Drömtydning

Nu har jag drömt om försummade djur igen. I den här drömmen har jag besök av någon och denne någon undrar var mina katter är. Då kommer jag på att jag har två katter och att jag har glömt bort att jag har dem. Jag kan inte minnas när jag senast träffade mina katter, gav dem mat, skötte om dem. I drömmen har katterna en kattstege från min balkong, de har även ett hus på balkongen att gå in i om det är fuktigt ute. Om det är varmt, står balkongdörren lite på glänt så att de kan gå in i min lägenhet själva. Om det är kallt som nu, får de vänta tills jag öppnar. Så här har det också varit en gång i verkligheten. Jag hade två katter då, men det var länge sedan.

Har du inte kollat om de vill in? Undrar min besökare. Nej, jag kan inte minnas att jag har kollat det på länge. Besökaren går genast ut på balkongen och ser då att kattstegen är trasig. Ingen katt har kunnat använda den. Min besökare ropar på katterna, sedan frågar vi en granne. Grannen säger att katterna har suttit nedanför balkongen i många dagar, de har också jamat och försökt hoppa upp mot balkongen.

Nu går det upp för mig i drömmen att mina katter har försvunnit. Att de har lidit. Att det är mitt fel. Hur kan jag ha glömt bort dem? Var finns de nu? Hur länge väntade dem? Är det möjligt att de lever fortfarande? I drömmen finner jag min försummelse obegriplig. En hemsk känsla slår ned i mig. En ofattbart stor skuld och ett lika stort självhat. Vilken förfärlig människa jag är! Jag förtjänar inte att leva vidare. Jag vill det inte ens.

Det finns oändligt många versioner av den här drömmen. Ganska nyligen har jag drömt om en häst. Hästen heter Beppe eller Peppe och den bor i ett rum i min lägenhet. En dag kommer min syster förbi, hon är själv hästägare och en mycket engagerad sådan, både i verkligheten och i drömmen. Hon blir upprörd när hon ser hästen, gör mig uppmärksam på att den verkar deprimerad. Den lystrar inte till sitt namn, tar inte kontakt och ser dessutom undernärd ut. Jag inser då att jag faktiskt har glömt bort att sköta om hästen, jag har bara gjort det sporadiskt. Min syster börjar rabbla saker som jag måste göra för att hästen ska må bra. Hon är obeveklig och arg, men allt hon säger är ju sådant jag redan vet. Självklart behöver min häst allt det hon säger. Hur kan jag ha glömt att ta hand om min häst?
Igen samma känsla som tar över i drömmen. En ändlös sorgsenhet, självhat, skuld. Ett fysiskt obehag i magen när vidden av min försummelse går upp för mig. Tanken att jag inte förtjänar att leva.

En av de här drömmarna brukar handla om en häst som jag hade tidigare i mitt liv, i verkligheten. Hon avlivades för att hon hade en fraktur i benet som inte läkte. Hon hade blivit sparkad av en annan häst. Hon fick mer en ett halvår på sig att bli frisk, men det gick inte. I drömmen kommer jag ut till det lilla stallet där hästen brukade bo långt innan hon blev sparkad. Där finner jag min häst stående på sin vanliga plats. Jag blir lycklig och chockad på samma gång. Som jag har sörjt och saknat denna häst, hur kan det vara möjligt att hon lever? Varför har ingen sagt något? Jag förstår att hästen har räddats undan döden och det gör mig så ofattbart glad och tacksam. Men sedan märker jag att hon är i ett väldigt dåligt skick. Det går upp för mig att jag borde ha vetat att hon fanns här och tagit hand om henne. Jag borde ha frågat mer om hennes död, men det gjorde jag aldrig. Tänk att hon har varit här hela tiden! Igen den förlamande tyngden av min försummelse, mitt svek, hennes lidande. Vad är jag för en människa?

I andra drömmar har det handlat om försummade kaniner, marsvin, fåglar. Men alltid samma skuld- och försummelsetema.

De värsta drömmarna handlar om mina ledarhundar. I en av dem springer min hund lös med en annan hund. En sekund för sent noterar jag att de rusar ut mot en trafikerad väg. Jag skriker: nej! nej! Det brukar alltid få min hund att avbryta eller stanna, men inte nu. Jag börjar springa, fortsätter skrika, skriker så högt att det gör ont i huvudet och halsen. Jag vet vad som kommer att hända. Jag hör ett stort fordon närma sig i hög fart, kanske en lastbil. Jag hör hur den bromsar. Jag hör ljudet av en hund som tjuter. Det blir tyst. Jag vet vad som har hänt. Hon har blivit påkörd och det är mitt fel. Jag vet att jag inte kommer att kunna leva med detta. Allt är slut.

En annan dröm om ledarhundarna är också återkommande. Plötsligt är alla mina tre ledarhundar samlade, dels den nu levande hunden, dels de två döda föregångarna. De döda hundarna kommer fram och tar kontakt, den ena med livligt och högt viftande svans som dunkar mot möblerna, den andra mer behärskat, iakttagande. Den ena är gammal, den andra har ont i kroppen, men inget av det märks särskilt mycket. Det är bara något jag är medveten om i drömmen, eftersom det var så i verkligheten när vi skildes åt. När jag känner på mina hundar, inser jag att jag har glömt mycket av hur de känns, hur deras kroppsbyggnad och päls är, att en av dem slickas medan den andra inte gör det och så vidare. De har inte stannat så tydligt i mitt minne, eftersom jag har skyddat mig från minnet av dem.

I den här drömmen finns förstås också en anklagelse. Det är mina döda hundar som frågar mig vart jag tog vägen, varför det dröjde så lång tid innan jag kom tillbaka. De har varit här hela tiden, väntat. Men tyngden av anklagelsen övergår i lycka. Plötsligt ser jag ljust på framtiden, vet att allt kommer att lösa sig. För nu är alla de tre hundarna här och bördan av de döda hundarnas frånvaro är borta.

Alla mina tre hundar visar en tydlig förväntan om att allt nu ska fortsätta som vanligt, att jag ska gå med dem. Alla tre kommer fram och försöker gå in i selen, såsom de alltid har gjort.
Då slår insikten ned i mig, insikten om att det är omöjligt. Hur mycket jag än skulle vilja detta, så går det inte. För de tre kan inte finnas samtidigt, jag måste välja en av dem och lämna de andra två kvar. Igen ett svek. Ett kort, vackert återseende, sedan avskedet. I drömmen återupplever jag den förfärliga sorg jag kände efter mina två första ledarhundar. En sorg som verkligen bet sig fast. Först som en utdragen, förlamande chock, sedan blev den till depression. Jag uppfyllde alla kriterier för egentlig depressiv episod under lång tid efteråt. Jag kände det som att jag hade förlorat den närmaste i livet och samtidigt en stor del av mig själv. I drömmen kommer allt detta tillbaka.

När jag vaknar ur de här drömmarna om försummade djur, känner jag mig mycket sorgsen och bär en tyngd med mig hela dagen. Drömmarna om mina ledarhundar är värst, då vaknar jag med tårarna rinnande och det känns svårt att ta sig samman för att gå till jobbet. Men det går.

Min drömanalys är att den som drömmer de här drömmarna med stor sannolikhet är en orimligt skuldtyngd människa, allmänt ångestfylld och med klar tendens att försättas i totalt kaos vid svåra förluster. Kanske också att det finns saker som den här personen ångrar och inte förmår släppa taget om. Och antagligen har personen ofta tankar om att hen försummar något viktigt i sitt liv. Själv brukar jag inte ägna mig åt drömtydning. Först och främst för att mina drömmar tycks mig så tydliga att de inte behöver tydas. Men jag tror helt enkelt inte på fördolda budskap i drömmar. Jag tror inte att mina drömmar rymmer information om förnekade känslor och upplevelser, vilka presenterar sig i drömmen i form av mer eller mindre uppenbara symboler.

På nätet finner jag en lista över olika drömsymboler. Där listas bland annat drömsymbolen ”tala med avliden”, vilket kan sägas ske i flera av de ovan nämnda drömmarna, alltså tal med avlidna djur. Detta kan tydligen betyda en ”vändpunkt till bättre levnadsförhållanden.” Det känner jag mig lite tveksam till. Däremot helt klart en vändpunkt till sämre sinnesstämning.

Jag finner ingen drömsymbol om att försumma djur, men jag hittar en som handlar om att mata djur. Det ska tydligen innebära ”glädjande underrättelse.” Om man då vänder på det, skulle antagligen symbolen ”låta bli att mata djur” kunna betyda att man snart kommer att få ta del av en mycket beklagansvärd underrättelse. Ja, det kan jag väl ställa upp på. I min privata lilla värld, upplever jag nog ganska ofta att beklagansvärda underrättelser delges mig. Det kan handla om en särskilt tråkig eller betungande arbetsuppgift som jag förväntas utföra, en underrättelse om att det inte finns några vegetariska matlådor kvar i personalmatsalen, att en ny bok jag efterfrågar inte kan läsas in förrän fler önskat samma bok osv. Jag skulle kunna ge hundratals exempel på vardagslivets beklagansvärda underrättelser. Därtill ger jag ofta mig själv dåliga underrättelser av typen: du kommer aldrig att få något annat arbete eftersom du tillhör en icke eftertraktad grupp på arbetsmarknaden, du börjar bli gammal, du börjar få en mjuk mage osv.

Jag finner även drömsymbolen ”anklagelse.” Om jag anklagar någon i drömmen, betyder det att den jag anklagar kommer att ”vålla mig svår besvikelse i hjärtefrågor.” Hm, den jag anklagar och den som anklagas i mina djurdrömmar är ofta densamme, jag själv anklagar mig själv. Jag själv kan alltså komma att vålla mig själv svår besvikelse i hjärtnära frågor. Den tolkningen kanske inte är helt klockren, eller skulle hjärtefrågor kunna innebära allt möjligt som får hjärtat att slå fortare? Exempelvis när jag inte går upp på morgonen förrän en halvtimme efter att alarmet har ringt och får lite bråttom till jobbet, då bankar hjärtat och jag känner mig verkligen besviken på mig själv. Men jag förstår nog inte riktigt varför mina dagliga besvikelser skulle vilja klä ut sig till anklagande, försummade djur och pina mig i mina drömmar.

Nej, jag tycker nog inte att drömsymbolerna är mig till någon hjälp. Jag ser mina drömmar som en fullt begriplig blandning av sådant som jag varit med om och sådant som jag går och tänker på. Det man tänker på, är i sin tur resultatet av allt möjligt – det man upplevt, det andra har upplevt, det man har hört på nyheterna, det man har läst, hoppats på, oroat sig för osv. En person som går och tänker mycket på existensen, som ofta upplever att hen inte tar vara på sitt liv på rätt sätt, som är oerhört rädd för att förlora den allra närmaste i livet, ledarhunden, drömmer rimligtvis enligt ovan. Det bästa receptet mot liknande drömmar är antagligen att ta tag i sitt liv och göra vissa förändringar, därmed bör även dröminnehållet ändra sig. Ett annat alternativ, skulle kunna vara att låta bli att ägna sina drömmar någon större uppmärksamhet.

Vilket alternativ som huvudpersonen i den här texten kommer att välja, får vi tyvärr inte veta, eftersom den här texten råkade ta slut innan personen hunnit bestämma sig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: