Att söka ett jobb

Nu har jag sökt ett jobb. Det var ganska svårt. Det tog flera år. Först var jag tvungen att bestiga ett berg och sedan ta mig över en flod med hungriga, hoppande hajar. Berget fanns inne i mig själv och floden hade för visso hajar som vräkte sig över mig, men de ville bara skrämmas, de ville inte äta mig. Fast det visste inte jag.

Berget, det var min förlorade motivation och vilja. En lång period var det så. Jag hade jobbat mig utmattad och ville bara bort från arbetslivet. Jag hade ingen eld som brann längre och jag ångrade mitt yrkesval. Jag var i en djup sorg, traumatiserad efter förlusten av min andra ledarhund, hade mardrömmar och Flashbacks från hennes avlivning och plågades av skuld för att jag hade låtit mig övertalas till den. Jag kunde inte se någon mening med något, tänkte att jag struntade i hur saker skulle bli. Jag ville bort bara, från mig själv, från det spår där jag gick och trampade.

Men det fanns dem som hjälpte mig, några som gick bakom och puttade på lite – fortsätt, fortsätt, vi är här, vi tar emot om det behövs! Några som gick i förväg – kom, kom, lite till, lite till! Ett steg i taget uppför berget. Det skulle aldrig ha gått utan dem. Och det skulle aldrig ha gått utan den tredje ledarhunden, så livlig och målinriktad vid min sida.

Hajarna i floden, det var mina tankar om mig själv och min förmåga. Mina tankar om hur potentiella arbetsgivare ser på mig och min förmåga. Mina tankar om alla de hinder som finns: patientadministrativa program som inte är tillgängliga, journalprogram som inte är tillgängliga och därmed behov av extra tid, som ingen arbetsgivare vill ge. Handikappet, som jag har vare sig jag vill eller inte – och tro mig, jag vill verkligen inte. Handikappet, som en tung, otymplig skylt jag måste bära, som sticker upp ovanför mitt huvud, som avläses och tolkas olika beroende på vem som ser på den.

Och så mina tankar och minnen om hur det har varit tidigare, hur jag har ansträngt mig för att kompensera för brister, problem, långsamhet, otillgänglighet. Hur oerhört utmattad jag har blivit av det i längden. Och så ledarhunden, inte att förglömma. Erfarenheterna av hur andra ser på ledarhunden. Djuret vid min sida, iögonenfallande, nästan omöjlig att tycka ingenting om. Det kanske inte ser ut så, men det djuret känns som en del av mig. Gör det möjligt att bära den oönskade skylten.

Allt det här och mycket mer, det var hajarna. Vräkte sig över mig och jag vände om, gömde mig. Men nu har jag tagit mig förbi dem. Och jag har kommit en bra bit uppför berget, känner att det går lite lättare nu. Tänk om det skulle kunna vara så att saker kan ordna sig? Ja, kanske.
Så jag sökte ett jobb.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: