Magistern, det luktar bajs

fEn dag för rätt många år sedan, var jag på väg till universitetet för att gå på en obligatorisk föreläsning. Jag hade min andra ledarhund, som tvärt emot den första hunden var förtjust i att parfymera sig själv med olika ämnen som hon fann ute i naturen. Vägen till universitetet gick förbi en kohage, vilket jag såg som ett privilegium så nära storstadens hektiska liv. Hunden brukade få vara lös och rasta sig hela vägen hemifrån och fram till hagen. När det var dags att sela på den här dagen, noterade jag att hon hade smetat in nacke, hals och även öron med kodynga. Det stank och jag fick kladdet på fingrarna. Nu kunde jag välja mellan att skippa föreläsningen och vända hem för att duscha min hund, eller att gå på föreläsningen ändå. Om jag inte gick på föreläsningen den här gången, skulle jag bli tvungen att gå på den nästa termin. Så jag bestämde mig för att gå. Först ryckte jag tag i lite gräs och försökte gnugga bort den värsta dyngan från hunden och mina händer. Sedan traskade vi iväg.

Väl framme placerade jag mig själv och hunden allra längst bak i klassrummet och hoppades att lukten skulle stanna kvar där bak med oss. Dessförinnan hade jag förstås varit på toa för att tvätta av mina dyngfingrar. Några minuter in i föreläsningen var det plötsligt en av mina kursare som påkallade undervisarens uppmärksamhet. Jag minns inte exakt hans formulering, men den var i sig underhållande och ledde till spridda fnissningar i klassrummet. Han sa något i stil med: ”magistern, jag vet inte hur ni andra upplever det, men jag tycker att det luktar väldigt mycket bajs här inne”. Jag tror jag blev lite röd i ansiktet, magistern blev antagligen lite häpen för han sa ingenting. Jag upplät min stämma, förklarade och beklagade läget. ”Jaha, är det bara hunden! Ja men då är det ingen fara”, sa min kurskamrat.

Den kommentaren tycker jag nu i efterhand inbjuder till olika tolkningar. Trodde min kurskamrat att det i själva verket var någon av de församlade psykologstuderande, eller magistern själv som gav upphov till bajslukten? Att Någon satt där och luktade bajs i smyg, men genast skulle ha gett sig till känna med en förklaring om bara saken togs upp till diskussion? Eller tänkte han att bajslukten kanske kom från klassrummet i sig och att saken enkelt skulle kunna avhjälpas, exempelvis genom att byta klassrum eller kanske öppna fönstren?

Det senare var vad som sedan skedde. Fönster öppnades och eftersom det var kallt ute, blev det snabbt mycket kyligt i vår föreläsningssal. En efter en började mina kursare ta på sig sina jackor, så även jag. En två timmar lång föreläsning i ett kyligt, bajsluktande klassrum på den psykologiska institutionen, allt genom min parfymintresserade hunds försorg.

Ja, jag skämdes, men efteråt har den här händelsen bara fått mig att le. Det var varken första eller sista gången som den hunden bidrog till liknande uppmärksamhet. Nu hoppas jag att hon befinner sig på en plats där hon kan parfymera sig hur mycket hon vill, utan att någon ideligen duschar och schamponerar bort, duschar och schamponerar bort. I morgon är det på dagen fyra år sedan hon, som det så missvisande brukar benämnas, somnade in. Hennes sjukdom och död drabbade mig som en katastrof, som något slags inre miljöförstöring. Inte som något litet bajsutsläpp, utan mer som något ödesdigert, kanske som ett havererat kärnkraftverk, som lämnar efter sig en förgiftad och skadad natur under väldigt lång tid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: