Ring (inte)

Jag har sökt ett jobb. När människor har sökt ett jobb som de gärna skulle vilja ha, väntar de spänt och hoppfullt på ett telefonsamtal. Att kallas till intervju. När det händer, blir de överlyckliga. Nervösa också, men mest överlyckliga. Det är så jag föreställer mig det.

Men inte jag. Jag vill inte att de ska ringa. Jo, jag vill det verkligen, men jag vågar inte att de ska ringa. Då måste jag berätta om handikappet. Och lyssna till reaktionen. En tystnad i andra änden medan personen samlar sig. Under tiden känner jag mig som en bluff. Lagom som personen har samlat sig, måste jag leverera nästa smäll. En hund. Stor. Nej då, inte allergi. Nej då, ingen fara, hunden är mycket lydig och hälsar inte på patienter. Nej då, ingen blir rädd för hunden, i alla fall inte så rädd att hälsan är hotad. Ja då, jag förstår att det känns lite ovant med en hund i sjukvården, i alla fall här i Sverige, men i andra länder så… Blablabla.

Det är så jobbigt att vara så rädd för det här telefonsamtalet. Jag vill egentligen bara gå här och hoppas. Jag skulle kunna skriva om handikappet i ansökan, fast då vet jag att jag inte blir kallad. Inte en chans. Så jag skriver inte om det, men förr eller senare måste det fram. På ett eller annat sätt.

Men handikappet spelar väl ingen roll, säger många. Du har din kompetens, det är den som ska avgöra om du är kvalificerad för ett jobb eller inte. Ja, jag vill också att det ska vara så enkelt. Men säg nu att jag är en utmärkt jordgubbsplockare, som visserligen har ovanligt små händer, typ spädbarnsstorlek, men att plocka jordgubbar går jättebra ändå. Sedan kommer nya sorters jordgubbar, de är mycket, mycket större, genmodifierade. Som vattenmeloner. Jag kan plocka dem, men det är lite svårt, tar längre tid. Det finns hjälpmedel, men det kommer att ta flera månader att få dem beviljade och dem kärvar ihop och slutar fungera när det är fuktigt väder. Så jag vet jättemycket om jordgubbar och plockning, men omständigheter gör mig till en sämre jordgubbsplockare än jag kunde ha varit.

Så känner jag mig allt mer i det här samhället. Det finns väldigt många hinder. Är det inte otillgängliga journalprogram så är det långsamma hjälpmyndigheter. Jag vill ju inte att en ny arbetsgivare ska ångra sig om de nu mot förmodan väljer mig, så jag skulle verkligen försöka överkomma hinder och vara väldigt bra på alla mina arbetsuppgifter. Men det är rätt slitsamt. Bara tanken på att komma till ett nytt ställe och gå med den där stressen, att lära sig allt fort, att tjata på myndigheter, memorera nya vägar, nya korridorer. Gud, jag vet ju att jag blir helt slut av det.

Så därför går jag här och tänker att jag inte vill att de ska ringa. Fast det vill jag ju. Ring! Jag är jättebra! Er arbetsplats blir mycket bättre om jag kommer dit!
Ring inte. Jag är inte riktigt den jag utger mig för att vara. Det kommer att bli besvärligt. Både för er och för mig.
Nej då, det kommer att lösa sig, ring! Jag har verkligen något att bidra med! Jag är bra på det jag gör, jag är något alldeles särskilt, ring!
Ja, jag är något särskilt, det kan man verkligen säga, men kanske inte i ordets bästa betydelse. Jag passerar inte obemärkt förbi. Det kommer att vara värsta karusellen kring mig i början, jag kommer inte ens att hitta tillbaka till mitt rum utan er hjälp. Och jag kommer antagligen att drabbas av överansträngningssymptom redan den första månaden. Det går bättre att överanstränga sig när man är yngre. Så, ring någon annan. Ring inte mig.

Eller vad farao, gör som ni vill! Ring mig, men jag kommer att bli chockad. Och sedan kommer ni att bli chockade. Så om ni gillar överraskningar och utmaningar, ring! Annars… inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: