Låtsas

Snälla, kom ett tag och låtsas lite med mig! Vi kan låtsas att vi fortfarande är unga och känner det som att vi har mycket tid kvar. Att vi inte behöver veta riktigt vad vi vill med våra liv än. Och efter det kan vi väl låtsas att det finns en massa möjligheter för mig och för dig, att det bara är vår fantasi som sätter gränser för alla dessa uppenbart möjliga möjligheter, att vi kan skapa möjligheter i våra tankar och sedan plantera dem ute i verkligheten. Sedan bara ta ett skutt in i de planterade möjligheterna och go with the flow.

Och när vi ändå håller på kan vi väl låtsas att vi inte är rädda för döden, att vi är tillfreds med det faktum att livet kan börja och ta slut när som helst, att det är fullkomligt naturligt att någon som man inte kan leva utan bara försvinner och aldrig mer kommer tillbaka. Och att man inte kommer att mötas igen. Och så låtsas vi att det är helt okej att människan, trots sin fantastiskt kompetenta hjärna, ändå har snärjt in sig i sin egen intellektuella trasseltråd och åstadkommit en grymt orättvis och på många sätt obegriplig värld, i stället för en bra och god värld.

Vad ska vi låtsas mer? Vi kan väl låtsas att vi är bästa kompis med oss själva, att vi gärna skådar in i vårt inre och att det porlar en mild bäck där, i samklang och harmoni. Att det inte finns ett stort hål i stället, ett besvärande och störande hål som växer år från år, trots att vi försöker fylla på med goda tankar, goda avsikter, meningsfulla upplevelser, tröst, beröring, kärlek. Ibland är det som att det skriker någon där inne, men det kan inte vara någon vi känner så vi låtsas som att vi inte hör.

Nej, vänta, bara en sak till innan du går! Vi måste låtsas en grej till först, snälla, det är viktigt. Vi måste låtsas att vi älskar årstidernas växlingar, att det finns en charm med varje årstid, även den långa, mörka, tysta. Vi kan väl rota fram den tjockare jackan ur garderoben och gå ut i den påträngande höstblåsten, kura ihop oss inne i jackan och med fast röst låtsas att det känns friskt och fräscht ute. Föreställa oss de vackra, färgglada höstlöven och inte alls låtsas om att det redan värker i oss av saknad efter värmen och fågelsången.

Så, nu känns det bättre, jag är så tacksam för att jag har fått förmågan att låtsas. Men jag kan inte så bra när jag är ensam, jag vill göra det ihop med dig, när kommer du hit nästa gång?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: