Det är inte alls guld att tiga

När dörren åker igen mitt framför näsan på mig och min hund, backar hunden snabbt bakåt och väntar tills dörren har stängt sig. Jag berömmer henne tyst och ger henne sedan igen kommandot ”sök dörr”. Hon går fram och visar med nosen. Samtidigt hör jag en kvinna bakom som säger till sin väninna: ”den där hunden kunde inte hantera dörrar”. Hon låter rätt säker på sin sak. Jag hajar till, jag är ju precis framför, fattar hon inte att jag hör henne? Väninnan svarar ”nähä…?”, Väninnan låter som att hon inte riktigt hänger med. Det gör inte jag heller. Vadå kan inte hantera dörrar? Vad menar hon? Hur tycker hon att hunden skulle ha gjort? Hade hon en föreställning om att min hund skulle ha öppnat dörren, eller hindrat den från att åka igen? Har hon sett något på tv om hundar som kan öppna dörrar och så tror hon att alla arbetande hundar gör sådana saker? Annars tycker man ju att det borde framgå att jag har fungerande armar och själv kan öppna en dörr. Men hur understår hon sig att kritisera min hund?

Jag känner mig irriterad. Jag går vidare och upplever att de här kvinnorna fortsätter att gå bakom mig. Min hund söker upp trapp och så går vi uppåt, fler trappor kommer. Sedan ännu en dörr, hon gör som vanligt, går fram och visar med nosen nära handtaget. Den här gången berömmer jag henne ljudligt. Sedan öppnar jag dörren, håller upp den för dem som kommer bakom, som jag hoppas fortfarande är de här kvinnorna. Såg de nu? Hoppas att det framgick tydligt hur det här med dörr, ledarhund och ledarhundsförare ska gå till. Hoppas den säkra kvinnan insåg att hon hade missuppfattat något.

Efteråt har jag lite svårt att sluta tänka på den här situationen. Jag tänker att jag borde ha vänt mig om och pratat med dem, gett dem lite information, som den levande informationsbroschyr jag nu en gång måste eller förväntas vara så ofta i mitt liv. Men jag vågade inte blanda mig i deras samtal. Fast det kunde jag väl visst ha gjort, de pratade ju om mig! Eller om min hund, men det är samma sak. Jag ångrar att jag inte sa något. Jag kan inte riktigt nöja mig med att jag kanske fick min upprättelse vid nästa dörr, när jag övertydligt förevisade hur det borde gå till. För jag vet ju inte säkert om de fortfarande gick bakom mig och såg det. Eller också kan de ha sett utan att förstå, detta är enligt min erfarenhet vanligt förekommande.

I mitt liv stöter jag ofta på liknande situationer. Folk pratar om mig och borde förstå att jag hör. Ibland tänker jag att jag bara borde strunta i det, vem bryr sig om vad de tror och tänker om mig? Löjligt att engagera sig i sådant, göra en grej av det. Jag vill inte vara någon lättkränkt, självfokuserad stackars människa som måste blanda sig i allt för att försöka justera, konfrontera och reda ut saker i all oändlighet.
Fast många gånger skulle jag faktiskt vilja blanda mig i, överrumpla dem, visa att jag är en ytterst medveten, närvarande och tänkande varelse, antagligen i betydligt högre utsträckning än vad de själva är.

Men nej, det är väldigt sällan som jag verkligen säger något. Och i en del situationer när jag har sagt något, har det ofta uppstått en jobbig stämning, eller också har personer blivit förtörnade, arga eller helt enkelt inte fattat någonting. Åtminstone är det de situationerna jag minns, de som inte gick så bra. Men jag skulle ändå vilja agera mer aktivt vid de här tillfällena. Det känns verkligen inte bra i magen när folk står och pratar om en, ibland väldigt fördomsfullt, ibland bara som om jag vore mindre vetande. När de pratar om mig på det sättet, känner jag mig också mindre vetande. Jag börjar plötsligt ifrågasätta mig själv och hur jag uppfattas av andra. Ser jag ut som en mindre vetande? Tänk om jag har ett konstigt utseende, beteende, ansiktsuttryck?

Jag undrar ibland, skulle jag ha varit en annan sorts människa idag om jag: (1) inte hade upplevt hundratals och åter hundratals sådana här situationer, och (2) hade vågat agera aktivt, bemöta pratet om mig i stället för att trycka ned min vilja och retirera?
Mitt svar på de frågorna är ja. Ja, jag skulle ha kunnat vara en människa med en lite mer solid självkänsla. Att försöka stå upp för sig själv i åtminstone en tredjedel av hundratals och åter hundratals förminskande situationer, skulle ha kunnat bättra på min uppfattning om mig själv betydligt. Även min upplevelse av att ha inflytande över andras uppfattning om mig. Jag borde verkligen ha gjort det oftare, jag menar, jag borde verkligen göra det oftare.
Jag ska fan börja göra det oftare! Kanske.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: