättade, men ingenting kändes lätt. Varje ny dag kändes som en tyngd jag nästan inte kunde bära, en oönskad gåva. Jag släpade mig fram genom mitt liv. Jag ville absolut ingenting längre.

Sedan hände det ett par saker som gjorde att det blev mindre svart. Först kom den nya hunden, den tredje hunden. Jag ville så gärna vara en bra människa för henne, viljan väcktes igen. Sedan mötte jag en människa som fick mig att vilja knyta nya band och snören. Det var ömsesidigt. Det var väldigt trevligt. Problemet var bara att banden och snörena måste vara långa och uttöjbara, för att räcka över ett avstånd på 20 mil.

Nästa sak jag ville, var att byta arbete. Emellanåt ville jag även byta yrke. Jag kunde inte hålla tillräckligt mycket distans till alla de svårigheter som människor kämpade med. Många hade jättesvåra situationer, många hade slitit ut sig på jobbet eller hemma eller också hade livet självt, med sina oförutsägbara och hänsynslösa kast hit och dit, slitit ut dem. Samtidigt kom den nya regeringen med sin arbetslinje. Man måste arbeta. Mycket. Jämt. Tills man har blivit totalt skröplig. Man måste klara arbetslivets ökande krav, man måste orka, man måste fortsätta trots att det inte går. Och vad är då meningen med allt? Den frågan kom till mig från människorna jag mötte och jag undrade själv över precis samma sak. Vad är meningen med livet om allt går ut på att arbeta sig trött?

Och så här har det fortsatt. Jag skulle verkligen behöva byta sysselsättning nu, både för min egen skull och för de människor jag möter. De förtjänar att få möta pigg och engagerad personal. Jag förtjänar att vilja gå till jobbet om mornarna. Eller? Vad förtjänar jag egentligen? Borde jag inte bara ta och vara nöjd?

Jag prövar en knasig tanke. Kan jag inte bara säga upp mig, i morgon? En skön känsla kommer tillsammans med den tanken. Men jag har inget annat att gå till, jag har inte ens blivit kallad till intervju. Ärligt talat har jag inte ens hittat något jobb som verkar annat än tråkigt. Jag söker ändå, söker de få jobb jag hittar som jag är säker på att jag kan klara. Många jobb bygger på att man kan administrera olika test som innehåller visuella delar. Det kan inte jag. Men även om jag skulle hitta ett jobb som jag tycker verkar intressant, så är det arbetsgivaren som väljer mig och inte jag som väljer arbetsgivaren. Hur sannolikt är det att jag ska få ett jobb inom överskådlig tid, när jag varken hittar några jobb att söka eller har så stora chanser att bli vald? Oftast är jag för trött för att sätta mig och söka efter jobb på kvällarna. Då har min hjärna gjort sitt för den dagen, den vill bara vila. Och när jag söker efter jobb, är det alltid något tekniskt som krånglar. Skärmläsaren hänger sig, Internetsidor som hoppar. Så går det ju extremt sakta, även om tekniken är på ens sida. Och mest av allt skulle jag bara vilja komma på något som jag vill. Något som jag vill och kan, något nytt, något kul!

Fast en sak vet jag att jag vill. Jag vill till en särskild plats. Till andra änden av långa, uttöjbara band och snören, till platsen där det fortfarande finns någon som ger mig en speciell och bra känsla. Men jobbdilemmat kvarstår. I smyg drömmer jag om att slippa gå till något jobb på ett helt år. Slippa anstränga mig till mitt yttersta större delen av veckan, för jag blir så trött av det att jag helt förlorar lusten. Men grisar ska inte ha roligt och arbetslinjen är inte någon inrättning för hedonism. Jag får faktiskt försöka skärpa mig.

Så – här är jag. I en återvändsgränd, i avgörandets ögonblick, precis som många av de människor jag möter i min yrkesutövning. Med diffusa drömmar om en annan tillvaro än den jag har just nu. Med en lite otydlig vilja, som ideligen blandar ihop sig med faktiska och uppmålade hinder, tills den blir helt och hållet formlös och utspädd. Den glider undan, plötsligt flyger den iväg bort mot skogen, sätter sig i ett träd och bidar sin tid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: