En pytteliten katastrof

När jag startar datorn på mitt arbete, hör jag att den säger något om ”ny miljö” och ”30 minuter kvar”. Jag förstår att det inte är fråga om något allmänt datorsvammel, jag vet också att min dator inte ägnar sin fritid åt engagemang i miljöfrågor eller livslängdsfrågor, (30 minuter kvar, vems livslängd är det som avses?) Nej, jag inser att pratet om ny miljö och 30 minuter kvar handlar om datorns egen situation, vilken i sin tur har mycket stor relevans för min arbetssituation, men jag hinner inte ta det i beaktande. I stället fortsätter jag med mina vanliga rutiner.

Först går jag in i ett otillgängligt landstingsprogram för personaladministrativ verksamhet, eller något i den stilen. Där stämplar jag in. Nu har min arbetsdag börjat på riktigt! Efter det går jag in i ett otillgängligt patientadministrativt program för att se vad jag är bokad på denna fantastiska dag. Inga justeringar har gjorts, arbetsdagen består som förväntat av olika möten med teamet och patienter, inte så mycket tid inne på mitt arbetsrum idag utan samtal i konferensrum.

På eftermiddagen återvänder jag till min dator, som under min frånvaro har blivit helt förändrad. En ny röst talar till mig, en röst som jag skulle säga har grava uttalssvårigheter och därför inte borde få finnas inne i en dator alls. Allt låter helknasigt och jag känner hur irritationen snabbt växer i min inre miljö. Punktskriftsdisplayen fungerar inte och alla specialprogrammeringar i min skärmläsare, som är en förutsättning för att jag ska kunna hantera det superotillgängliga journalprogrammet, är borta. Jag kan helt enkelt inte använda min dator till något. Jag startar om datorn, allt är fortfarande lika fel. Jag rycker ur kontakten, sätter in den igen, svär och väntar. Nej, allt fortfarande lika illa.

Nu kommer katastroftankarna. Hur ska jag hinna dokumentera? Hur ska jag kunna läsa journaler, förbereda mig inför patientmöten, planera gruppträffarna, veta vad jag är bokad på? Jag föreställer mig hur datorn fortsätter att vara helt oanvändbar dag efter dag och att min dokumentationshög växer. Jag får ont i magen, blir torr i munnen. Jag har ingen dödtid inlagd i mitt schema. Jag har inte en massa timmar över till datorstrul, inte särskilt mycket tid med mina arbetshjälpredor heller. Och vem ska hjälpa mig med datorn? jag ringer min chef, ringer IT-folket och hjälpmedelsföretaget, men alla är borta. Var detta vad som avsågs med 30 minuter kvar? Har alla försvunnit utom jag?

Jag påbörjar stresshantering. Lägger upp fötterna på bordet, lutar mig tillbaka, skruvar upp radion, äter nötter och resonerar med mig själv. Det här kanske känns som en katastrof, men det är ingen katastrof. Inte i ordets verkliga betydelse. Eller ja, en liten katastrof kan man säga att det är, en pytteliten. Faktum kvarstår att jag inte kan klara mitt arbete utan datorn och att andra eventuella tillfälliga arrangemang skulle ta hemskt mycket tid och då skulle jag bli mindre effektiv här på jobbet under den perioden. Arbetsgivaren talar ganska ofta om hur vi ligger till i förhållande till våra produktionsmål vilket jag upplever som stressande. Men mest stressande är det att ha en hög av växande ogjort arbete, för det innebär ju förr eller senare att man måste arbeta extra snabbt och effektivt för att komma i fatt. Jag vet hur utmattande det är.

Men å andra sidan är detta datorproblem faktiskt inte mitt fel. Det kan till och med vara arbetsgivarens fel. Jag har försökt att få min dator att undantas från de återkommande stora uppgraderingarna, eftersom de har medfört problem för mig några gånger, den värsta gången kunde jag inte använda journalprogrammet på ett par veckor. Men nähä, det gick inte att ha min dator på något undantag. Den rigida landstingskolossen. Det knäppa är att jag känner någon sorts skuld över det här med datorn och min förmodade ineffektivitet, planerar redan hur jag ska försöka kompensera. Är detta någon gammal handikappskam som skvalpar runt i mitt blodomlopp? Den där ständiga oron över att visa sig vara en olönsam problemhärd i stället för en oändligt lyckosam resurs? Jag är rätt trött på att ha svansen mellan benen och huvudet böjt. Jag tycker egentligen att arbetsgivaren tänker för mycket på produktion och ska vara tacksam för att jag väljer att sälja min bästa tid, min bästa energi och mina bästa kvalitéer till denna verksamhet. Jag tycker att jag förtjänar att få den tid jag behöver för att få datorproblemet åtgärdat och för att komma i kapp.

Hur som helst, den här gången har berättelsen ett lyckligt slut. Min dator är oanvändbar i ett par dagar, innan hjälpmedelsföretaget och IT-folket på jobbet har lyckats samordna sig på distans och löst problemet. Problemet var en kraschad profil, säger dem. Och en uppgraderad profil, säger en av dem, men den andra håller inte med. Det händer ibland att en profil kraschar, säger dem. Det går inte att säga riktigt varför det händer, det bara händer. Men nu är profilen återställd. Så är det i datorvärlden, säger en av dem, det är inte alltid så enkelt att förstå varför saker händer.

Själv känner jag mig otroligt lättad när min profil är återställd och jag kan använda min dator igen. Min lilla katastrof är fixad och jag kastar mig in i min arbetsvecka med lite mindre tid än vanligt, men med föresatsen att anstränga mig lite extra för att slippa lägga arbete på hög in i nästa arbetsvecka. Jag kan prestera bra, min belöning är en stärkt prestationsmaskinsprofil, dock med en kraftigt försvagad social profil som följd, eller om man så vill, en stärkt introvert profil. Men absolut en försvagad vitalitetsprofil, eller med andra ord, en stärkt lojhetsprofil. Och hur ska det gå med min lyckoprofil? Och harmoniprofilen?
Jag tror det håller, om inget oförutsett negativt inträffar kommer ingen av mina profiler att krascha de närmaste veckorna!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: