Att fånga en ledarhund

Ibland leker jag och hunden en lite primitiv lek. I vanliga fall är vi ganska seriösa av oss och många av våra gemensamma aktiviteter utanför selarbetet, är mer kontrollerade övningar som bygger på samarbete, följsamhet eller gömma – söka. Fast vi har också en hopplek där vi på samma gång tar ett hopp upp i luften.

Den primitiva leken går ut på att jag gör låtsasutfall mot min hund. Jag står stilla och väntar på att hon ska rusa förbi mig i full galopp. Precis när hon är ungefär mitt för mig, fingerar jag en attack mot henne. Jag intar en lätt ihopkrupen attackberedd position, åtminstone föreställer jag mig att det är en attackposition, men det är ju möjligt att jag bara ser ut som att jag har fått ryggskott, alternativt blivit akut kissnödig. Under min attack kan det hända att jag ger ifrån mig ett attackläte. Ibland ett låtsasmorr, ibland ett uppmuntrande tillrop, ibland ett smackande ljud, samma som jag använder i selarbetet när jag vill att min hund ska få lust att gå fortare.

Efter att hunden har rusat förbi mig stannar hon lite längre bort, vänder sig mot mig och är helt stilla. Känns som att hon tittar på mig uppmärksamt. Om jag inte rör mig, står hon kvar där hon står. När jag gör en liten inbjudande halvattack, sätter hon full fart mot mig igen, jag gör mitt utfall, hon rusar förbi, stannar, väntar vänd mot mig. Så fortsätter det. Som sagt, en lite primitiv lek.

En dag när vi ägnar oss åt den här leken, hör jag att en man ropar: ”behöver du hjälp?” Jag vänder mig snabbt åt hans håll och säger nej, för tydlighetens skull skakar jag på huvudet också. Sedan glömmer jag honom och antar att han går därifrån, men det gör han inte. ”Hunden är bakom dig”, ropar han. ”Jag vet”, svarar jag med fullt fokus på nästa attack. Hunden är helt stilla, men en liten rörelse från mig triggar ytterligare en språngmarsch. Den här leken leks inte särskilt länge, bara några rusningar, sedan är det bra. Jag bestämmer mig för att leken är slut för den här gången och blir förvånad när jag återigen hör den där mansrösten från samma punkt som tidigare. ”Behöver du hjälp att fånga hunden?” frågar han.

Det går upp för mig att han inte alls har tolkat leken som en lek, utan som att jag har gjort upprepade försök att fånga min hund. Han har stått och sett hur jag har misslyckats gång på gång. Jag får lust att skratta. Vad har han tänkt om min ihopkrupna kroppsställning? Sett den som bristande kroppskännedom? Eller som en helt rimlig fånga-in-hundenposition? Finns inte mycket annat att göra än att förklara för honom, så att han kan släppa detta och gå vidare, (läs: så att jag blir av med honom).

Jag rör mig mot honom samtidigt som jag kallar in min hund. På ett par sekunder har hon kommit in på min vänstra sida, går bredvid mig tills jag stannar till, då sätter hon sig ned. Jag vet inte exakt var mannen är nu, men skickar iväg några trevliga, informativa meningar i den riktning där han senast hördes. Jag förklarar att det bara var en lek, det där som hunden och jag gjorde. Att man inte behöver försöka fånga hunden, för när man vill att hunden ska komma så ropar man bara på den och då kommer den. ”Jaha…?” svarar han och det är säkert inbillning, men jag tycker att han låter både förvånad och besviken. Det kan man ju verkligen förstå. Här har han uppmärksammat att någon kanske behöver hjälp och så visar det sig att det bara var trams!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: