Det kom ett mail

Det kom ett mail med oväntat positivt innehåll. Det skulle inte vara någon överdrift att säga att jag är expert på att hålla mina förväntningar nere. Jag är en så kallad pessimist, det vill säga jag är övertygad om att bra och gott är sällsynt och slumpartat, medan ont och dåligt är normaltillståndet. Jag blir sällan besviken eftersom jag inte har några problem med att hålla min förväntan i stackelhalsband och kortkoppel.

Mailet kom från arbetsgivaren, som jag för många veckor sedan sökte ett jobb hos. Jag har slutat vänta på att höra något från dem, men nu hörde de helt oväntat av sig. Alltså de hörde av sig, på riktigt. Inte med ett automatiserat mail om att rekryteringen är avslutad och tjänsten har tillsatts. I stället kom mailet med en ursäkt om att rekryteringen dragit ut på tiden och en undran om jag fortfarande är intresserad av tjänsten, eftersom jag ”är en av de sökande som känns intressant”.

Haha! Det var som fan! Jag skrev alltså en bra ansökan även den här gången! Ja, jo, jag är faktiskt bra på att skriva om jag anstränger mig. Och jag känns intressant! Tjoho! Ett litet pirr börjar röra sig i magtrakten, innan jag hinner märka vad det är som är på väg att hända. Min annars så väldresserade positiva förväntan, som alltid ligger plats långt ned i något inre skrymsle, har plötsligt slitit sig fri och börjat trippa runt. Vad gör du? frågar jag med grinig och förorättad röst, precis som jag har hört både föräldrar och hundägare göra när deras skyddslingar börjar bete sig opassande eller egensinnigt. Jag kommer på mig själv, påminner mig om att jag måste vara tydlig och bestämd snarare en sur när jag kommenderar min positiva förväntan. Nej! Säger jag med fast och lugn approach, nej, stanna. Jag tar tag i kopplet och kommenderar, plats! Den positiva förväntan gör genast som jag säger. Skönt.

Nu springer de pessimistiska tankarna fram. De drog sig först undan medan den motsatta sidan tog sig friheter. Haha! Det där verkar vara en arbetsgivare som inte har så bra ordning och reda. Vadå rekryteringsprocess dragit ut på tiden, vad pysslar de med? De tycker du känns som en av de intressanta? Visst, så långt kanske de känner så, men så fort de får veta att du har undanhållit en liten detalj för dem, detaljen om det lilla funkhindret, då kanske de kommer att känna på ett annat sätt. Antagligen känner de då helt tvärtom, att du känns som en av de ointressanta. Du vet att du inte har en chans i konkurrensen och sedan behöver du så mycket extra välvilja och förståelse i början för att lära dig hitta, använda nya system och program och allt. Och sedan din hund, du vet redan att de inte precis kommer att se er två som sinnebilden av en sökande, ännu mindre som sinnebilden av en anställd. Vad ska du säga om de ringer och kallar dig till intervju? Ska du mumla något ursäktande om att… det var en sak som jag inte nämnde i min ansökan…? Eller ska du bege dig in i den där teatern igen, där du spelar den gamla vanliga rollen, som en helt vanlig person som inte har något funkhinder och som klarar allt lika bra som vem som helst? Trodde att du var trött på den rollen. Trodde att du var trött på att kasta dig in i en övertygande informationskampanj om hjälpmedel, möjligheter, lösningar. Trodde att du inte ville sätta i gång med att låtsas alt det där igen, med både hjärtat och magsyran i halsgropen för att du vet att det är jättesvårt att lösa allt fort, att lära sig allt fort, att ansöka om hjälpmedel och få allt att funka fort. Och det måste ju gå fort för fort är det alla vill ha på arbetsmarknaden, fort är bra och du orkar inte fort alltför länge.

Och ändå. Jag sätter mig ned och besvarar mailet, skriver att jag är intresserad av tjänsten. Borde jag använda superlativ och adverb? Ska jag skriva att jag är väldigt intresserad, mest intresserad av alla, absolut intresserad av den otroligt intressanta tjänsten?

Jag skriver utan förstärkande formuleringar. Ingen opassande entusiasm här, ingen platsad positiv förväntan ska få börja steppa runt i det här mailet. Fast innan jag vet ordet av, har jag avslutat med en fras om vänlig hälsning och förhoppning om att höra från dem snart, eller dylikt. Herre gud, vilken löjlig avslutning! Vad har hänt med mitt ledarskap över naivt och optimistiskt hojtande från mitt inre? Med en sådan avslutningsfras lär jag inte bli kallad till någon intervju. Arbetsgivaren kommer att ana min inre obalans och detta är ändå bara toppen på ett isberg. Ska vi slå vad, jag satsar en av mig nybakad limpa på att den här arbetsgivaren aldrig kommer att höra av sig igen. Vad satsar du?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: