Dåliga råd1

Tänk dig ett barn, som nästan inte ser någonting alls, men som vägrar acceptera det. Som skulle göra vad som helst för att bara vara som alla andra. Ett fysiskt barn, som vill springa runt med kompisar, leka jaga-lekar, hoppa tvist, ibland brottas med pojkarna eftersom hon är starkare än de flesta av dem.
Och hon gör det också. Den lilla, icke mätbara synrest hon har utnyttjas till max. Hjärnan blir antagligen extremt bra på att dra slutsatser utifrån mycket diffusa synintryck.

Till barnet kommer emellanåt olika hjälpande och stöttande tanter, det kallas för rehabilitering. Tanterna vill bland annat att barnet ska gå med blindkäpp och försöker övertala henne att göra det. Barnet vill inte, så det blir en tjurig dragkamp som ingen av dem vinner. Barnet går med käppen bara när hon träffar tanten och hoppas för allt i världen att ingen ska råka se det. Annars gör hon som vanligt, håller armkrok med kompisarna och blindkäppar är inte alls en del av hennes värld.

Tänk dig också att de här tanterna är ett slags experter som försöker lära barnet hur hon ska klara sig och fungera tillsammans med andra människor. Likaså försöker tanterna lära barnets föräldrar vad som är bäst. Men tanterna är tanter och de är varken särskilt roliga att vara med eller särskilt smartpedagogiska. De tror att det räcker att de säger till barnet vad de tycker att hon ska göra, men det går inte med det här barnet.

En tant säger till barnet att hon inte ska använda sin synrest, för när hon gör det, vänds ögonen uppåt på ett sätt som inte ”ser bra ut”. Det ser till och med ”konstigt” ut. Därför ska barnet använda sin blindkäpp och inte försöka titta med sina ögon.

Det här blir verkligen ett avgörande ögonblick i barnets liv, men inte på det sätt som tanten har tänkt sig, får man hoppas. Det är en smärtsam insikt barnet får. Hennes ögon ser konstiga ut, hon ser konstig ut, hon ser inte fin ut, hon ser ful ut. Barnet kommer att minnas detta.

Barnet blir så småningom en tonårsflicka med dålig hy och konstiga ögon. Hon skäms för sitt utseende och avskyr sig själv, men vågar aldrig prata med någon om det. Hon kan inte tänka sig att någon kille någonsin kommer att tycka om henne, med tanke på hur hon ser ut. När hon läser böcker där blickkontakten människor emellan lyfts fram som avgörande för nära relationer, tänker hon att hennes liv kommer att bli helt meningslöst utan det. Hon tänker på det nästan varje dag.

På sitt tonårsrum, med the Cure på högsta volym i hörlurarna, skriver hon frenetiskt i sin dagbok, i sorg och ilska över sitt värdelösa liv som blind, ful och motbjudande. Hon gråter inombords, men utåt sätt är hon behärskad. Möjligen i ökande grad surmulen och introvert, men den förtvivlan hon känner, är väl dold.

Det tar många år innan det börjar gå upp för henne att hon inte är ful. Men fulbilden är inte så lätt att bli av med. Denna bistra, reserverade flicka, som aldrig stannat längre än nödvändigt i mötet med en främling, som alltid blivit nervös när någon betraktat hennes yttre. Jag känner med henne. Hur skulle hennes tonårstid ha blivit utan de här vanföreställningarna om utseendet? Om hon ibland hade kunnat tro att hon var fin? Om hon hade vågat prata med någon om hur hon trodde att hon såg ut? Skulle hon ha gjort andra val då, kanske vågat förälska sig i någon?

Vem vet. Det enda man med säkerhet kan säga är att det har funnits människor i maktposition som har gett henne en del riktigt dåliga råd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: