En trött och regnig dag

När man vaknar och det första man lägger märke till är regnet som slår mot fönstren. När man inte bara är morgontrött som vanligt, utan tröttare och inte känner sig bättre efter en varm dusch. När stegen och tankarna är tunga och obestämda. När man hukar sig inför tanken att ge sig ut i det schemalagda, krävande vardagslivet, utan bara vill stanna hemma och följa sin egen rytm.

De här dagarna känns det som att man har lite sand i ögonen hela tiden. Man måste bara låta ögonlocken få falla ned en liten stund, när ingen ser. De dagarna kan intrycken verka otydliga, man noterar inte allt det som man med lätthet brukar notera och man reagerar inte så snabbt som man brukar göra.

Man går till jobbet i regnet och anstränger sig för att tolka den förändrade ljudbilden. Trafiken väsnas mer och ljudet av regnet gör det svårt att avgöra när det är säkert att korsa gatan. Flera gånger tänker man: ”jag har ingen aning, jag chansar”, när man går över. Plötsligt fräser en cyklist förbi, det låter som att det var väldigt nära hunden och hunden som har blivit påkörd av en cyklist en gång, skyggar undan åt höger. Man känner sig spänd och utsatt. Vid nästa gata lägger man plötsligt märke till en tyst buss väldigt nära och man tänker att en dag kommer jag att dö så här, mitt i trafiken. Och man undrar vad som är bäst, att man dör tillsammans med hunden, eller att den ena klarar sig?

När man är framme vid sitt arbete och trots allt har överlevt, känner man sig ännu tröttare av all anspänning. Man torkar sin hund noga, sjunker ned i sin stol på sitt tysta arbetsrum och känner det som att man skulle behöva vila väldigt länge. Man lyssnar till hundens lugna andetag från hundsängen i hörnet och skulle vilja krypa ned där tillsammans med henne. Bara stanna inne i stillheten och lugnet. Bara låta andra sköta den här dagen.

Men man har sitt schema – man ska vara professionell, möta människor, samverka med arbetskamrater, formulera sig i skrift. En sådan här dag gör tröttheten att sinnena avmattas. Man hör inte människor som man möter i korridoren, man krockar med någon i en dörröppning, man slår benet i en utfälld diskmaskin i personalrummet, för man orkar inte hålla kartan över personalrummets potentiella faror aktiv i huvudet.

När man går hem har regnet lugnat sig och det är lite lättare att höra trafiken. Det är bra, för man är så trött att man inte orkar vara uppmärksam hela tiden. Utanför Ica skäller en stor hund och man kan inte riktigt avgöra var ifrån ljudet kommer, så Man tänker igen att man får chansa. Man traskar vidare och då hör man plötsligt att någon har stora problem att kontrollera en hund precis intill, en hund som morrar, drar och stryps i kopplet med gurglande ljud. Trottoaren är smal och med lätt panik i rösten kommenderar man sin hund ”vänster, sök runt” och hon gör det. Ut mellan bilarna på parkeringen i en vid sväng runt människan och hunden, som inte verkar vara i harmoni med varandra. Man pustar ut. Sedan hinner man inte gå så långt förrän man hör gänget med a-lagare och man hoppas att de inte ska se en. Men det gör de nästan alltid. Och som vanligt ropar de efter en, högljudda oönskade komplimanger som får en att skämmas och snabba på sina steg, medan man ber en bön om att de där personerna ska flytta till ett annat land inom en timme.

Väl hemma känner man det som att det har varit en helvetesdag, trots att inget särskilt har hänt. Man är för trött för att orka kontakta någon. Man äter lite, lyssnar på sin bok, tar på sig myskläder och släpper efter. Kanske blir någon besviken på en den här dagen, för att man drar sig undan och slår ifrån sig ställningstaganden och viktiga samtal. Kanske kan det vara svårt att förstå hur den stora tröttheten känns, hur man bara måste ge efter för den, hitta tillbaka till sin egen rytm. Låta sinnena vila och bara få förhålla sig till det som är kravlöst och enkelt.

Men i morgon kommer man att orka igen. Då kan man klara att ge sig ut i den pulserande tillvaron, då kan man hänga med i det höga tempot. Man kommer att orka ha koncentrationen på topp, ingen kommer att kunna ana tyngden av den föregående dagen. Ingen kommer att ana hur man ständigt måste skärpa sinnena lite extra för att kompensera för handikappet. Det är bara man själv som vet att det kommer att komma många fler tröttdagar och att nästan alla kvällar efter arbetsdagens slut är tröttkvällar i isolering. Man kanske undrar hur länge man ska orka, men den tanken får vika undan för dagens krav på prestation och närvaro. Det där andra, får man ta någon annan gång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: